Förstora

Glöm mig
Av Alex Schulman
Betyg: MMMM

De första minnena är ljusa. Torpet, solsemestern, Trollmors vaggsång efter en mardröm; han skrattar så han kiknar när mamma säger ”buff” och petar på den lilla pojkmagen.

Men snart förändras allt. Alex Schulman är i femårsåldern när han upptäcker flaskorna i garderoben. Plötsligt är det inte roligt att åka bil med mamma längre. Plötsligt är det riskabelt att leka högljudda lekar. Och där det förut fanns så mycket ömhet finns nu något oberäkneligt och svårbegripligt – häftiga vredesutbrott eller något ännu värre: en bortvänd, frånvarande blick.

Glöm mig är en roman som handlar om en älskad mamma: Lisette Schulman, intelligent, framgångsrik och kvick. Det är också en berättelse om medberoende och alkoholism. Om att oroligt diska en förälders vinglas, ljuga för hennes kolleger, dölja hemligheten till varje pris. Styrkan i det ordlösa löftet: Berätta inget. Berätta aldrig. Sup med mamma på Sturecompagniet till och med, eftersom rädslan att hon ska dricka står i exakt proportion till ilskan som väller fram när hon inte får dricka.

En uppgörelsebok? Nej, snarare ett försök att förstå. Det blir det bästa Alex Schulman har skrivit, när han till sist bryter löftet och berättar.

 

Förstora

Körsbärslandet
Av Dorte Hansen
Betyg: MMMMM

Glöm Österlen! Nu är det Olland som gäller. På sistone har kulturdamer vallfärdat till de korsvirkestäta trakterna strax söder om floden Elbe. Inte för att göra äppelmos – Europas största äppelodlingar finns här – eller begrunda det fantasieggande namnet ”Olland” (som är plattyska för ”det gamla landet”). Nej, de kommer på grund av fjolårets tyska boksensation signerad 51-åriga debutanten Dörte Hansen. Körsbärslandet utspelar sig i Olland och jag fattar verkligen braksuccén. 

Är man på duktigt litteraturvetar-humör kan man beskriva berättelsen om Ida, Vera och Anne som en gripande släktroman om tre generationer kvinnor med kriget som mörk fond.

En gladare skit hojtar att det handlar om komiska kulturkrockar mellan innerstadshipsters och bönder. Båda beskrivningarna stämmer, och det är just den bångstyriga blandningen av sorg och satir som gör Körsbärslandet så underbar.

Språket knastrar som brasved, karaktärerna är ilskna och omöjliga, här finns fisförnäma svärdöttrar och envisa farmödrar och otrohet och förlåtelse samt – inte minst! – hiskeliga mängder fruktbrännvin att bli lycklig av. Det olländska budskapet: det går att hitta gemenskap även i ensamhet.
Går nästa M-resa till Tyskland?
Översättning: Christine Bredenkamp.

Förstora

Handbok för städerskor
Av Lucia Berlin
Betyg: MMMMM

Trenden med Återuppväckta Döda Amerikaner fortsätter och vi älskar den! Efter makalösa John Williams, makalösa Richard Yates och makalösa Paula Fox har nu Lucia Berlin (1936–2004), som kallats ”Amerikas bäst bevarade hemlighet”, fått ett postumt genombrott med sin självbiografiska novellkonst. Och frågan är om hon inte är makalösast av dem alla.

Handbok för städerskor är ett generöst urval av Berlins produktion och titeln ger en vink om hennes universum. Ljusår från de sobra akademi-salonger som förordets författare Klas Östergren vistas i, traskar Berlin runt bland tvättomater och vårdhem och alkisar och åldringar, föder barn och jobbar skift och betraktar alltihop med den osentimentala blick som tillhör den som sett det mesta och blivit ärrat medmänsklig: ”Jag har arbetat på sjukhus i många år och är det någonting jag lärt mig så är det att ju sjukare patienterna är desto mindre väsen gör de av sig.” 

Dessutom är hon asrolig. Du som letar humoristisk arbetarlitteratur får en ny idol, och du som längtar efter överraskningar blir överlycklig av alla twistar och krumsprång. Orkar du inte 530 novellsidor? Då beordrar jag åtminstone berättelsen Dr H A Moyniham som är makalösast av dem alla.
Översättning: Niclas Hval.


