Jennys bästa bok just nu

Förstora Satans Dostojevskij
Av Atiq Rahimi

Rassul greppar vapnet: nu ska gamla Alia dö. I samma sekund blixtrar den välbekanta historien till i huvudet. Raskolnikov. Pantlånerskan. Mordet. Å, nej! Yxan glider ur Rassuls händer, faller mot Alia och klyver hennes skalle itu. Satans Dostojevskij!

Redan från sida ett är Atiq Rahimis roman insyltad i den ryska klassikerns patenterade problematik. Efter det inledande mordet irrar unge Rassul runt med sina själsliga plågor, samvetet infekterat av skuld och skam. Vad har han gjort? Vem är han att ta en människas liv, och vilket straff följer på en sådan usel gärning? Satans Dostojevskij!

Och sen dövar han ångesten med hasch, blir förvirrad och till slut lite galen. Att förlägga en samtida Brott och straff till dagens Afghanistan är genialiskt. För hur besvara de dostojevskijanska frågorna om skuldens pris och syndens förlåtelse i ett samhälle så krigshärjat att moralen bombats sönder, där människovärdet tycks upphävt? Satans Dostojevskij är en raffinerad idéroman och en drabbande skildring av ett skadat land.

Förstora

Porslinsfasaderna
Av Sven Olov Karlsson

Storstadssandalerna får vänta i glamourgarderoben, landsbygdstrenden plöjer envist vidare genom litteraturmyllan. Och frågan är om inte författaren Sven Olov Karlsson, även begåvad kulturskribent i Expressen, trampar gummistöveln pricksäkrast i det jordnära vemodet.

På gården Löftet lever Saga och Knud Silver i västmanländska Eriksfors, där bulten jäser och smältverken sjuder, där kor kalvar och spädbarn ammas, där livet är en glänta i tiden opåverkad av världens rasande förändringstakt. Stiltjen blir den fond mot vilken en inre dramatik tar form och stegras, inte minst nattetid då synska Saga drömmer om döden och till slut sömnvägrar i ren fasa. Ständigt utmattad blir det svårt för Saga att hantera sina närmaste och Knud och barnen binds allt hårdare kring Sagas outtalade skräck.
En skvätt Lars Norén, en dos Moa Martinson och ett stycke Selma Lagerlöf: Porslinsfasaderna är svensk berättarkonst, helt enkelt.

Förstora Bålberget
Av Therése Söderlind

Livet. Slitet. Ödet. Ja, det är mycket med det jordiska, som Gerda Anttis lakoniska romantitel löd. Uttrycket kunde höra hemma i Vägen mot Bålberget, där en sägenomspunnen plats i Ångermanland bildar utgångspunkt för en roman om föräldraskap, kvinnoliv och skilda tiders livsvillkor.
Vi möter Jacke och hans dotter Veronica som båda vuxit upp med berättelserna om berget där häxor avrättades. Vi lär också känna Malin, deras avlägsna släkting som på 1600-talet anklagades för trolldom och fängslades av rättrogna män.
I fångenskapen går Malins tankar till dottern Segrid som springer till skogs efter att far har gett stryk. På samma sätt oroar sig Veronica över Jackes otrohetsaffärer, över sin frånvarande mamma, över de orättvisa regler hon som kvinna förväntas följa. De har båda upproret i sig, och som den mästerliga berättare hon är smälter Therése Söderlind med sitt stampande, sjungande språk samman deras kött och blod till ett: det är magnetiskt, mäktigt och mycket, mycket bra.

Brinnande livet  Förstora
Av Alice Munro

Kvinnorna i Alice Munros Brinnande livet är barn, unga, gamla – och liksom alla åldrar samtidigt. Berättelserna utspelar sig i kanadensiska småstäder kring andra världskriget, i en värld där sorgen stillsamt frodas, är mjuk som gräset en försommardag. Här möter vi lärarinnan som förälskar sig i den burduse doktorn (som dumpar henne på bröllopsdagen), här lever flickan vars storasyster går ner sig i sjön, här finns författarinnan som minns en avbruten kyss – kanske återser hon honom en dag? Skickligt blixtbelyser Munro ögonblick där besvikelser uppdagas, som i samlingens starkaste novell Corrie där en rikemansdotter plötsligt inser att det var pengarna, bara pengarna som älskaren ville ha.

