De bästa semestrarna minns man länge – orsakerna kan variera. Som att råka tälta mitt i en rondell, köpa världens kanske dyraste pizza eller träffa på en smörälskande operasångerska. Här berättar Ann Westin, Tony Irving, Babben Larsson och Marianne Mörck om sina mest minnesvärda semestrar.

Av Pär Jonasson Foto privata bilder, Getty images, IBL

 

Marianne Mörck, skådespelare.
Semesterminne: Strapatsfylld biltur till Italien

– Operaprimadonnan åt smörkuber som praliner

”När man som jag är artist och skådespelare jobbar man jämt och kan sällan ta ledigt någon längre tid. Därför åker jag nästan aldrig iväg på semester någonstans, med undantag för de resor jag har gjort i researchsyfte inför olika uppsättningar. Exempelvis besökte jag Förbjudna staden i Kina inför Turandot, och Bolsjojteatern i Moskva inför Eugen Onegin, där jag fick se en ’originaluppsättning’ av Tjajkovskijs opera, helt galet häftigt! Men för det allra mesta föredrar jag att stanna hemma i mitt hus och titta på min trädgård. Där i lugnet är min semester.

Men jag minns en händelserik semesterresa jag gjorde 1979 tillsammans med min dåvarande sambo som också var sångare.
Vi körde i hans bil hela vägen ner till Italien där jag då aldrig hade varit tidigare.

Första stoppet var den lilla staden Pesaro vid Adriatiska havet där många sångare och artister brukar samlas på somrarna. Min sambo passade på att ta en sånglektion för en mycket berömd sångpedagog som tidigare varit en av Italiens mesta uppburna koloratur-sopraner. Hon hette Lina Pagliughi och, skulle det visa sig, var väldigt egen. En klassisk operaprimadonna. Inför besöket bad min sambo mig att köpa tre kilo extrasaltat smör som vi av någon anledning skulle ta med oss som present.

Vi kom fram till ett pyttelitet gulligt hus i en underbar trädgård, som hämtat ur Alice i Underlandet. Lina, som också var liten och dessutom rund som en boll, tog tacksamt emot smöret som hon genast bad sin husa skära upp i små kuber och frysa in. Kuberna tog hon fram några i taget och hade på ett fat på pianot – hon åt dem som vore de utsökta praliner. Magen ’placerade’ hon UNDER tangenterna! När hon började sjunga skalor härmade hennes papegoja allt hela tiden; en så dråplig scen att jag blev så full i skratt att jag fick gå ut.

Nästa dag var det helgdag och jag skulle handla på torget samtidigt som lokalinvånarna svartklädda var på väg till mässan. Själv var jag allt annat än finklädd i ett par superkorta jeansshorts där halva skinkorna var bara, till det sandaler med höga klackar som jag stapplade omkring i.

Jag märkte hur alla stannade och tittade konstigt på mig, så jag vände mig förtvivlat om mot min sambo som var dubbelvikt av skratt! Han visste ju redan om folks reaktioner, han var ju lite mer van vid italienska sedvänjor än jag. Skämskudde!

Vi besökte även Luciano Pavarottis födelsestad Modena där vi köpte massor av målad keramik som vi tänkte ge bort som presenter. Plus ett par stora och jättetunga stenlejon som vi tänkte skulle pryda vår entré i Malmö. Bilen, som var en gammal trött Citroën, knäade av tyngden men vi lyckades ändå köra hela vägen tillbaka med allt vi köpt.

Längs vägen köpte jag även en hel hög miniatyrflaskor med sprit som jag samlade på, säkert 40–50 stycken. Vi insåg att vi inte skulle kunna få med allt genom tullen om de kollade oss – ransonen var ju en liter på den tiden – så min sambo kom på den briljanta idén att tejpa fast flaskorna i mellanrummet som fanns inne i framdörrarna. När vi väl kom till svenska gränsen, och tulltjänstemannen bad oss veva ner rutorna för att fråga om vi hade något att deklarera, så gick det inte eftersom flaskorna tog emot. Vi var helt sjöblöta av nervositet, men blev efter en genomgång av bakre delen av bilen ändå till slut genomsläppta. Puh!

Resan varade nog bara runt tio dagar, men gav massor av minnen. Jag gillar när det händer oförutsedda saker och skulle aldrig i mitt liv kunna tänka mig att åka på en vanlig sightseeing-resa och fotografera statyer tillsammans med en massa andra människor, inklusive schemalagda kissepauser!”

