Marianne Rundström om ...

Livet efter 67: 

– Jag har ett företag och kommer att fortsätta på olika flanker, när jag inte längre kan vara anställd. Exakt hur vet jag inte. Men jag kommer absolut fortsätta att jobba aktivt! 

Åldersdiskriminering: 

– Det var länge sedan jag började märka att jag började bli åsidosatt, inte fick vara med i vissa sammanhang. Jag frågade rakt ut, men det är klart att cheferna förnekade att det handlade om ålder, åldersdiskriminering är ju förbjudet.

Det var Fredrik Reinfeldt som sa det först: Vi måste jobba till 75.

I november kommer hans nya bok Nya livet, som just handlar om att ”arbetslinjen” framför allt måste bli – längre. Eftersom vi lever så mycket längre i dag. Nyss stod också M-magasins förra chefredaktör Amelia Adamo i Aktuelltstudion och sa i princip samma sak.

Samtidigt ger journalisten Marianne Rundström ut en stridsskrift i ämnet, Passé – de ofrivilliga pensionärerna, där både Gudrun Schyman, Claes Elfsberg och förra årets maktmappie Barbro Westerholm får komma till tals.

Frågan väcks: Är det inte dags att ”tagga ner” och acceptera åldrandet?Svaret kommer blixtsnabbt:

– Absolut. Det ska jag göra när jag blir äldre. Men dit har jag inte kommit än!

Föreställ er scenen: Marianne Rundströms rymliga Stockholmsvåning badar i ljus. Utanför de stora fönstren brusar lövverket. Värdinnan är en kvinna som visserligen är 65 fyllda – men hon är ett superproffs. Varje vardagsmorgon möter hon SVT-publiken i klassiska Gomorron Sverige. Det har hon gjort sedan 2004. Alltid påläst, engagerad och välformulerad. Nu är det eftermiddag och trots att hon gick upp vid fyratiden utstrålar hon energi och koncentration. Hon kom just hemfarande på cykeln, med ett par läckra kakor i en påse. Till kaffet, som snart är upphällt.

Men vad säger du till alla dem som tycker att vi 60-plussare bara är bromsklossar för yngre?

– Visa mig den forskning som bevisar att det finns ett sådant samband! För det gör det inte, slår Marianne fast. 

Att komma med motargument som håller är inte lätt. För forskningen är tydlig: Det är inte arbetslösheten som kommer att vara det stora samhällsproblemet i en alldeles nära framtid. Utan precis tvärtom.

– Lärarbristen! påminner Marianne. 

I sin bok räknar hon upp: Om inget radikalt görs kommer det år 2020 att saknas 55 000 lärare i Sverige. Ännu värre är det inom vårdsektorn: Det kommande decenniet behöver en halv miljon nya medarbetare rekryteras. 

Ja, 1,6 miljoner personer är faktiskt på väg att lämna sina jobb av åldersskäl inom de närmaste tio åren. Var tredje! Om max-pensionsåldern ökade med ett enda år (till 68) skulle 31 000 färre behöva anställas. Med 2 år (till 69) handlar det om 55 000 färre.

Så varför görs det inte?

– Jag har verkligen inte hittat skälet. Kanske beror det på att pensionsreformen, när den kom, innebar så mycket trygghet och var en så enorm förändring för stora grupper i samhället att man har månat så mycket om den. 

Men många – inte minst kvinnor i människovårdande yrken – orkar inte ens till den svenska minimigränsen för när man
i Sverige får ta ut pension: Vid 61. 

– Jag är väldigt medveten om att jag är privilegierad, säger Marianne. Jag har ett jobb som fyller på mitt liv varje dag. Jag kommer hem berikad, det är klart att jag inte vill bli av med det. Hade jag däremot stått och packat sill hela mitt liv hade det kanske varit en fantastisk frihet att få slippa det.