Förstora

Våran hud, vårat blod, våra ben
Av John Ajvide Lindqvist
Betyg: MMMMM

Läs inte den här boken!
Jo, jag vet att jag ger den toppbetyg och att författaren nominerades till Augustpriset i höstas och att vi härdat gåshuden med trendiga skräckböcker som Mats Strandbergs Färjan och Kristina Ohlssons Sjuka själar hela året. Men allvarligt, läs inte den här boken. John Ajvide Lindqvist spelar i en egen liga, och novellerna han lurar i oss är så fruktansvärt tarmkatarrsframkallande, pupillvidgande otäcka.

Kanske är han ännu otäckare i det korta formatet, mumlar jag i det fuktiga läsfåtöljsdunklet medan jag fantiserar om mitt nya avancerade överfallslarm.

Novellens koncentration gör upplevelsen intensivare, som den kompakta timmen av mörker en svensk sommarnatt. Och förresten är Ajvide Lindqvist en väldigt svensk författare, miljöerna han dränker i kuslighet är vår vardag: villaområden, pojkrum, en motorväg i Norrland omgiven av gråkall skog. Vi möter lastbilschauffören som blek och hungrig träffar en liftare. Det gravida paret som fyndar ett prisvärt hus. Den sorgsne änklingen som köper ett piano till sin son och hör honom spela toner som inte är musik utan något annat.

Våran hud, vårat blod, våra ben heter storverket. Läs det inte.

Förstora

Hur man förälskar sig
i en man som bor i en buske
Av Emmy Abrahamsson

”Jag älskar kuk!” Så kan man inleda en berättelse om man heter Emmy Abrahamson och är en av Sveriges roligaste människor. Jag har älskat henne ända sedan debuten Min pappa är snäll och min mamma är utlänning som är en ungdomsbok, och har bett till diverse gudar att hon ska skriva en vuxenroman också. Nu är äntligen Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske här. 

Resten av boken, alltså det som följer efter den utmärkta inledningsrepliken, handlar om svenska Julia som arbetar som engelsklärare på ett språkkursinstitut i Wien. Hon lever ensam med sin katt Optimus och ägnar mycket energi åt att planera geniala romaner samt sin framtida vänskap med grannen Elfriede Jelinek, plus alla enkäterna hon deltar i – visste ni att hörseltest är ett toppensätt att slå ihjäl tid?

Livet är väl sådär. Men så, på en bänk på Karlsplatz, frågar en man vad klockan är. Ben är en skäggig kanadensare som dyrkar Arnold Schwarzenegger och Julia blir blixtkär. Men kan man dejta någon som stinker sopor och sover i en gammal buske?

”Kärlek mot alla odds” må vara ett tema lika slitet som Bens tröja, men Abrahamsons humor gör att jag tuggar i mig varje smula av hennes ljuvliga glädjepiller.

Förstora

Min fantastiska väninna
Av Elena Ferrante

Hetsandet har pågått länge. ”Har du läst Ferrante?” ”När översätts den?” ”Har du FORTFARANDE inte läst Ferrante?!” Hajpen av den italienska succén är total, kritikerna jollrar, på de amerikanska försäljningslistorna har hon legat i topp fyra år i rad. Mystiken gör sitt till. Elena Ferrante är en pseudonym och alla tjafsar om vem hon är. Kvinna? Man? Översättare? Författarkollektiv? Men om en sak är de överens: böckerna är sagolikt bra.

Nu finns äntligen första delen i hennes Neapelkvartett på svenska. Tiden är 1950-tal, det luktar matos och fattigdom, vi befinner oss i Neapels arbetarkvarter. I varje andetag andas man in den patriarkala kulturen, våldet, hederstänkandet – och i det fördolda camorran, som drar i allas trådar. Men det är ändå kvinnor som står i fokus i Min fantastiska väninna, fast Elena och Lila är ännu små flickor när de blir vänner och förbundna i en ödesmättad dynamik. De älskar varandra och konkurrerar om allt. Elena är duktig och intelligent. Lila är orädd och genial. Sol och måne, natt och dag, är de två sidor av samma själ? 

 

Under bokens gång slits denna själ långsamt isär. Det är så briljant skildrat att man häpnar. ”Har du fortfarande inte läst Ferrante?!” hetsar jag.
Översättning: Johanna Hedenberg.

