Maria Leijonhielm:

– Jag är så trött på barnbarnsprat

För några år sedan var Amelia Adamo nyförälskad. På armbandet runt hennes handled dinglade en medaljong med hans bild och på hennes specialbeställda väska fanns ett jättelikt porträtt av den högt älskade.
Han hette Sixten, och var hennes första barnbarn.

Amelia var först ut på redaktionen och vi andra log och gladdes med henne.
Det blev verkligen uppenbart att livets efterrätt, avnjuten i lagom stora portioner, är bland det godaste som finns.
Efter ett tag lugnade hon ner sig, även om hon då och då får ett lättare återfall. Barnbarnen blir ju bara fler och fler.

I längden är det jobbigt att umgås med nyförälskade. Det finns ju inget annat än den enda, vare sig det handlar om en partner, ett barn eller ett barnbarn. I vissa lägen är det rent plågsamt.

Det är inte självklart att den där omtalade efterrätten uppfyller de högt ställda förväntningarna – om den bjuds över huvud taget.

En stor del av läsarbreven till M:s psykolog Per Naroskin handlar just om barnbarnskomplikationer. De flesta brevskrivarna sörjer att de har dålig – eller obefintlig – kontakt med sina barnbarn, på grund av konflikter med någon eller båda föräldrarna. De som kommer därnäst är oroliga för sina barnbarn och tar själva på sig en del av vuxenansvaret eftersom de upplever föräldrarna som otillräckliga på ett eller annat sätt.

Och så är det de som längtar och längtar, medan tiden går och går.
I de barnbarnslösas ögon anar jag samma slag av ödslighet som plågade mig själv, innan jag sent omsider blev mamma. Tyst och olycklig lyssnade jag till väninnekvitter om blöjor och mjölkstockning, välling och morotspuré – toppad med poänglösa historier om de små underverken.

Nu efter 25 år är det barnbarnsdags. För de som hade mindre tur än jag väcks den gamla barnlöshetsödsligheten till liv när distanslösa mor- och farmödrar flödar över av lycka och stolthet för den välskapta och på alla sätt fantastiska fortsättningen på släktkedjan.

Inte så att det är något fel med att vara glad, stolt och lycklig – tvärtom. Men jag kan inte tycka att det är okej att i tid och otid exponera vare sig sin barn- eller barnbarnsrikedom för andra, fattigare.

Jag har en fransk väninna, som efter en rad missfall för 20–30 år sedan, har förblivit barnlös. Hon lever i dag ett rikt och meningsfullt liv, även om sorgen aldrig riktigt går över. Hon är allt annat än konflikträdd, och tackar sällan nej till en slagkraftig ord-duell. Men hon blev svarslös den gången hennes antagonist hävde ur sig: Du kan i alla fall inte bli mormor!
Så raffinerade grymheter hör lyckligtvis till undantagen.

En annan väninna är mer van vid knivstick utdelade i egotrippat oförstånd. Sedan två av hennes äldsta vänner har fått barnbarn, talar de knappt om annat och det är en anspänning för henne att träffa dem. Själv lever hon med det hon kallar en dubbelsorg. Den ena handlar om hennes drygt 40-åriga dotter, som längtar desperat efter att få barn, den andra handlar om hennes egen barnbarnslängtan.

Det är klart att det inte finns någon egentlig ondska i att så fort det ges tillfälle förmedla barnvaktsincidenter, gulliga teckningar, dråpliga och förnumstiga barnfunderingar, önskelistor, luciatåg, semesterplaner, tappade mjölktänder, mjuka barnahänder, hägrande framtider ...
Men det kan göra ont ändå.
En gång för länge sedan intervjuade jag Centerpartiets dåvarande ledare Karin Söder. Vad intervjun handlade om minns jag inte, men jag kommer ihåg att hon sa: ”Alla barn är allas barn.”
Det är en vacker tanke och på sitt sätt sann.

Om jag inte får bli mormor eller farmor hoppas jag att jag hittar andra barn att bry mig om – som bryr sig om mig. Att behöva och behövas. Att älska och älskas. Att släkten följa i släktens spår ... I grunden är det bara det allt handlar om. Blodsband kan kvitta lika.  

Och ändå. Om jag en dag får barnbarn räknar jag med att under en begränsad till vara rejält störande. När känslostormen har lagt sig, ska jag göra mitt bästa för att sluta plåga min omgivning.
Det kan också bli så att min önskan inte går i uppfyllelse. Då vill jag helst slippa det proportionslösa jublet från evigt nyförälskade mor- och farföräldrar.

Ett uns inkännande och en pytteliten nypa hänsynstagande kan väl inte vara att begära för mycket?