En kvinna utan man är som en fisk utan cykel.
Ikonen Gloria Steinem sa det först, så trodde vi åtminstone då. Men nu har det kommit fram att den egentligen kom från en anonym grafittitext på en vägg i University of Wisconsin. Snart stod den där meningen i alla fall på affischer och t-shirts i hela världen. Una donna senza un uomo... Une femme sans homme... A Woman Without a Man...
En kvinna utan partner?

Men är det verkligen accepterat – ens fyrtio år senare, 2012?
Ibland kan man undra.
Vår kultur är ju så genomsyrad av det romantiska kärleksidealet. Vi riskerar att drunkna. Så se upp! Tro inte att tvåsamheten kan ge all lycka och mening åt livet.

En väninna berättar:
– Jag hade levt ensam en längre tid när jag mötte H. Förälskelse! Jättehärligt. Men jag var inte beredd på omgivningens fullkomligt översvallande reaktioner: ”Grattis! Vad fantastiskt!” Som om mitt liv innan hade varit helt tomt och meningslöst.

Visst, självklart. Vi blir alla glada när kärleken dimper ner, kanske särskilt om det är lite oväntat. Men väninnan anade något mer än medkänsla bakom bekantskapskretsens ovationer.
Hon var räddad. Äntligen var hon också en kvinna med en man vid sin sida.

Och forskningen bekräftar:
”I vårt samhälle ska man leva i ett parförhållande // det är en kraftfull berättelse som är svår att stå utanför // för att bli en fullvärdig vuxen ska man ingå i ett par.”
Lissa Nordin är doktorand i socialantropologi och expert på ensamstående män i Norrland. Hennes studier visar just att tvåsamheten är en ”obligatorisk” norm i vårt samhälle. Man ska helt enkelt vara två för att betraktas som normal.

– Precis så kändes det, säger väninnan.
– Som om jag hade gjort en klassresa. Nerifrån och upp. Med en man vid min sida blev jag mera värd.

Nog är det väl ganska sorgligt?
Att den berömda individualismen inte har kommit längre. Att vi fortfarande beter oss som samma gamla flockdjur, som helst vill göra som ”alla andra”. Utan att ens tänka efter: Vill just jag? Egentligen?

För så mycket är säkert: allt är inte alls så himla mycket roligare när man är två. Ofta kan det vara precis tvärtom. Särskilt för oss mappiekvinnor, som i allmänhet tidigt fick lära oss att tillfredsställa i första hand andras behov, inte våra egna. Och som kanske först nu, efter 50, förmår förverkliga oss själva helt efter eget huvud. Därför att det är möjligt, därför att vi – till skillnad från tidigare kvinnogenerationer – har egna pengar.

De flesta av oss är också mödrar, kanske till och med mor- och farmödrar. Faktum är: aldrig tidigare i historien har så många svenska kvinnor fått barn. Och aldrig tidigare har så många haft arbetskamrater, för att inte tala om nätvänner, Facebookkompisar.

Ensamstående, det låter så kusligt. Men man står inte ensam i livet bara för att man inte har en partner. Ett liv utan partner är INTE detsamma som ett kärlekslöst liv.

Jamen sexet, då? Undrar ”vän-av-ordning”.
Låt oss vara ärliga på den punkten: så farligt är det faktiskt inte att avstå. Särskilt inte efter klimakteriet, när kvinnan – äntligen! – inte längre är slav under hormonerna.
– Sex är inte överskattat, konstaterar väninnan, som till omgivningens fasa trots allt bröt upp från H efter ett tag.
– Men lidandet över att leva utan sex är där-emot väldigt överskattat. Det är en väldig tur.

Förstora Ju äldre vi blir, desto mer olika blir vi, det är också belagt i forskning. Desto viktigare då att bereda allt större plats för att låta vår personlighet blomma.
Vare sig vi har cykel eller inte.

Håller du med? Kommentera gärna här, eller skicka dina tankar direkt till Catarina Baldo Zagadou i ett mail.