Förstora

Första gången jag såg dig
Av Tasha Kavanagh

Succédebutanten Tasha Kavanagh satt så länge framför Ebay att hon blev katatonisk. Det meningslösa klickandet gjorde att hon hittade sin huvudpersons avdomnade inre röst. Den rösten har en kuslig effekt på läsaren. Yasmin är sexton år och kraftigt överviktig. I skolan kallas hon ”Kebaben”, blir utfryst och mobbad, hemma på rummet hetsäter hon och fantiserar. Till och med mamman blir obekväm runt Yasmin: Första gången jag såg dig är en roman om gastkramande ensamhet. Men också en thriller. Under Yasmins apatiska yta finns starka känslor för Alice, klasskompisen som ritar perfekta teckningar och har långt, vackert hår.
Nu har Yasmin upptäckt att Alice är förföljd. Är det en pedofil? Hon måste stoppa honom innan det är för sent.

Spänningen ökar i takt med tvivlet – går det verkligen att lita på den här berättaren som uppenbart är så ensam att hon blivit knäpp, som har vanföreställningar och stalkertendenser? Osäkerheten är skickligt framskriven och naglar fast oss i läsfåtöljen. När Yasmin till slut konfronterar förföljaren blir vi överraskade. Mannen finns. Och han är riktigt trevlig! Alltså andas vi ut, bläddrar lite lugnare … och sen försvinner Alice.
Översättning: Annika Hultman
Löfvendahl & Jan Hultman.

Förstora

Hustrun
Av Meg Walitzer

Anna Nabokov, Sofia Tolstoj, Märta Söderberg, alla dessa författarfruar som levde i skuggan av enorma konstnärsegon (Märta spärrade maken för övrigt in på mentalsjukhus när han träffade en ny donna, skön stil av Hjalmar). Det är så mycket vi aldrig får veta om dem. Var de stolta över sina män? Antagligen. Avundsjuka? Säkert. Och tänk om fruarna innerst inne var mer begåvade?

Om de var som Joan Castleman. När hon, en sällsynt skrivtalang, förälskar sig i sin skrivarlärare Joseph är han en wannabe vars enda merit är en tråkig novell som publicerats i en obskyr litteraturtidskrift. Ändå är det han som kort efteråt slår igenom med buller och brak. Det är han som blir ”en av de där männen som äger världen”, ett upphöjt geni med rynkor i pannan och kulturgroupies i sängen, medan Joan år efter får nöja sig med att vara Hustrun. 

Hur hon står ut? Det gör hon inte, visar det sig. För det som vevar igång Meg Wolitzers underbart bitska och sorgsna roman – i år kommer filmversionen med Glenn Close, regisserad av svenske Björn Runge – är att hustrun bestämmer sig för att skiljas. Det finns en mäktig twist på historien som inte kan avslöjas här, men läs boken! Den kan bli en riktig mappiefavorit.
Översättning: Peter Samuelsson.

Förstora

Sjuka själar
Av Kristina Ohlsson

Bokvärlden har fått skräckfnatt, konstaterade Lena Tallberg i förra numret av M och jag säger bara: äntligen! Som vi har längtat, vi som av oklara skäl anser att höjden av lycka är att sitta fastfrusna i fåtöljen med läsglasögonen klapprande av fasa.

Men medan våra likstela fingrar vänder blad finns alla ni andra som är skeptiska. För er kan det vara bra att tassa varsamt in i mörkret. Att undvika den blodigaste berättarglädjen och de mest hårresande monstren, men ändå ta fasta på det viktigaste: rädslan.

Kristina Ohlsson är en av våra proffsigaste kriminalförfattare och Sjuka själar känns inledningsvis som en trygg standarddeckare om ett ouppklarat kidnappningsfall. Av de tre offren är Lukas, som har svåra minnesluckor, den enda som återvänt. Nu anklagar han sig själv: Varför minns han inget? Varför klarade sig just han? Vi läser allt hetsigare för att få svar på alla frågor och där, just när vi svettas som mest, smyger obehaget längs ryggraden som en isande kall hand. Det är något med paret som bosatt sig i den gamla prästgården. Det är något med järnkorsen i trädgårdarna. Det är definitivt något med de brinnande träden och det är definitivt – äntligen! – skräck. Ruggigt skicklig, dessutom.

