FRÅGA Mina väninnor klagar över att deras vuxna barn är så belastande, bor hemma, tjänar inga pengar, gnäll, gnäll.

Samtidigt lyser det av något slags stolthet om dem, att de minsann är så behövda och älskade. Mitt fall är det motsatta.
Min son flyttade snabbt, försörjer sig och grejar allt själv. Han bad inte ens om flytthjälp! Då tänker jag att det kanske är fel åt andra hållet?
Hur kan det bli så olika? Har det med kärlek att göra?
Lotta

SVAR: Föräldrar har med sig värderingar från sin egen uppväxt. ”Jag vill inte vara som mina föräldrar eller jag vill vara som min mamma, men inte som min pappa.” På ett ofta omedvetet sätt formar man en uppfostran av barnen. Dessutom är det en mix av båda föräldrarnas värderingar.

Du har antagligen uppmuntrat en tidig självständighet hos din son. Men det betyder självklart inte mindre kärlek. Du förmedlar en stolthet över att han klarar sig själv och det känner han antagligen att han fått av dig/er. Att kunna flyga själv.

De andra stolta föräldrarna har förmodligen bundit barnen alltför mycket, för att fortsätta känna sig behövda? – till priset av gnäll och barnsligt beroende. Om något är fel är det snarare den extremen. Att behålla barnen bundna till sig låter som större egenkärlek, medan förmågan att göra flygfärdiga barn kan vara en kärlek för barnets skull.

Tomas Böhm