– Men. Om alla vi som är friska, orkar, har lust och är kompetenta jobbar några år till så fyller vi på välfärdskassan. Det kan ge en bättre ålderdom till dem som är slitna.

Lagen om anställningsskydd borde alltså ändras, tycker hon. Ta bort den övre åldersgränsen 67. Kanske skulle det också förändra vår syn på åldrandet? 

För alla som yrkesarbetar i företag, organisationer och myndigheter med fler än 15 anställda har säkert varit med om någon omorganisation där några av de äldsta (och ofta allra bästa) – som kanske inte ens nått 60 – måste gå. Då är det lätt att just göra kopplingen äldre = mindre vetande. Fast det egentligen är precis tvärtom.

Som Marianne skriver i sin bok:

Jag möter samma förundran överallt, samma förvåning över att det finns så lite intresse att ta tillvara kunskap och erfarenhet som redan finns på arbetsplatsen. Den grundläggande känslan hos nästan alla jag pratar med är att när de lämnar sina jobb tar de också med sig en kunskapsbank som kanske byggts upp under decennier – utan att någon frågar efter den.

Så låt oss konstatera: Erfarenhet gör skillnad. Marianne Rundström är inget undantag. Som det stod i en kvällstidning:

– Jag har aldrig varit så bra som nu.

Hon klassar åldersfixeringen och ungdomskulten som något typiskt svenskt. 

– Titta bara på våra grannländer. I Finland har man haft stora kampanjer för att få människor att jobba längre, och lyckats med det. I Danmark är den övre åldersgränsen för pension borttagen.

För att inte tala om USA, där personer som Hillary Clinton (69) och Donald Trump (70) som bekant tävlar om världens kanske mest ansvarsfulla jobb.

Det var en annan amerikansk profil som fick just Marianne Rundström att först ta till orda i den här frågan. Radioprogrammet Stil i P1 gjorde ett avsnitt om nyhetsankaret Barbara Walters, som själv bestämde sig för att sluta vid pass 84. Då vände sig redaktionen till den äldsta kvinnan i rutan de kunde komma på. Marianne uttalade sig – och fick otroligt mycket reaktioner.

– Det var människor från alla branscher. Nästan varje dag kom det fram någon och sa: ”Åh, du har rätt i det där. Hur kommer det sig att ingen
i Sverige uppskattar erfarenhet?” 

Marianne började nysta, och insåg snart att när pensionsreformen genomfördes 1917 var det bara två procent av pensionärerna som levde efter 65 år! 

– Ändå är det i princip samma åldersgränser som gäller i dag. Men att vi ska ha 25–30 års semester kan inte vara rimligt. Vem ska försörja denna stora, friska skara?

Nej, rent samhällsekonomiskt går ekvationen inte ihop. Men om man ser på saken lite mer filosofiskt – är det verkligen bra att jobba så himla mycket? Det riktiga goda livet måste väl också rymma en tid för reflexion, ja, till och med långsamhet. 

Måste vi kvinnor bli som männen och helt och hållet identifiera oss med arbetet? 

Och vad kan göras åt klassklyftorna? Mellan de högavlönade med stimulerande jobb som orkar vara aktiva länge och därmed också får en ålderdom med guldkant. Och de många lågavlönade som blir utslitna tidigt och som dessutom får mycket låg pension.

Marianne har ett eget förslag:

– Egentligen borde man få plocka ut lite pension mitt i livet. Jag har aldrig varit så stressad som när jag hade tre uppväxande ungar och bodde utanför stan och jobbade heltid. Där hade jag behövt få ett avbrott. Nu har jag bara mig själv.

För många, understryker hon, blir arbetet bara viktigare när barnen har flyttat hemifrån. 

– Då kan jobbet verkligen ta plats! Och kom ihåg: Alla stora hälsovinster som har gjorts under de senaste decennierna har gjorts efter 60-årsåldern. Det är då vi är så mycket friskare än tidigare generationer.  l