Johar Bendjelloul

Ålder: 41.

Bor: Stockholm.

Familj: Två döttrar.
Aktuell: Programledare för Studio ett och Europapoden i Sveriges Radio.

30 liv i veckan

Förstora

Se trailern här.

 

Skönlitteratur som gråter och tröstar

– Romaner om sorg har gjort mig mindre ensam och hjälpt mig formulera vaga och ofärdiga känslor, säger Johar Bendjelloul. Först när sorgen har klätts i ord, har jag kunnat bearbeta den. Här är några av de romaner som hjälpt honom att gå vidare i sorgearbetet: 

Ett år av magiskt tänkande (2006), Joan Didion. Boken är författarens försök att förstå den tid som följde efter makens plötsliga död. 

Blå skymning (2011) Joan Didion. Bara några veckor efter makens bortgång, dog deras enda barn. En bok om minnen och om att försöka greppa det obegripliga. 

Anteckningar under dagar av sorg (nyutgåva 2013) CS Lewis, som också skrivit Narnia-serien. En sorgebok om frågor, tvivel, klagan och nya perspektiv efter hustruns död. 

Livslägen (2014), Julian Barnes. Om kärlek, om oåterkallelig förlust, om livets olika tillstånd, om det som lyfter och det som får oss att falla.

Fallen ur tiden (2014) David Grossman. Den israeliska författaren undersöker sorgens natur. Upphovet är den egna sonens död i Libanonkriget 2006.

Varje ögonblick är vi fortfarande vid liv (2015), Tom Malmqvist. Om dotterns födelse och hustruns oväntade död. Om överlevnad.

Ett drygt år tidigare hade Malik Bendjellouls dokumentärfilm Searching for Sugar Man fått en Oscar på filmfestivalen i Cannes. Framtiden var ljus och han bosatte sig i New York där han arbetade med ett nytt filmprojekt. De två bröderna hade som vanligt tät kontakt och inte ens i efterhand kan Johar hitta något som tydde på att Malik inte var lika grundglad som han brukade vara. Depression fanns inte på kartan.

Men när Malik kom tillbaka till Sverige i början av maj såg han livet i svart. Johar försökte ständigt vara vid hans sida.

– Det finns en tendens att glömma bort att depression är en dödlig sjukdom. För att fler ska söka hjälp i tid är det viktigt att bryta tystnadskulturen kring psykisk ohälsa, säger Johar när vi träffas i en inspelningspaus av veckans avsnitt av SR:s nystartade Europa-pod.

Att prata om psykisk ohälsa i allmänhet är en sak, att tala om ett konkret självmord är att bryta ett urgammalt tabu. Det bör göras med försiktighet och respekt både för den som valt att dö och för dem i hens närhet som måste leva vidare.

Johar Bendjelloul är tydlig med att han inte tänker ge några detaljer kring broderns sista bräckliga dagar i livet. Det enda han kan tala om – men bara till väl valda delar – är sina egna tankar och känslor.

– I grunden ligger självmord bortom det mänskligt fattbara. Fortfarande har jag en känsla av att det inte kan vara sant. Det är orimligt, ja omöjligt att Malik inte längre finns, säger han.

Den sistan dagen träffades bröderna vid lunchtid. Några timmar senare fick Johar beskedet.

– Jag tror jag stötte ur mig ett läte, typ primalskrik, säger han. Kvällspressen började ringa efter bara någon timme. Oerhört stressande, men säkert bra för en journalist att känna på hur det är att vara jagad av media.

Genom sitt yrke visste han att öppenhet var det enda sättet att undvika spekulationer och gissningar. Redan påföljande dag lät han sig intervjuas.

Det inre kaoset hölls i schack också av den uppsjö av praktiska saker som alltid måste åtgärdas vid ett oväntat dödsfall.

– Jag kände mig som ett slags projektledare. Det var en roll jag kände till och var bekväm med. Så fort jag inte var upptagen med projekteriet sov jag. Det spelade ingen roll om jag satt på tunnelbanan eller hemma framför teven – jag bara somnade.

Sömnen var på sitt sätt en befriare, men gav i längden ingen konstruktiv hjälp. Den normala dygnsrytmen och mathållningen kom någorlunda i ordning under de 40 dagar då han varje morgon sprang 5 kilometer.

Till skillnad från många andra, har han inte i någon fas av sorgearbetet känt skuld för broderns död.

– Jag gjorde mitt bästa. Det rimmar väl med min arbetsmoral, där jag värderar ansträngning högre än resultat, säger han. Om man trots allt misslyckas måste det få vara okej. Men på ett intuitivt plan förstod jag nog att Maliks liv var i fara, annars hade jag inte punktmarkerat honom som jag gjorde. Men att han skulle begå självmord ... nej att tänka ut tanken var övermäktigt. Hade jag gjort det hade jag självklart agerat utifrån ett akutscenario.

Men varför, varför, varför?

Varför gjorde han det?

Med hjälp av kloka psykoterapeuter och psykologer har Johar accepterat att det inte finns något svar på frågan. Och lämnat den.

– Att fastna i ältande är ett djupt ofruktbart förhållningssätt och det är inte längre dödsorsaken utan saknaden som är mitt problem, säger han. När jag är som minst beredd kan den övermanna mig – ofta genom musik. Ett tag kunde jag knappt gå in på ett kafé utan att höra Rodrigues sjunga Sugar man.

Det var två års skillnad mellan Johar och Malik. De två bröderna var lika i mycket. Under uppväxten umgicks de jämt och som vuxna touchade deras yrkesbanor varandra.

När Johar nyligen hälsade på i barndomshemmet i Ängelholm hittade han ett kollegieblock fyllt av tio-i-topp-listor som de under flera år uppdaterade varje vecka. På tionde plats på Maliks lista låg som alltid den pompösa Ivory tower, från filmen Den oändliga historien.

– Det både värmde och gjorde ont att gå igenom de där listorna, säger Joahar. Så dubbla är alla minnen av honom. Jag önskar så att jag en dag ska kunna minnas utan smärta.

Det allra sista minnet att värma sig vid är från februari 2014, då Johar hälsade på i New York. Vintern hade varit ovanligt kall, men dagen då de besökte Frihetsgudinnan var ljus och mild.

– Vi satte oss på en bänk ett stycke ifrån turisthorderna. Vi sa väl inte så mycket, solen lyste i våra ansikten och vi njöt av den första upplevelsen av vår ... de flesta goda minnen är just så banala.

I den fas av sorgeprocessen där Johar nu befinner sig upptas hans tankar av minnets förgänglighet.

– Malik finns bara i mitt huvud. Vår relation kan inte utvecklas och fördjupas, eftersom jag inte kan verklighetschecka av min bild av honom, säger han. Han är en fiktiv person, som jag omskapar och kanske gör våld på. Det som skrämmer mig allra mest är att han en dag ska vara borta.

En tung suck, så faller samtalet än en gång till marken. Så ännu en suck innan det orkar ta fart igen.

– Vi var till stora delar sammanflätade. När han dog var det som om jag delvis också gjorde det. Men smärtan i sorgen är en konsekvens av att ha älskat. Att inte känna något alls, vore mycket, mycket värre.