Dubbeldörrarna till femrumslägenheten i centrala Östersund står vidöppna. Här inne bor Margareta Winberg och Jörn Svensson sedan ett och ett halvt år. Det var då de lämnade huset i Nälden några mil bort där de bott tillsammans sedan mitten av 1980-talet. Bott tillsammans, förresten, det beror på hur man ser det. När de möttes satt båda i riksdagen, med var sitt övernattningsrum i riksdagshuset. Under Margaretas år som statsråd – först som jordbruksminister, sedan arbetsmarknadsminister och därefter jordbruks- och jämställdhetsminister – passade Jörn på att ta plats i EU-parlamentet med Bryssel som bas. När Margareta petades från sin statsrådpost och blev ambassadör i Brasilien valde Jörn att stanna kvar i Sverige. 

Så egentligen är det först nu ni delar vardagen?`

– Nej, protesterar Margareta, jag tycker inte att vi lever så väldigt annorlunda mot vad vi gjorde tidigare. Kanske delar vi säng lite oftare. Jag reser fortfarande väldigt mycket i Sverige. Och så har jag ett hus i fjällen. Jörn har ett hus i Skåne dit han ibland åker ensam.

– Om vi skulle bo ihop dygnet om, vecka för vecka, månad för månad, år för år – det hade inte fungerat, säger Jörn.

– Nej, jag skulle aldrig stå ut med det, säger Margareta. 

Att relationen ändå har hållit förklarar de med att de är så fästa vid varandra.

– Det handlar om starka känslor, säger Jörn. Kanske starkare än vad vi har förstått.

– Vi har ju utstått ett och annat tillsammans, säger Margareta. Mediadrev och sådana saker. Det är klart att det svetsar en samman. 

Från början, den varma och soliga våren 1983, var det Jörn som tog initiativet.

– Jag hade mött denna blonda valkyria i riksdagskorridorerna och fångades på något sätt av hennes... Jag kunde inte se hur hon såg ut under kläderna, det intresserade mig egentligen inte, för hon bar en ganska lös, rosa, batikdräkt. Det som fascinerade mig var ögonen, dessa mycket klara, blå, ögon. Och munnens uttryck som bar på ett ibland öppet, ibland hemligt, leende. Och det resulterade i en första liten lapp. 

För det var med lappar instuckna i varandras skåp i riksdagen detta politiskt udda par kommunicerade i början.

Vad stod det då på den första lappen?

– Den handlade om batikklänningen, berättar Margareta. ”Vilken snygg klänning du hade”, eller något sådant.

Jörn, som var inne på sitt tionde år som riksdagsman för vpk och Margareta, nybliven socialdemokratisk riksdagledamot, märkte inga negativa reaktioner på förhållandet.

– Vi var ju kära i varandra och man blir blind och döv av det, säger Margareta. Det är först senare, långt senare, som jag förstått vilka känslor det väckte. Min politiska karriär har förvisso varit väldigt framgångsrik, men det finns moment där du, Jörn, har legat mig i fatet.

– Ja, säger Jörn, det är beklagligt men så är det.

– Dels var det när jag skulle bli kvinnoförbundets ordförande. Nu blev jag ju det i alla fall, men understucket användes argumentet att man inte kunde ha en kvinnoförbundsordförande som bodde ihop med en vpk:are. Och det var ju inte vilken vpk:are som helst. Jörn var en av de mest ideologiskt framträdande i sitt parti och en av de största kritikerna av socialdemokratin. Och senare har jag hört människor berätta att relationen med Jörn var ett hinder när en ny partiledare skulle väljas efter Ingvar Carlsson. Personer som ville kampanja för mig fick veta att det gick inte, på grund av mitt förhållande med Jörn.

Margareta som precis utkommit med sina politiska memoarer, Lärarinna i politikens hårda skola (Albert Bonniers förlag), har under skrivprocessen haft anledning att fundera över Jörns roll som hennes politiska bollplank. Av boken förstår man att han varit klippan när det blåst som hårdast, till exempel under perioden som arbetsmarknadsminister.

– Jörn var ofta stand in under den svåra tiden på 90-talet. När jag, hemma, inte orkade svara i telefonen tog han samtalen, och han förklarade och förklarade. Han har pratat tillbaka många socialdemokrater som velat lämna partiet när det var som svårast. 

Till skillnad från många andra böcker i samma genre är Lärarinna i politikens hårda skola förvånansvärt icke-skrytsam. Den som väntar sig skvaller och elaka påhopp, till exempel på Göran Persson, blir besviken. Däremot bjuder boken på en lektion i träget politiskt arbete.

– Jag ville visa min politiska vardag. Vad jag uträttade och varför.

– Och det där med att det skulle ha hackat mellan Göran Persson och mig är en bild som inte stämmer. Vi har samma ursprung och vi driver samma patos för rättvisa. Det vi inte delar är synen på ledarskap. 

I början av förhållandet hade Margareta sina fördomar mot Jörn.

Skrattande berättar hon om en av de första gångerna hon bjöd in honom till sitt riksdagsrum.

– Jag funderade över vad jag skulle bjuda på. Rödvin, tänkte jag, rödvinsvänstern, rödvin dricker de säkert, de där kommunisterna. Och så tänkte jag att paté är ju gott, men det äter de säkert inte. Men jag köpte en bit paté i alla fall, som jag la i kylskåpet. Det visade att det gick mycket bra att äta paté.

