Det började med en fråga till vår relationsexpert Tomas Böhm om vad man ska göra med ett vuxet barn som sagt upp kontakten. 

Tomas Böhm kan se fyra huvudsakliga skäl till att barn tar avstånd från föräldrar när de blivit vuxna.

1. Kränkningar från tidig barndom som föräldern inte är medveten om, har glömt bort eller kanske inte vill kännas vid – för att han/hon/de tror att det ingår i normalt föräldraskap. Det är svårt att se bortom sina egna skygglappar som förälder, så det är ofta säkrare att be någon tredje part som såg det hela under det nu vuxna barnets barndom, att uttala sig. Då kanske man kan göra verklig självrannsakan, för att möjligen kunna nå det vuxna barnet igen.

2. I några exempel är det barnets partner, svärdottern eller svärsonen, som tar avstånd från föräldern och då ”måste” det vuxna barnet solidarisera sig med sin partner, eller i varje fall hamna i en konflikt mellan förälder och partner. Det brukar finnas en möjlighet att ändå stå upp för sitt eget behov av kontakt med föräldern, och inte låta sig domineras av partnern. I de flesta fall kan man som mappie försöka klargöra att man självklart förstår att sonens/dotterns främsta lojalitet är gentemot partnern, men att man samtidigt kan begära att sonen/dottern har självständiga relationer med vänner och släktingar – inklusive föräldrar – som partnern inte accepterar eller själv vill umgås med. Annars lever sonen/dottern under diktatoriska förhållanden och vill han/hon verkligen det?

3. Alltför lite gränser under barndomen som gjort barnet osäkert, skapat dålig självkänsla och besvikelse för att föräldern inte kunde sätta stopp. För lite eller för mycket skämmer allt, heter det, och kanske är dessa vuxna barn inte alltid klara över vad det är som känts obekvämt med föräldrarna och som de är rädda ska upprepas, när de egna barnen, det vill säga barnbarnen, anländer.

4. En faktor vi kan kalla ”kulturen”.
Det finns familjer där man håller ett avstånd till varandra, inte ses mer än ”till jul”, där föräldrarna släpper barnen när de flyttat, för ”de är ju vuxna nu”. När det uppstår svårigheter eller konflikter, exempelvis när barnbarnen kommer, finns det liten marginal för att vilja lösa dessa problem. I stället känner det vuxna barnet att ”den där relationen inte är så viktig, den släpper jag, den ger inte tillräckligt mycket, och förresten ”har de inte verkat vara så intresserade förut heller...”
Råden beror förstås på den speciella svårigheten, men om man anar mer om vad det kan handla om blir det lättare att se en lösning. En tredje part, som en vän eller familjerådgivare kan fungera för somliga som en medlare. Självrannsakan är svårt, men A och O. Föräldern behöver utgå ifrån att man gjort något som sårat det vuxna barnet, fast man inte förstod eller anade det själv.