Låter det ledsamt? Det är det inte! Kanske för att prosan är så avväpnande saklig. Kanske för att den ständiga Nobelpriskandidaten Munro är mästerlig på att hantera novellformens eleganta överraskningsmoment. Eller är det simplare ändå? Kanske är deras liv helt enkelt våra, och vi känner igen oss.

September Förstora
av Kristoffer Leandoer

Det är september år 1978 och hon är bara 42 år, men cancerns förlopp är obönhörligt. Ögonlocken är tunga och hon konstaterar: jag hade inget att berätta. Men från sjukhussängen letar sig ändå minnet bakåt mot barndomshemmet på Södermalm, där äventyrsböcker och författardrömmar skyddade mot moderns vredesutbrott. Det söker sig mot studieåren på femtiotalet, där längtan efter ett intellektuellt liv får fäste. Minnet finner också livskamraten W, deras nya familj som skulle läka såren från den gamla. Men vad händer med drömmarna när pengarna sinar och vardagsbestyren hopar sig? Vart flyr de när verkligheten jagar ifatt? Hon slutar skriva och tänker: ”Det finns två människor inom oss. Den som vi är, och den som vi kan vara.”
Kristoffer Leandoers September är en ljus sorgesång över mamman han aldrig hann lära känna, mamman som ville författa men gav upp, mamman vars berättelse han nu på sätt och vis skriver.

En storm kom från paradiset Förstora  
av Johannes Anyuru

Årets bokutgivning är en pappafestival. Johanna Ekström och Göran Rosenberg är bara två i raden av författare som med litteraturens hjälp tecknat fadersporträtt, och jag erkänner – jag gäspar när ytterligare ett dyker upp.
Men inför Johannes Anyuru kan jag bara kapitulera. För språket, som akrobatiskt svingar sig mellan klar konkretion och svindlande poesi. För tempot, som förenar thrillerns driv med filosofins eftertänksamhet. Och för den djupt berörande berättelsen om fadern P, den unge ugandiske stridspiloten i kritvit uniform och guldsabel som tillfångatas under Idi Amins statskupp. Han hamnar i fängelsecell, flyktingläger, hemlöshet, för att till slut lyckas fly till ett nytt (och inte alltid så roligt) liv som truckförare i Göteborg.
En storm kom från paradiset heter Anyurus lysande roman, det är en titel som fångar faderns flykt, men som också representerar Historien, spillrorna av det förflutna som tidens storm lämnar efter sig. Eller som sonen, Anyuru, själv skriver: ”Stormen var livet”.
Att bara kalla den årets pappabok är för lite. Det kan vara årets bok.

Förstora

Oktober i fattigsverige
av Susanna Alakoski

Höstens biografier är en snabbkurs i klassmedvetande. Det är till exempel en ljuv smocka att läsa arbetarförfattaren Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige i anslutning till en annan biografi, den högstämda prinsesstårtan Ute i livet av akademiledamoten Per Wästberg. När Wästberg duttar eau de cologne-prosa över livet bland celebriteter och antikviteter gör Alakoski tvärtom: skrapar bort polityren och visar mig en rå verklighet. Att mina medelklassögon svider när författaren beskriver sin utsatta barndom är bra nog, men boken handlar lika mycket om det som pågår i samhället nu: Varför ignoreras Rädda Barnens larmrapporter? Varför kallas fångar för fängelsekunder? Hur blev de fattigas skam så stor? Frågorna flockas som fåglar, och när SMHI rapporterar sjunkande hösttemperaturer måste Susanna Alakoski stänga av – hon hör bara de hemlösa i radiovågorna. 

Örfilen
av Christos Tsiolkas

Förstora Får man slå ett barn? Nej, såklart inte. Men om barnet är en (ursäkta) satunge? Och om denna satunge (ursäkta igen) ger sig på ditt eget barn? Skulle du inte då, för en sekund, känna den där uppflammande lusten att klippa till?

