FRÅGA: Mina väninnor skryter om sina barnbarn. De visar bilder i tid och otid. Och små presenter, saker barnen gjort på dagis eller slöjden. Vissa har foton på barnbarnen över hela sina hem. Ett evigt tjat om hämtningar på dagis, övernattningar, gulliga telefonsamtal, sjukdomar…

Jag har inga egna barn och kommer därför aldrig få några barnbarn. Det var jobbigt att vara barnlös som ung när alla andra bildade familj. Jag kunde aldrig ana att det skulle vara minst lika jobbigt att vara ofrivilligt barnbarnslös! Hur ska jag hantera mina vänner?

Ofrivilligt barnbarnslös

 

SVAR: Människor, även vänner, är ofta mycket tanklösa när det gäller att tala om saker som är annorlunda för någon enskild.

Å ena sidan ska de inte behöva censurera sig, när de vill tala om barnbarn för att du råkar vara med. Men å andra sidan kan de inte heller fortsätta tala om dem helt hämningslöst.

Det vanliga är tyvärr det du beskriver, att en tanklöshet uppstår, nästan som ett nervöst trots, så att man pratar på ännu mer om det som någon inte är delaktig i.

Om en person som bara förstår engelska finns med i ett sällskap, kommer vissa i sällskapet bara att tala svenska och diskutera lokala busslinjer, som den främmande inte har en aning om. Jag föreslår att du talar om det med någon av vännerna som du har förtroende för?

Hon kanske kommer att undra om du också är extra känslig för talet om barnbarn, fast de försöker begränsa sig? Men hon kommer också att bli mer uppmärksam på frågan. Hon skulle kunna säga nästa gång: Hörni, nu har vi talat barnbarn igen, och jag tror inte X tycker det är så kul, vi talar om annat i stället, tycker jag. Jag har prövat samma sak med engelska. Det brukar fungera!

Tomas Böhm