Katarina Hahr

Katarina Hahr
Gör: Producent och 
programledare på 
Sveriges Radio P1.
Bor: På Kungsholmen
i Stockholm och på 
Utö i skärgården.
Familj: Maken Micke 
och sonen Samuel, 10.
Ålder: 51.
Gör: Producent och programledare på Sveriges Radio P1.
Bor: På Kungsholmeni Stockholm och på Utö i skärgården.
Familj: Maken Micke och sonen Samuel, 10.
Ålder: 51.

Missa inte!

Förstora

Missa inte de kommande programmen i radioserien
Katarina Hahr möter

Rubriken är: Hur många gånger om dagen tänker du på din pappa? Först ut är Thorsten Flinck den 31 december klockan 11.03 i P1. Fram till den 3 januari möter hon (och vi) också Johan Cullberg, Thommy Berggren och Joakim Palme.

– När vi lyssnar på radio är vi alla blinda, säger Katarina Hahr.

Katarina Hahr älskar snygga kläder, skor, parfymer och skönhetsprodukter. Det gjorde hon när hon kunde se. Det gör hon även nu, när hon inte kan se. Hon har svart rock’n’roll-stil med jeans och mc-boots, men i garderoben hänger också Armani- och Valentino-klänningar bredvid orangea högklackade skor. Kan en blind kvinna verkligen gå med högklackat? Och sminka sig själv? Göra en eye-liner? Ja, faktiskt.

– Fast jag går förstås inte på stan i högklackat. I alla fall inte i Stockholm. I Barcelona gör jag det. Där har man slipat ner varenda trottoarkant, det är Europas mest tillgängliga stad, eller som man säger där, ”design för alla”. I Sverige tror vi att vi är så integrerade och handikappanpassade, men det är bullshit.

Redan som barn plågades Katarina Hahr av kronisk irit, en inflammation på regnbågshinnan. Den gjorde henne rödögd och ljuskänslig. På den tiden hade man inte de kunskaper man har i dag så inflammationen hävdes inte, utan accelererade tills läkarna 1991 ställde henne inför valet att vara en av de första i Sverige att genomgå en hornhinnetransplantation. Tre läkare var för, två emot – det var upp till henne själv att ta det yttersta beslutet.

– Som alltid när jag har ångest köpte jag skor. Jag valde skor – och jag valde att göra operationen. Jag pratade med guden jag inte riktigt tror på och tänkte att om jag är modig så kanske jag blir belönad. Jag minns hur jag åt lunch med en kompis på Sturebadet och tittade ner på en pool och såg en människa röra sig i den. Sjukhusväskan var packad med mina kinesiska tofflor med rosor på. Det fanns inte i min föreställningsvärld att jag kunde bli blind.

Smärtan hon kände efter operationen sa henne att det aldrig kunde gå vägen. Det gjorde det inte heller, förutom ett kort tag, då synen kom tillbaka och hon såg allt klart; kyrktuppar, hur människor såg ut, vilken dålig hy de hade. Själva transplantationen hade gått bra – men så drabbades hon av näthinneavlossning. Sedan dess är Katarina blind.

– Ögonen som ju var förlängningen av min själ! Jag var 30 år, mitt i livet, då alla skaffar barn, familj och karriär. Det föll inte ut något skyddsnät, jag skrevs ut och skickades hem. Det första året som blind minns jag inte. Jag låg mest, åt psykofarmaka och ville dö. Jag blev erbjuden förtidspension, svullnade upp av kortison och fick veta att jag inte kunde få barn, eftersom jag åt en svag dos av cellgifter.

Tidigare hade Katarina Hahr spelat teater med de stora namnen på nationalscenen. Hennes pojkvänner hette Johannes Brost och Ted Gärdestad. Teaterdrömmarna fimpade hon vid filminspelningen av Hasse Alfredsons Vargens tid, när hon inte orkade med männens bedömningar längre. Hon ville bli respekterad och respektera sig själv. ”Hon är lite kort” och ”henne kanske man kan få omkull” var vardagsmat för en ung, söt tjej med skådespelardrömmar. 

