Jag är skild och har inga barn, så jobbet är mitt allt. Mitt problem är att de har dragit ner på personalen. Jag sitter säkert eftersom jag har varit där länge.

Men jag känner trycket från omgivningen att jag borde lämna min plats. Det antyds, ligger i luften… Men jag vill ju inte sluta! Jag skulle helst jobba till 67! Nu känner jag skuld. Och också press att prestera, då jag på något sätt måste motivera varför jag ska vara kvar.

Inget sägs rätt ut, så hur ska jag förhålla mig? Ge upp och gå? Vädra vad jag känner? Eller ligga lågt?

Vill inte bli pensionär!

Förstora

DR BÖHM Du är inte lite självutplånande!! Ibland skriver kvinnor som tror att de ska ligga lågt och anpassa sig efter ”trycket från omgivningen”. Det är förmodligen en gammal inre bild från en annan tid av hur man ska vara – som kvinna eller person – och som man behöver göra upp med.

Du kanske kan tala med någon om hur det kommer sig att du har den här tendensen att ligga lågt och ursäkta dig för din existens. En god vän eller ett proffs som kan vägleda dig till viktiga punkter i ditt liv, som fått dig att bli så här.

Om vi växlar över till själva jobbet, ska du självklart inte erbjuda dig att gå till din egen avrättning. Dessutom är jobbet extra viktigt för dig. (Fast som ett sidospår borde du nog skaffa dig ett privatliv också!)

Du ska inte behöva motivera varför du ska vara kvar. Men du kan kolla om du inbillar dig eller om folk verkligen tycker det du tror. Om det skulle vara vad de tycker, ska du hålla huvudet högt.

Det finns ingen ättestupa längre för folk som snart fyller 64! Inte heller behöver man acceptera åldersmobbning! Men du behöver se över din förmåga att försvara dig, om någon skulle antyda ett ifrågasättande av dig. Så att dina vapen är slipade!

Tomas Böhm