FRÅGA Min son är snart 20 år. Vi levde i en mycket tät familj med hans pappa tills han var 12 år. Då hittade pappan en annan kvinna, det var ett mycket tufft och brutalt uppbrott, både ekonomiskt och psykiskt.

Men det var nog egentligen inte den nya kvinnan han ville ha, utan det var att få fortsätta att supa. Vi bråkade om hans drickande och han tröttnade därför på vårt förhållande, det kan jag se så här i efterhand. Direkt efter skilsmässan fick sonen gå i en tonårsgrupp och jag gick i föräldragruppen för dem som levt och lever med missbrukare.

I dag åtta år senare ser alla att han är helt nedsupen. Ibland frågar jag sonen om han är orolig för sin pappa och han mumlar bara något till svar. Själv vet jag inte hur jag ska göra?

Förnuftet säger ”skit i honom, du kan inget göra”. Men samtidigt är det ju en medmänniska och mitt barns far. Ska tillägga att jag har träffat en ny man sedan tre år tillbaka. Han är insatt i allt, lyssnar och är mycket snäll och förstående, ett stort stöd. Men hur kan jag hjälpa min son?
Anna

SVAR Jag kan förstå att du inte vill att din sons far ska gå under. Antagligen har du bättre möjlighet att hjälpa honom nu på ett avgränsat sätt än när du var gift med honom. Med ”avgränsat” menar jag att erbjuda dig att hjälpa till som en neutralt välvillig vän, om han vill vända sig till dig, och att det gäller något som du själv tycker är okej att hjälpa till med.

Däremot ska du inte tjata, övertala, övertyga eller något annat som han inte bett om. Och diskutera gärna med din sambo vad han tycker är rimligt att du erbjuder dig att hjälpa till med.

Jag tycker också det är en bra idé att stödja din son i att ta kontakt med kliniken där han fick hjälp förut. Det här kan vara en svår period för honom också, med samvetsförebråelser och osäkerhet hur mycket han själv ska ingripa. Det kanske också är ett tillfälle för dig att själv återknyta och ha något eget samtal på samma klinik?

Tomas Böhm