FRÅGA

Jag kan inte låta bli att reagera på ditt svar till Bonusmormor. Själv är jag gift med en morfar men skulle aldrig kalla mig mormor, det finns ju en biologisk mormor som med rätta ska ha den benämningen. Mormor, farmor, morfar eller farfar är för mig inte en sorts hederstitel som ska förtjänas genom idogt arbete eller tät kontakt med barnbarn utan helt enkelt den korrekta benämningen på ett släktled.

Själv är jag farmor men min man kallas inte farfar av mina barnbarn utan rätt och slätt vid sitt förnamn. Att han sedan på grund av den biologiske farfaderns totala ointresse har den funktionen är en annan sak. Bonusmormor bör fundera på varför det är så viktigt att hon är ”mormor” – har det med prestige att göra? Ett sätt att visa att man är bättre lämpad som mormor eller är det ett uttryck för ägande? Älska sina bonusbarn och bonusbarnbarn kan man göra även om man kallas vid sitt förnamn.
Gift med en morfar

SVAR
Det här är uppenbarligen en laddad fråga. Jag tycker också att det är en bra variant att bli kallad vid förnamn, som din man blir. Men jag uppfattade inte att det var så viktigt för bonusmormor själv att bli kallad för detta. Det var andra som reagerade mot att hon ville eller kunde bli kallad så! Som om mormor inte tålde att någon annan skulle kallas bonusmormor! Alltså inte den biologiska benämningen – mormor – av ett släktled, som du säger – utan med tillägget ”bonus”, för att visa att det här är en extra-sorts-mormor, inte nödvändigtvis biologisk.

Om din man skulle kallas bonusfarfar av dina barnbarn, skulle han då behöva avvärja det? Och behöva säga att det är han absolut inte, han är bara sitt förnamn och gift med dig? Det var inte viktigt för bonusmormor att vara mormor, hon verkade inte konkurrera med biologiska mormor eller känna sig ”bättre lämpad”! Det var biologiska mormor som kände sig hotad av att någon annan kallade sig bonusmormor! ”Bonus” betyder extra, inte ”bättre än”! Det är svårt att hålla reda på vad andra gör till skillnad mot vad man själv är överkänslig för! Det är lättare att se det som att den andre ”gör fel” än att man själv har en öm punkt.
Dr Böhm