Förstora

Svinn
Av Lars Berge

Har ni tänkt på att rulltrappor i stora varuhus ofta går väldigt långsamt?
Jag tänker på det konstant sedan jag läste Svinn som utspelar sig i varuhusmiljö – närmare bestämt köpcentret Folkhemmet där långtidssjukskrivna Sven fått praktikplats som maskot.

En gång var Sven den framgångsrika reklamkillen som försåg politiken med slicka ord som ”livspussel” och ”utanförskap”. Nu klafsar han fram i den ekologiskt profilerade gallerian iförd isbjörnskostym. Knappast den ultimata raggklädseln när man återser sin drömkvinna, den undersköna modetjejen Isa som hämningslöst snattar dyrbara varor ur varje butik.

Men Sven ger inte upp. Och inuti det gigantiska björnhuvudet börjar hans hjärna så sakteliga greppa ett och annat om vårt ekonomiska system, som till exempel det där med rulltrappan: Tanken är att vi kunder ska sakta ner och hinna få syn på något vi inte visste att vi behövde. I det gamla antikapitalistiska Sovjet gick rulltrapporna dubbelt så fort!

Lars Berges skruvade och grymt roliga samtidssatir handlar om pengar och makt – och kanske, tänker jag, om hur konsumtionen tvingar in oss alla i en förnedrande isbjörnskostym.

Förstora

Det är något som inte stämmer
Av Martina Haag

Hon sitter hålögd i hörnet. Fingrar på ett granbarr. Klunkar julöl oroväckande snabbt.

Nydumpade syrran får akut kristerapi i form av årets mesta skilsmässoroman, med massor av igenkänning för hjärtekrossade.

Coola medieparet Petra och Anders har allt, men vad hjälper det när han blir kär i sin kollega? Romanen är ojämn men fångar på pricken klump i magen-ångesten och känslan av att tryggheten rämnar som tunn is. Pluspoäng för Norénjulscener och skvallerfaktor!

Förstora

Kärleken till livet – Marie Fredriksson
Av Helena von Zweibergk

Redan omslagsfotot gör mig tagen. Marie Fredriksson ser stadigt in i kameran men där finns också ett drag av något skyggt. Är leendet vemodigt eller busigt? Är glansen i ögonen ett uttryck för glädje eller sorg? Jag stirrar och stirrar. Så många erfarenheter anas i det här ansiktet, i den här bilden.

Helena von Zweigbergk uttrycker det mer koncist: ”Det är något mycket speciellt med Marie Fredrikssons blick.” Det är för henne Marie berättar om sitt liv. Ett rikt liv, ett framgångsrikt liv, en klassresa från den anspråkslösa uppväxten i skånska Östra Ljungby till konsertarenor över hela världen, ett sjungande liv fullt av musik. Men också ett liv som vältes över ända en höstdag 2002. När Marie drabbades av en hjärntumör gav läkarna henne tre år att leva. Marken rämnade, journalisterna vässade pennorna. Och sen ensamheten under behandlingstiden när många av vännerna försvann.

Kanske är det bästa med Kärleken till livet att den vågar gå nära den där ensamheten. Det är ingen ytlig hjältesaga eller glamourös kändisbiografi (även om det är ljuvligt att återse Maries fantastiska scenkläder), utan en känslig bok om rädsla. För det är ju så, tänker jag, älskar man livet är man rädd. 

Förstora

Mannen som läste högt på 06.27-tåget
Av Jean-Paul Didierlaurents

Jag och bokredaktör Lena Tallberg läser så glas-ögonen spricker, men trots att vi proppar M:s sidor fulla av smarriga titlar är våra samlade högar bara en fis i den jättelika bokrymden. Visste du att det publiceras över tjugo nya böcker varje timme – bara i England? Man kan få starr för mindre. Och vad händer med allt som blir över? Upplagorna som slutar sälja? Romanerna som glöms bort?

En som vet är ungkarlen, guldfiskägaren och bokälskaren Guylain Vignolles. Varje dag tar han 06.27-tåget till sitt arbete som innebär att sköta papperskrossen på en återvinningsfabrik för makulerade böcker. ”En stank av nära döden-upplevelse” står kring den enorma bokmördarmaskinen. Guylain avskyr sitt jobb.

