Nu har jag läst en bok om kroppspråk, skriven av Allan Pease och inser, helt förfärad att allt jag gör är helt fel. Inte en enda gest sitter där den ska...

Om jag vill komma någonstans här i livet borde jag sträcka på mig, stå lite lagom bredbent och framgångsrikt, med händerna i sidorna och le, lite avslappnat och lyckat. Mitt handslag skulle vara fast, men inte hårt och absolut inte slappt på något sätt.

Mina ögon borde vara rörliga, men absolut inte flackande. Om bara min kropp kunde lyda mig så skulle allt se helt annorlunda ut. Jag skulle då ha haft en helt annan utgångspunkt och mitt liv skulle förmodligen varit mycket roligare.

Men nu är det inte så. Mina axlar slokar och jag sitter alldeles fel på stolen, på den yttersta kanten som en förtryckt människa. Mina händer rör sig som två förrymda kråkor när de istället borde vara tryggt förankrade, någonstans i midjehöjd. Allt jag gör är fel enligt boken, men det är inte det värsta av allt.

När jag läste kapitlet om parningssignaler så upptäckte jag att ingen man har signalerat något dylikt till mig. Aldrig någonsin.
"Liksom övriga djurhannar brukar mannen kråma sig när en kvinna kommer inom synhåll...det kan hända att han för handen till strupen och rättar till slipsen. Om han inte bär slips kan han istället rätta till kraken, borsta bort inbillat damm från axeln eller dra i manschetterna, skjortan, kavajen eller något annat plagg. Han kan också kråma sig genom att rätta till håret".

Utan att överdriva det minsta måste jag erkänna att ingen man, någonsin, har dragit i manschetterna för min skull. På sin höjd har han tagit av sig glasögonen, mitt under ett samtal och ägnat några timmar åt att putsa dem, men nu när jag läst boken kan jag sorgset konstatera att den signalen, den betyder någonting helt annat.

Av Helena Wijk


Vill du också gästblogga på Kulturtanten?
Skicka då ditt bidrag till kulturtanten@m-magasin.se