Vem är du?
– Jag är uppvuxen på Lidingö på 60- och 70-talen. Mina oaser var att lära mig spela piano, fiol, sjunga, måla, dansa, rita. Jag har alltid reflekterat för mycket och låg vaken på nätterna som barn och grät över sådant som slaveriet och att igelkottar blev överkörda. Jag har alltid varit för känslig. Men jag är stark som fan.

– Jag har naivt nog alltid trott att alla människor vill det bästa och vill utvecklas till det bästa. Jag hatar hyckleri och översitteri och maktmissbruk och oigenomtänkta tolkningar av tillvaron. Jag blir arg på det som förtrycker och krymper människor. Människan är underbar, synd att det går så snett ofta eller att vi låter det gå snett.

Vad ville du bli när du var liten?
– När jag var liten ville jag bli någon som förändrade världen. Men jag tror inte att jag egentligen förstod att just jag som flicka kunde ta en sådan väg i livet. Så jag ville bli veterinär. Men jag ville också bli sångerska. Trots alla mina talanger och att jag var så duktig i skolan tror jag att jag ville bli gogodansös. Det är ganska tragiskt att flickor med starka känslor och starkt intellekt inte kan komma på något annat fint än att vara gogodansös. Jag kom inte ens på att jag skulle kunna vara stjärnan och så kunde jag ha gogodansörer (killar) på var sida om mig? Men det största felet är att man inte förstår att man kan använda sina krafter till så mycket mer substantiella förändrande saker.
 
Vad saknar du från barndomen?
– Min tid som barn var lite svår. Jag blev mycket chockad när jag förstod att det pågick så mycket elakhet mellan barnen. Jag ville inte hålla på med sådant. Tala illa om andra, spela ut varandra, utesluta. Jag har aldrig någonsin deltagit i sådana låga saker. Eftersom jag ställde mig utanför det var jag också lite ensam i perioder. Jag hade dock en inre värld, full av olika intressen och passioner. Men att se hur illa folk ville göra varandra hela tiden smärtade mig på djupet. Med tiden härdades jag och gick helt enkelt mest min egen väg.

– Nu när jag ser tillbaka känner jag ömhet och stolthet över den lilla flicka som var jag. Jag var ofta rädd men jag vek aldrig av från min egen övertygelse, fast det kostade. Det jag saknar från min barndom är tryggheten. Ordningen. Rutinerna. Att höra till sin familj.

Förstora
Du skriver ofta om barn och ungdomar, hur var din egen barn- och ungdomstid?
– Det mesta jag har skrivit har jag skrivit för vuxna. Egentligen allt, utom böckerna Ebba och Didrik, Glappet och Tusen gånger starkare. Det finns ett berättartekniskt skäl till varför jag ibland har valt att ha unga människor som huvudroller. Det är för att det är mycket enklare för vuxna att ta emot budskapet. Om jag hade skrivit en historia som Glappet eller Tusen gånger starkare och låtit det utspelas bland vuxna hade många många vuxna fjärmat sig.

– Allt annat som jag har skrivit, bland annat en pjäs om förtryck och rädsla, en pjäs om modet att ta emot kärleken, en annan om vuxna så kallade självständiga frigjorda jämställda kvinnor som har skuld för att de vill ha sex, mina böcker Leontines längtan och Den hungriga prinsessan som båda handlar om kvinnor som upptäcker sin förändrande kraft och som vänder och vrider på könsrollerna och har härliga sexpartier, tv-pjäsen Damen i handskdisken om en kvinna som ljuger för att verka anpassad – med mera – det mesta jag skrivit är för vuxna.

– Men de unga är viktigare än alla andra. Och det är viktigt att den unga generationen får alternativ till den kommersiella underhållningen och jag är glad om jag har fått en och annan att börja tänka i andra banor. Och det har jag lyckats med. 

Vad har du för förhållande till tiden?
– Mitt förhållande till tiden… Jag tycker ofta att alla tider i mitt liv existerar samtidigt. När jag ser på mina barn kan jag se dem genom alla tider. Det är svindlande och smärtsamt och underbart på samma gång. Det är smärtsamt för tiden går ifrån oss. Jag tycker inte om att tiden som jag älskar samtidigt tar ifrån mig tid.

– I många år hade jag ingen klocka. Mer än halva mitt liv har jag inte haft en klocka. Det är mycket mer praktiskt att ha en klocka! Min mor gick med mig till urmakaren för ett år sedan och sa ”nu tänker jag ge dig en klocka!” och jag insåg att det var en bra grej.

