Vi träffas inte så ofta nu för-tiden men då vi gör det så är det alltid någon ny krämpa som det ska malas om. Dessutom är det alltid andras fel när det går snett – till exempel skilsmässan (för mer än 20 år sedan) var mannens (och svärmors) fel.

Nu oroar hon sig för sin dotter som just har gift sig och ska börja plugga i höst. Sin gamla mamma (90+) oroar hon sig också för. Vill ha henne kvar som väninna men känner att jag inte längre bara kan vara snäll och hålla med. Hur kan jag hjälpa henne? Jag vill få henne att i stället tänka positivt. 
Väninnan

SVAR: Vissa blir med tiden allt mer klagande, skyller det mesta på andra och mal på om sina krämpor. Det kan vara ett sätt att passivt uttrycka aggressivitet mot omgivningen eller att själv ha svårt att tillåta sig njutning och glädje.

Som om man måste måla fan på väggen, vara på sin vakt och se illasinnade fiender överallt. Annars är man rädd att allt faller samman. Din väninna kanske känner sig övergiven, nu när hennes dotter gift sig och mamman blivit gammal, och hon uttrycker sin ensamhet som en oro om dem, kanske handlar det mer om att inte vara behövd längre?

Kan du säga att du känner henne sedan länge och att du märkt att hon blir så malande i stället för att tala om vad hon verkligen känner – och att du är beredd att lyssna om hon vill försöka berätta?

Hon kanske avvisar dig först, tycker att du är påträngande som amatörpsykolog, men om du inte känner dig avvisad, kan berättelsen komma och då har du hjälpt henne förbi malandet till en bättre kontakt med sina känslor.
Tomas Böhm