Mormors-identiteten har länge ansetts som lite finare och varmare, helt enkelt för att det är döttrar som har haft huvudansvaret för att fostra barn, vilket har gett mormödrar en slags känslomässig genväg till sina
barnbarn.

Men nu då? Bland alla dessa unga jämställda par och pappalediga söner som har alla möjligheter att förändra? Tar farmor revansch nu, eller kommer mormor alltid ha ett litet försprång?

Har du synpunkter i ämnet som du gärna vill föra fram? Vad upplever du som det svåra och lätta med att vara mormor respektive farmor? Finns det någon skillnad och vad består den av? Skriv och berätta!

Skriv till: M:s frislansskribent Marina Nilsson, marina@narubatext.se