I flerfaldigt prisbelönta Örfilen samlas ett gäng vänner till grillfest hemma hos Hector och hans fru Aisha i Melbourne. Redan från första sidan präglas stämningen av potentiella konflikter – Rhys homosexualitet, Garys alkoholism och Anouks barnlöshet – och när Garys och Rosies treårige son får ytterligare ett vansinnesutbrott sker det otänkbara: en av de vuxna ger pojken en smäll.

Christos Tsiolkas låter ekot av örfilen prägla berättelsen, genomlysa varje förutfattad mening, varje livslögn och grumligt begär. Bokcirklar lär babbla sig hesa över bokens moraliska och känslomässiga dilemman och med all rätt. Det här är skönlitteratur formulerad som uppfordrande fråga, nämligen: Hur hade du själv

Förstora

Försmådd
av Hans Gunnarsson

Du känner igen typen: Biblioteks-kufen i luggsliten kavaj, bildad och butter, ivrigt kontaktsökande men lika socialt kompetent som en fotostatkopia. På Konsum köper han pilsnerkorv, på insändarsidan är han konstant upprörd.
I Försmådd heter typen Ingvar och är en lätt alkoholiserad historielärare, omgiven av dilettantiska kollegor som i sin okunnighet avfärdar såväl hans goda idéer som hans kloka, hemsnickrade essä. Förutom Stina då. Är hon – den finlandssvenska rektorn med skyggt leende och oklanderligt ordningssinne – kvinnan som den missförstådda Ingvar har väntat på? Allt ser lovande ut, åtminstone tills Ingvar hittar Stinas porrbilder...
Har du inte läst tonfallets mästare Hans Gunnarsson så gör det nu. Ingen kan som han ge röst åt den manlige losern, skriva medvetet tafatt dialog och med absolut gehör gestalta förvirrade kommunikationshaverier i de svenska vardagsrummen. Försmådd är en komisk pärla, som gjord för att bli skruvad tv-film, och blir det Kjell Bergkvist som tar på sig kufkavajen är det inte mig emot.
(Ur nr 11/2012)

Förstora

Nathalie – en delikat historia
av David Foenkinos

Nathalie är förtvivlad. Hennes François har brutalt ryckts bort i en bilolycka, nu rör hon sig robotlikt mellan det ödsliga hemmet och arbetet på ett svenskfranskt kontor. Att hennes skorpsmaskande kluns till chef ser makens död som ett gyllene raggningstillfälle gör henne knappast lyckligare.
Men så händer något. Kollegan Markus, en björkblond svensk och på ytan lika spännande som en insutten Ikeasoffa, lyckas häpnadsväckande nog tända en flimrande gnista i den frusna Nathalie – och hon börjar glöda på nytt.
En humoristisk kärlekssaga med värme och avundsvärd tajming, stundtals rentav situationskomisk, ja det är inte förvånande att Nathalie – en delikat historia nu har blivit bioaktuell film. Men förlagan är bättre. Så gräv fram popcornskålen, fluffa upp ryggkudden och putsa läsbrillorna: i bokform slipper du dessutom reklamen och får David Foenkinos recept på sparrisrisotto på köpet.
(Ur nr 10/2012)

Förstora Väldigt sällan fin
av Sami Said

Han är svensk, eritrean och muslim. Och sen en tid tillbaka student, inhyst i en partykorridor i Linköping. Alltsammans är lika med problem för Noha, som förutom att vara blyg också brottas med religionens stränga påbud. Inte blir det lättare när Fredrik, en beskäftig konvertit, dyker upp och läxar upp honom i konsten att vara en god muslim samtidigt som beundrarinnan Anna aldrig lämnar honom ifred. Jag förstår henne, och om författaren är det minsta lik sin huvudperson lär han få trubbel även med mig: Väldigt sällan fin är en sådan smart, stilsäker och rolig debutroman att jag ropar efter mer Samir Said redan nu.
(Ur nr 10-2012)