Babben Larsson, komiker.
Semesterminne: Tågluffade ensam genom östra Europa

– Balkankriget var väldigt närvarande

”Jag tågluffade några gånger när jag var ung, men på den tiden kunde man inte resa in i Östeuropa hur som helst, så jag har länge funderat på att göra en ny tågluff för att uppleva den delen av Europa. Hösten 2015 fick jag en oväntad lucka i mitt schema så jag gjorde slag i saken och köpte ett tågluffarkort för 2:a klass, som även gällde för en del bussar. Jag reste ensam eftersom jag tycker väldigt mycket om att resa för mig själv. Det är avkopplande och man slipper kompromissa om allting.

Jag började med att flyga till Warszawa, och när tågluffen var över flög jag hem från Ljubljana. Tågluffen tog mig genom Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Serbien, Bulgarien, Makedonien, Albanien, Bosnien, Kroatien och Slovenien. Det enda landet jag missade var Kosovo, men jag hade ju bara en månad på mig…

Det blev förstås mest huvudstäder, men tycker att jag hann se väldigt mycket. Många berömda platser kände jag igen från bilder, som Karlsbron i Prag, och det är såklart något annat att se dem i verkligheten. Jag höll mig ofta i städernas centrum, för det mesta ligger ju faktiskt där. Mitt tempo var ganska lugnt, ibland nöjde jag mig med att bara sitta på ett kafé och titta på folk.

Överallt fanns massor av kultur, mycket museer och konst. Jag passade även på att söka upp lokala stand- up-kolleger och såg deras föreställningar. Bra tajming är något universellt, så även om man inte kan språket så fattar man direkt vad det handlar om. Jag kunde för det mesta göra mig förstådd med engelska, ibland lite skoltyska och en gnutta improviserad italienska i Slovenien.

När jag kom ner på Balkan var stämningen påtagligt annorlunda, framför allt i Bosnien där Balkan-kriget fortfarande var väldigt närvarande. I Mostar och Sarajevo finns väldigt mycket minnen från kriget
och allt har ännu inte byggts upp igen. Många parker, fotbollsplaner och skolgårdar var numera kyrkogårdar, med en sak gemensam – alla som begravts där hade dött samma år, 1993. Det var starkt att uppleva detta.

Något som slog mig under resan var att alla vi som bor i Europa är så lika varandra och att det forna Östeuropa numera är en del av det moderna Europa. Den enda skillnaden är att det generellt sett är lite fattigare där än i västra Europa. Jag blev också överraskad av hur vackert det är överallt, speciellt i Bosnien och i Albanien, som jag gärna vill åka tillbaka till.

En fördel med att resa till de här länderna är såklart också att det inte är speciellt dyrt, i alla fall inte om man går dit lokalbefolkningen går. Jag bokade nästan ingenting i förväg, allt ordnar sig bara man har lite tillit. Det finns ju bra hotellappar, Trip Advisor och annat i telefonen man kan ta till hjälp om man be–höver.

Det här var en resa som funnits länge på min ’bucket list’ och som jag är väldigt glad att jag till slut gjorde.”

 

Tony Irving, dansare och koreograf.
Semesterminne: Firade smekmånad på Amalfikusten

– Jag betalade 600 kronor för en pizza!

”Några veckor efter att jag och min man Alexander gifte oss i augusti 2015 reste vi på en tvåveckors smekmånadsresa till Amalfikusten och Capri i södra Italien. Ingen av oss hade varit där tidigare, men vi hade hört att det skulle vara otroligt romantiskt och vackert. Det var det också, men inte bara.

   För att enklare ta oss runt hyrde vi en bil, och tack vare det fick vi se sådant som inte alla turister får se: att det finns en baksida också, exempelvis Neapels förorter där det låg skräp i drivor på gatorna och där det levde uppenbart fattiga människor som gick runt i trasiga och smutsiga kläder. Det var som ett getto. Vi blev chockade. Är detta verkligen Europa 2015? Det stämde inte alls in
i vår bild av ett modernt europeiskt land, snarare kändes det som någonstans i tredje världen. Jag hade bara sett liknande slum i Vietnam och Sydafrika tidigare.

Detta öppnade verkligen våra ögon och vi insåg att vi i Sverige lever i en liten bubbla, även inom Europa. Vi har så mycket att vara tacksamma över så det känns futtigt när alla bara klagar på hur vi har det här hemma. Vilket underbart land vi har!

Detta ledde till en konstant diskussion mellan mig och Alex, om allt från fattigdom till miljöförstöring. Den diskussionen har fortsatt även efteråt och har satt spår. Vi har bland annat blivit mycket mer miljömedvetna; källsorterar, köper mat i lösvikt utan onödiga förpackningar och återanvänder plastpåsar.

Visst fick vi även en rejäl dos romantik på vår smekmånad, inte minst på vackra ön Capri som har en intressant historia och starka band till Sverige. En favoritsysselsättning var att sitta på en piazza med en espresso eller ett glas vin och bara njuta av folklivet och utsikten. Men det fanns även en annan nackdel med valet av resmål, nämligen att det var otroligt dyrt, även för oss. På Capri åt jag mitt livs dyraste pizza som kostade 600 kronor! Jag kände mig faktiskt lite blåst, som en typisk ’dum turist’.