Margareta var gift, men låg i skilsmässa. De tre barnen bodde hos pappan i Jämtland i veckorna och hos henne på helgerna. I boken berättar hon om hur hon valde att aldrig flytta med till det hus hon och hennes förre man planerat och byggt tillsammans. Hon stannade kvar i det gamla. På söndagskvällarna vinkade hon till sina barn från nattåget där de stod i trädgården utanför det nya huset. Ibland slängde hon ut en påse med kvarglömda saker till dem och grät sig till sömns.

– Jag frågade mig om och om igen om det var värt detta, att lämna barnen för karriären? Senare har jag ställt frågan till barnen och de har aldrig klandrat mig.

Jörn har fyra barn, varav tre biologiska. 

– De är ganska spridda över tiden, säger han. Men de verkar trivas ihop när man kör ihop dem någon gång. Jag har inte skött kontakten. Det intensiva politiska livet stör sådant och när de bor på olika håll... Men jag har försökt så gott det går.

– Och kontakten med barnen har förbättrats genom vår relation, påpekar Margareta. Vi har ju försökt att tota ihop dem alla.

Förstora

I början av förhållandet snuddade de vid tanken att skaffa ett gemensamt barn.

– Men vi avstod av två skäl, berättade Margareta. För det första var jag 35 år och då, på 80-talet var det ganska gammalt. För det andra var vi så uppsugna av politiken att vi inte hade tid med ytterligare ett barn. Det hade dessutom varit orätt mot de andra barnen.

Flera gånger under samtalet återkommer Margareta och Jörn till Jörns tio år som singel, innan de blev ett par.

– Den var ju inte helt ledig, om man säger så, konstaterar Margareta. Vi har varit väldigt uppriktiga mot varandra om vårt förflutna och det är på gott och ont. Jag känner till vilka förhållanden Jörn har haft under sitt tidigare liv och när han hamnar i situationer där han träffar dem, är det klart att då blir jag jättesvartsjuk.

– Svartsjuka är ju i sig något rätt förskräckligt. Man kan tro att man inte skulle känna så här efter så många år. Men det finns där hela tiden. Jag kunde ju tänka när jag var i Brasilien och ringde hem och Jörn aldrig svarade, att var är han, vad gör han nu?

– Det har du aldrig sagt förut. Det borde du ha gjort, för i så fall hade jag gjort mig mer tillgänglig.

Innan Margareta tackade ja till att bli ambassadör funderade hon över hur det skulle påverka relationen med Jörn.

– Jag var orolig fört att vårt förhållande skulle krascha på grund av att jag skulle träffa någon där. Jag ville det inte, men sådant styr man ju inte över.

Nu blev Margareta visserligen uppvaktad av en tjänsteman i Bush-adminstrationen, men denne drog sig undan när han fick kännedom om Jörns existens.

– Jag är van att prata, men så långa monologer som han höll skulle jag aldrig klara, berättar Jörn, som gömde sig i sovrummet medan Margareta bjöd Bush-mannen på middag i residentets matsal.

Jörn säger att han, till skillnad från Margareta, inte var orolig för att Brasilientiden skulle knäcka förhållandet.

– Men min svartsjuka gör att jag ändå är vaksam. Jag noterar.

Romansryktena mellan Göran Persson och Margareta på 1990-talet fann han mest löjeväckande och en smula irriterande. Han visste att de saknade grund.

Paret Winberg-Svensson grälar sällan och skriker inte åt varandra. Visst kan de bli irriterade, men mest över praktiska saker.

– Jörn tycker inte om konflikter, säger Margareta. Om det är något bråk så går du undan, eller hur, Jörn?

– Ja, för i vissa akuta situationer vet jag att man kan råka säga saker som man egentligen inte menar. Vid ett par tillfällen under årens lopp har jag brutit ut och sårat dig och då har jag ångrat mig något så fruktansvärt. Varför sa jag det? Varför högg jag till på det där viset? Den sortens konflikter kan sätta sig i förhållandet. Jag hör inte till dem som menar att det är sunt att alltid säga vad man tycker. Man ska lära sig att hålla käften, helt enkelt.

– En gång, fortsätter han, det var i Nälden, bar vi någonting uppför trappan. Jag var irriterad och sa något, förmodligen mycket elakt. Och du satte dig i trappan och började gråta. Då kunde jag ju bara gå ner och omfamna dig och säga förlåt.

– Det finns ett perspektiv på det här med konflikter som både Jörn och jag tänkt mycket på, säger Margareta. Det är att om man har sett mycket elände i världen och om man har sett sina vänner bli sjuka och dö, då förstår man att värdera det man har.

När Margaretas förordnande i Brasilien gick ut efter 3,5 år bad hon inte om förlängning. I stället hoppades hon på en ambassadörstjänst närmare Sverige, helst i Oslo.

Snart insåg hon att den nya regeringen inte hade för avsikt att placera henne i något land över huvud taget. Hon blev ambassadör till utrikesministerns förfogande i Stockholm.

– Jag hade mycket att göra, men jag jobbade inte en timme åt Carl Bildt.

I vintras sa hon upp sig, hyrde arbetsrum på en PR-byrå i Östersund och skrev boken. Dessutom har hon skrivit en barnbok med en av sina döttrar. Sedan april i år är hon ordförande för Svenska spel.

Nu funderar Jörn och hon på en gemensam bok som ska handla om familjen i det moderna samhället.

Politiskt har de närmat sig varandra. 

– Det vore ju märkligt annars, säger Jörn. Jag har till exempel blivit snällare mot socialdemokraterna.

 

Av Lotta Byqvist

Foto Elisabeth Ohlson Wallin