Förstora

Konsten att vara kvinna
av Caitlin Moran

När min idol Caitlin Moran gästade Skavlan i vintras satte jag fredags­ölen i halsen. Var fanns sältan? Den blixtrande humorn? Framför kamerorna lät The Times-kolumnisten lika eldig som en skiva herrgårdsost. Moran måste ha varit nervös. Hennes hyllade självbiografi är ju inte det minsta ljum, tvärtom: Konsten att vara kvinna – nu äntligen översatt till svenska – är dynamit i bästa underhållningskostym, en humoristisk arbetarklassskildring men också ett manifest för modern feminism.
”Vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet”, skriver hon. ”Men det återstår några små frågor… Varför måste vi ta bort allt hår på kroppen? Varför är behån så obekväm? Och varför frågar alla när man ska skaffa barn?”
Köp en bunt och dela ut – Konsten att vara kvinna är lika bra för den rödvinstjattrande bokcirkeln som den är idealisk sommarläsning för din dotter. Och när du ändå är igång: ideologiskt förslappade äkta män mår alltid bra av en adrenalininjektion i bokform.
(Ur nr 9-2012)

Förstora

Mor Mamma Morsan
Antologi

”Det har skrivits många porträtt av fäder. Pappor som svikit, varit alkoholiserade, grandiosa, charmerande, egoistiska, brutala, begåvade och frånvarande. Varför skildrar vi inte på samma sätt de närvarande mödrarna, de som stannade kvar, eller i några fall, övergav?”
Kanske är mamman alltför tätt förbunden med vardagslivet, tänker Sonja Schwarzenberger i inledningen till Mor Mamma Morsan. Jag tror hon har rätt. Desto mer fantastiskt att tretton författare – däribland Aase Berg, Kristian Lundberg, Marie Jungstedt och Helena von Zweigbergk – nu skriver sina mammahistorier i en underbar antologi som utan att idealisera förmedlar barnets okuvliga lojalitet med sin mor.
Roligast är Martina Montelius om mamman Kristina Lugn och hennes ”extrem-variant av vad som brukar kallas fri uppfostran”. Men antologin kommer bäst till sin rätt som helhet. Det är när alla berättelser vecklas ut, kärleksfullt sida vid sida, som Aase Bergs konstaterande blir som sannast: en mamma måste inte vara perfekt, hon behöver faktiskt bara vara tillräckligt bra.
(Ur nr 8-2012)

Besatta – äventyr med ryska författare och människorna som läser dem
Av Elif Batuman

Förstora Få inte skrämselhicka. Ja, det är ett barnsligt omslag och ja, ämnet är torrare än en revisors fotsula. Men turkisk-amerikanskan Elif Batumans litteraturvetenskapliga odyssé Besatta – äventyr med ryska författare och människorna som läser dem är raka motsatsen till dina ångestminnen av halvdöda föreläsningar och träsmakande tentasittningar.

Jag fnittrar som ett uppsluppet barn när Batuman dokumenterar en urspårad Isaak Babel-konferens, berättar om insnöade Tolstoj-forskare och konsten att odla sina världsfrånvända passioner.

Konstigt nog är det få litteraturproffs som lyckas smitta läsaren med sin kärlek. Ofta blir nörderiet exkluderande, eller bara sömnframkallande präktigt. Med sin humor är Batuman ett lysande undantag – att läsa Besatta är som att halsa mousserande text direkt ur flaskan: man blir vimsig, på ett skamlöst härligt sätt.
(Ur nr 7-2012)

Bubbor
Av Claire Castillons

Förstora

Prosan i Claire Castillons novellsamling Bubblor är en käftsmäll: blixtrande knoghård men också uppfriskande, som en fransk Strindberg i högform. Freud skulle gnugga händerna över karaktärerna, alla fångar i sina försvarsmekanismer – på en gång bedragare och bedragna.

De biktar sig för oss, men inser inte att de avslöjar något helt annat än de berättar. Ofta slår kommunikationshaverierna över i tragikomik, som när en make försöker förmå sin fru att prata snuskigt under sexakten, och i stället erbjuds hennes hemliga recept på sviskonpaj.

Eller konstnärsparet som förgiftar relationen med tävlingshets: när hon blir gravid med sin älskare – som ett konstprojekt – hämnas han genom att göra en framstående tavelserie om havandeskap. Skrattar beskt som skrattar sist, tycks Clarie Castillon säga. Nedrighet har nog aldrig varit snyggare än så här.
(Ur nr 6-2012)

Förstora Jenny Lind skriver om böcker i M-magasin. Läs mer om henne här!