Sammanfattningsvis kan man absolut få den perfekta romantiska resan om man reser till Capri och vackra Amalfikusten med pärlan Positanos vindlande branta gator – om man bara håller sig till turistområdena. Men skrapar man lite på ytan så upptäcker man något helt annat bakom den vackra fasaden.

Jag och Alex reser väldigt mycket, men har efter den här upplevelsen ändrat vårt sätt att resa. Numera vill vi inte bara se en vacker fasad utan vill uppleva hur stället är på riktigt, uppleva en kultur och människorna som lever där. Nästa spännande resa går till Kroatien och Slovenien.” 

 

Ann Westin, komiker.
Cyklade genom Norrland med sin syster

– Jag fick otroligt ont i häcken innan jag hade vant mig!

”Det kanske inte direkt var min drömresa, den har jag inte gjort än, men en resa jag fortfarande ofta tänker på, trots att det gått mer än
30 år, är en cykelsemester jag gjorde tillsammans med min storasyster Agneta i mitten på 80-talet. På ett par veckor cyklade vi 60 mil genom Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Dalarna. Fy fan vad vi cyklade! På enkla damcyklar som hade max tre växlar och med massor av packning som tält och sovsäckar och allt annat man behöver. Men vi cyklade på. Jag minns att jag fick otroligt ont i häcken innan jag hade vant mig, så jag stod och cyklade.
Vi cyklade ju omkring bland fjällen så en backe kunde vara hur lång som helst … Vi hade egentligen tänkt cykla hela vägen tillbaka ner till Stockholm, men mitt knä pajade när vi kom till Dalarna så det fick bli tåg sista biten hem.

Samtidigt var det en otroligt rolig semester som min syrra, som fortfarande är väldigt friluftsälskande, fick med mig på. På den tiden var det inte så många som cykelsemestrande i Norrland. Vi var oftast ensamma på vägarna, cyklade från morgon till kväll och satte upp tältet när det började bli mörkt. Jag minns speciellt en gång då vi hade lyckats tälta mitt i en stor rondell utan att märka det, och vaknade av en massa bilar runt oss.

Och vi mötte massor av roliga människor, vi frågade ju ofta efter vägen. Jag minns exempelvis en man som puttrade förbi oss på sin moped och vände sig om och sa ’Hej flickor! Vill ni inte komma hem till mig på en kopp kaffe?’. Vi var långt ute i ödebygden och tackade artigt men bestämt nej. Jag minns också en tant som sa ’Passa er för pojkarna i byn!’ och vi blev såklart skitskraja. En händelse som också gjorde oss rejält skraja var när vi hörde ett högljutt ylande alldeles intill vägen. Det första vi tänkte var ’Varg!’. Vi fick panik, oj vad vi cyklade! Ja, det blev ju en hel del strapatser. Plötsligt kunde det börja spöregna, och vi fick punka många gånger. En gång körde vi av misstag in på en nyasfalterad väg där det blev tvärstopp eftersom asfalten fastnade överallt, så vi fick rengöra cyklarna rejält innan vi kunde fortsätta.

Men jag minns det också som en väldigt mysig resa. Jag har nog aldrig sovit så gott som då; jag somnade som en stock varje kväll. Och det var ett fint sätt att upptäcka hur vackert Sverige är, mycket bättre än att åka bil. Vi cyklade exempelvis längs Indalsälven, otroligt vackert! Eftersom vi inte visste om maten skulle räcka och hur långt det var till nästa affär hade vi för säkerhets skull fiskeredskap med oss, men jag tror faktiskt aldrig vi fick något napp. Fast bär plockade vi i massor, bland annat smultron som vi trädde på grässtrån.

När jag kom hem efter vårt cykeläventyr minns jag att jag kände mig som en riktig kalaspingla, solbränd och vältränad! Jag och min syster, som är sex år äldre, var tajta redan innan den här resan men blev såklart ännu tajtare genom den. Agneta och hennes man är sådana där som gillar blommor och blader, som fjällvandrar och så. Efter den där cykelsemestern har vi inte gjort någon mer liknande resa tillsammans, bara vanliga solsemestrar utomlands. Vi pratar fortfarande ofta om våra cykeleskapader när vi ses och säger ’Tänk att vi gjorde det!’. Det är en upplevelse jag aldrig glömmer!”

NUVARANDE Fyra folkkära artister berättar: Den semestern glömmer jag aldrig!
NÄSTA Litterär debutant vid 80: ”Jag blev poet av misstag”