För att undvika ett sammanbrott läser han högt för sina medpassagerare ur boksidor han räddat ur maskinens käftar. Och en dag förändras allt. Någon har glömt en USB-sticka på Guylains säte och när han öppnar den möter han en välskrivande Julie, som jobbar som toalettvakt ...

Jean-Paul Didierlaurents Mannen som läste högt på 06.27-tåget är en oemotståndlig saga om böcker, kärlek och läsningens kraft. Jag fnissar så glas-ögonen spricker (igen). Given bokklubbsfavorit i höst!

Översättning: Marianne Tufvesson

Förstora

Allt jag inte minns
Av Jonas Hassen Khemiri

En ny bok av Jonas Hassen Khemiri. En ny bok av Jonas Hassen Khemiri! Som hängiven tillbedjare av två sönderbläddrade samt snusfläckade romaner av denne man – klassikern Ett öga rött samt min favorit Montecore – hamnar jag i riskgruppen för stroke när hans nya bok äntligen ges ut. Förväntningarna är galaktiska. Tänk om jag blir besviken?

Men det blir jag inte. Ingen – lovar! – kommer att bli besviken på Allt jag inte minns. Eftersom det är höstens kärleksbok, en fantastisk vänskapsskildring och ovanpå allt ett blixtrande relevant strålkastarsvep över Sverige. Med en surrande deckarmotor i bakgrunden. Frågorna som driver den är: Varför dog egentligen Samuel?
Var det Laides fel? Vandads? Var det ekonomin som sabbade? Och vem är den tanige författaren som smyger runt och korsförhör? 

 

Trots att berättelsen rör sig på ideologisk mark (politik, fördomar, mäns våld mot kvinnor) väljer den inte, som är alltför vanligt, den enkla vägen med enögda pappdockor som resultat. Laide är godhjärtad antirasist men även en duktigt enerverande medelklassidealist. Varme Vandad är läskigt brutal. Och vem går för övrigt att lita på när det är så mycket man inte minns? Minns dock mitt tips:
Augustnominering till Khemiri i år.

Förstora

Kvinna inför rätta
Av Louise Doughty

Det kryllar inte direkt av mappies i thrillergenren så när årets bästa spänningsroman visar sig ha femtioplussaren Yvonne Carmichael i huvudrollen är det läge att ta fram skumpan (bubbel och läsning är förresten en fantastisk kombination – böckerna blir jättebra). Utöver perfekt ålder har genetikforskaren Yvonne även annat som är avundsvärt: en framgångsrik karriär, ett långvarigt äktenskap, två barn och ett vackert hus i London. 

 

Men champagnesugen är hon knappast där hon sitter framför domaren, anklagad för ett förfärligt brott. Pulsen stiger när Louise Doughty undan för undan, i korsklippta, perfekt portionerade tillbakablickar förklarar varför Yvonne är en Kvinna inför rätta: mannen hon träffar efter ett jobbuppdrag. Den blixtrande attraktionen. Sexet på en offentlig plats och affären som inleds, trots att hon knappt vet något om honom, han som förvandlar hennes stabila tillvaro till en härva av svek. Man sitter på nålar och samtidigt är boken mycket mer än bara intrig; här synas våra normer i sömmarna, här utmanas gränser och tabun. Och, inte minst: det som tycks kretsa kring en kvinnas brott handlar lika mycket om brott som begås mot kvinnor. Översättning: Manni Kössler.

Förstora

Effekten av Susan
Av Peter Hoeg

Häromveckan var jag på fest och träffade min kompis B. B vill bli författare och går ständigt runt med sprängfull skaparhjärna. Problemet är att B knökar in typ femtio idéer i ett och samma manus, vilket får dem att kännas som den litterära motsvarigheten till en dagobertmacka. Så även nu. ”Min nya”, sa B ”handlar om hästtjejer. Som löser mordfall. I framtiden alltså, efter apokalypsen. Sen blir de kära!” ”En framtidsromancehästboksdeckare alltså?” frågade jag. ”Exakt”, sa han. ”För alla åldrar.”