Katarina började på journalisthögskolan i stället, hon kom in via högskoleprovet, och när vänster öga dog, och så gott som det högra också, gick hon sista året. 

– Mitt liv har präglats av kamp, inget har varit lätt. Beror det på uppväxten? Rollen i familjen? Placeringen i syskonskaran? Ögonen? Ingen vet. Men här var jag nu, kvinna och blind, och skulle ta tag i mitt liv, jobba mig underifrån till ett jobb som producent och programledare på Sveriges Radio, jobba gratis, fast jag hade lika höga studieskulder som alla andra, och höra – fast ingen sa det rakt ut – ”Åh, vad fint att vi har en handikappad på redaktionen.”

– Oj, oj, oj, vad det har tagit tid att övertyga att jag räcker till! Men ingen har skuld, alla gör så gott de kan – det har tagit tid för mig att komma fram till det.

Nu är det ingen som tvivlar på Katarinas journalistiska kompetens. Hennes intervju med Lars Norén om människovärde är radiohistoria, sök i arkivet på sverigesradio.se. Lyssna och njut av bästa public service-kvalité! 

På radion kärade hon ner sig i en radiotekniker, ”ungkarl på 37 – det var bara att hugga!” Hon längtade efter barn. Då började nästa kamp, med IVF, missfall och magiska doktor Nie. Hos den berömde akupunktören finns, bland hundratals andra, en bild på efterlängtade Samuel.

–Min Messias, som från ovan, suckar hon lyckligt.

Katarina bjuder på te och blir irriterad när hon inte hittar en av tekulorna. Hela hennes tillvaro bygger på struktur och organisation, annars blir allt skitjobbigt. Som nu, det kan ta timmar för henne att hitta tekulan, så hon bestämmer sig för att vi klarar oss med en. Det gör vi.

Vi, som inte är blinda, bildar oss ofta en uppfattning om nya människor byggd på ögonkontakt. Jag frågar Katarina hur hon gör. Då tar hon mig under armen och berättar hur mycket information hon får av det: Hur stor jag är, vad jag har på mig, om jag tycker om att hålla i henne. Jag vågar inte fråga om jag gör det.

Härom dagen var hon försenad från jobbet och mobilen var urladdad. Hon åkte hem med Taxi Stockholm, men bilen kunde inte ta sig ända fram till bostaden på grund av en ambulans, som blockerade vägen 200 meter från hemmet. Katarina sa till chauffören att han måste gå med henne hem – och hon kände att han inte tyckte om det. Han hittade inte heller, det visade sig att han såg dåligt och saknade glas-ögon… En kvinna kom fram till Katarina och frågade: ”Vet du var du bor nånstans?” Som om hon vore förståndshandikappad.

– Det är väl klart som fan att jag vet var jag bor! 

– Nästa gång kanske jag åker med en toppenchaffis och möter en mer insiktsfull kvinna. Sånt är livet, upp och ner. Varje dag kan rymma förfärliga situationer. Och härliga.

Katarina kan nu, 51 år gammal, stolt säga: ”Jag är jag och jag är blind.” Hon tränar fyra gånger i veckan, så borta är de 17 kilo hon samlade på sig den första tiden som blind. Men om hon inte hade haft sitt jobb hade hon inte kunnat säga att hon är stolt över att vara den hon är, jobbet är en stor del av hennes identitet.

– Varje kväll tackar jag den gud jag inte tror på för att jag har Micke och Samuel. ”Gnäll inte i onödan, Katarina!” säger jag till mig själv. ”Utan var lycklig lite då och då, och red ut det som går att reda ut.”

I dag är Katarina Hahr respekterad och hon respekterar sig själv. Och en teaterdröm lever vidare.

– Jag vill göra en blind Fröken Julie!