– Jag är mycket dålig på tiden. Om jag ska passa ett plan så bestämmer jag att jag ska gå hemifrån kanske klockan åtta. Om jag är klar kvart i åtta tänker jag ”Nu har jag massor av tid. Jag tror jag tar en kopp te.” och plötsligt är klockan istället kvart över åtta. Ofta sitter man och pratar om livet till en kopp te.

Vad innebar det att passera 50 för dig? Noja?
– Det handlar bara om hur många år man gått på jorden. Några kom efter, andra kom före. Vi är åldersfixerade i vårt land! Vad har åldern för betydelse? Jag blir arg när jag tänker på detta!

– Om vi tjatar om ålder hela tiden så blir det självuppfyllande med nojor. Klart folk får nojor om de hela tiden får höra att de ska ha det! Det är just sådana här tolkningar av vad det är att vara människa som gör mig rasande! Bästa sättet att krympa ihop folk på! Och göra dem ledsna! Alltihop är en konstruktion! Vad är ett år??? Det är ett påhitt av människan. En vecka? Är det något givet av naturen? Nä, det är trams men det är inget oskyldigt trams. Men om alla får höra att människor som passerat femtio är något man kan lyfta på ögonbrynet åt och allt den människan säger och är relateras till hennes ålder som anses vara pinsam då blir det självuppfyllande profetia. Det är dumt, dumt, dumt.

Vad blir du lycklig av?
– Jag är i princip lycklig varje dag. Jag är lycklig över mina fönster som släpper in så mycket ljus. Jag är lycklig över mina clementinplantor som jag satt ur kärna i en lycklig tid av mitt liv. Jag är lycklig över mina barn – en grundlycka som hela tiden är. Jag är lycklig över att min mamma lever. Jag är lycklig över att jag lever. Jag är lycklig över att jag fick så många lyckliga år i mitt äktenskap. Jag är lycklig över att jag fått prova nya vägar och upplevt en massa oväntad lycka efter mitt äktenskap.

– Lyckan är för mig mer inre tillstånd och inte lösa händelser. Men jag blir ännu lyckligare ibland förstås. Det handlar nästan alltid om möten med andra människor. Men jag blir otvivelaktigt också lycklig alldeles på egen hand av att dansa, eller av att plötsligt känna att jag kan sjunga lite bättre (för jag försöker lära mig det bättre!) än jag trodde. Jag blir lycklig när någon skojar med mig. Eller om jag får någon att skratta lite. Så klart. Och kärleksmöten gör mig alltid lycklig.

Förstora
Vad läser du just nu?
– Jag läser Dagens Nyheter varje dag. Ibland lusläser jag, ibland bara skummar. Tyvärr hinner jag aldrig läsa alla underbara söndagsbilagor eftersom jag har rastlöshet i kroppen. Jag har en binge böcker på mitt sängbord och mitt soffbord. Men det är det här med tiden. Nu när jag kommit i denna höga ålder läser jag faktiskt varje kväll innan jag somnar. Just nu läser jag Utrensningen. Jag har också en parallell bok på engelska. Just nu är det To kill a mockingbird. Jag läser också alltid Martin Luther King och Kvinnor som slår följe med vargar. Dyker ner och dyker upp.
 
I din blogg skriver du om relationer. Varför är relationer så svårt?
– Om vi inte hade trasslat till oss så infernaliskt hade det varit lättare. Men tyvärr blir vi tilltrasslade av andra väldigt tidigt. Men man kan försöka att reda upp i sitt trassel, fast det kräver arbete och mod. Och tanke. Jag tror att man vinner på det i långa loppet. Det är helt rätt att gå lite i terapi hos en bra terapeut. Ett mycket bra sätt att lära känna sig själv och få större ödmjukhet och respekt för vem man är. Då blir det lättare också med relationer till andra.
 
Vilken egenskap önskar du att du hade?
– Jag önskar att jag inte hade så svårt att vakna på morgonen. Och att jag tyckte det var jätteroligt och mycket enkelt att sköta kamerala angelägenheter som att betala räkningar och bokföra och hålla reda på allt det andra som man måste hålla på med och som alltid är så motigt.
 
Har du någon hobby?
– Jag har precis upptäckt att det är roligt att sticka men det är ingen hobby. Jag går i kör sedan ett par månader tillbaka och försöker att återerövra min sångröst som försvunnit på vägen av olika sura skäl. Så går jag på lite olika danslektioner för att även där återerövra något. Men framförallt för att det gör mig glad.
 
Vad arbetar du på för tillfället?
– Min nästa bok heter Var är Denzel, men det är ingen som vill ge ut den. Trots att den av somliga som jag hyser stor respekt för sägs vara explosiv och tabusprängande. Nu ska jag skriva en ny film istället. En romantisk komedi. Om jag får manusutvecklarstöd vilket inte alls är säkert.