Några dagar senare läser jag Effekten av Susan, om fysikern Susan som är en övermänniska med exceptionell förmåga att framkalla uppriktighet. Förmågan har satt henne i klistret och för att undgå fängelse måste hon snoka upp info om Folketingets topphemliga Framtidskommission (samt åka luftballong, actionslåss, förklara kvantfysik plus separera från maken). Infallen haglar, Peter Hoeg vispar ihop äventyr, deckare, kärlek och science fiction till en smet som rimligen borde bli kaotisk, men i stället – funkar den! Faktum är att läslusten jäser av hans maxade civilisationskritik. Nyckeln? Vråltajt intrig. Det ska jag hälsa B. Översättning: Ninni Holmqvist.

Förstora

Jag minns ingenting
Av Nora Ephron

Jag är hopplöst virrig, men i går tog jag tag i saken. Jag satte mig helt enkelt ner och skrev komma ihåg-listor. Det gick jättebra. Listorna blev längre, och längre, ja de hade blivit ännu längre om det inte vore för doften av skogsbrand som plötsligt utsöndrades från köket. Grönkålsgratängen!

I såna lägen är man glad att ha en ny bok av Nora Ephron inom räckhåll, för då kan man läsa uppmuntrande visdomar som: ”Det man främst lär sig av ett misslyckande är att det är fullt möjligt att man kommer att misslyckas igen.” Man kan trösta sig med att hon är ännu glömskare och att hon skriver så sjukt roligt om det, precis som hon skriver roligt om skilsmässor, teflonpannor och ta mig tusan vadsomhelst. Som åldrandet. Manusförfattaren, journalisten och regissören Nora Ephron var 69 när Jag minns ingenting först gavs ut, och även om hon inte är gammal kan hon inte bortse från att åren går, att urringningen ser ut som en persikokärna och att hon äter så många piller att frukosten inte får plats.

2012 dog hon och denna essäsamling blev hennes sista bok. Jag kommer att minnas den länge, för det står på kom ihåg-listan.
Översättning: Pia Printz. 

 

Förstora

Göra sig kvitt Eddy Bellegeule
Av Édouard Louis

”I korridoren frågade de mig vem jag var, om jag verkligen hette Belle-gueule – det vill säga Snyggkäft – om jag var den alla pratade om. De ställde mig den fråga jag sedan dess oavlåtligt har upprepat inombords,
i månader och år, Äre du som är bögen?” 

Långt innan Eddy torkar mobbarnas snorloskor från jackan vet han att något är fel med honom. Han rör sig konstigt, han pratar konstigt. Han vill inte spela fotboll. Hans bästa vän är en tjej. I hans hemstad – en fransk bruksort – tar livsvillkoren plats
i kroppen som en hårdhet, som muskler och som svaghetsförakt. I föräldrarnas ansikten anas skam och antagligen en insikt: Äre du som är bögen? Kom, säger brorsan, jag ska lära dig gå som en man. 

 

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är
en självbiografisk berättelse och den starkaste debutroman du kommer att läsa i år. Författaren (som bara är
22 år och ett fenomen i hemlandet Frankrike) visar skärande skarpt hur klassamhället hänger samman med vår syn på sexualitet och kön, men är också beviset för att det finns vägar ut. Eddy är nämligen borta. På bokomslaget står ett nytt namn:
Édouard Louis.
Översättning: Marianne Tufvesson.

Förstora

April i Anhörigsverige
Av Susanna Alakoski

Var tionde svensk är missbrukare. De allra flesta av dem med anhöriga: Fruar, pappor, systrar, pojkvänner, flickvänner och väldigt många små och stora barn. Att vara anhörig är, tänker jag, att tilldelas rollen som skugga. Att vara den som stöttar, stärker, häller ut och slätar över. Att vara den som gömmer sig men ändå alltid är i vägen. ”Man föds inte alkoholist, man blir det. Man föds inte narkoman, man blir det. Man föds inte heller anhörig, man blir och förblir det.” Men vilka blåmärken får du när du fångar den som ständigt faller? 

Orden mellan citattecknen är Susanna Alakoskis. Jag skulle egentligen vilja citera flera kilometer – April i Anhörigsverige är en väldigt stark bok. Precis som Oktober i Fattigsverige är den ett slags dagbok där fakta och vardagsbetraktelser inramas av poesi och återblickar på författarens eget liv, präglat av anhörigsorg.

 

Berättelsen är storslagen och ger plats åt så många röster. Det här är verkligen Susanna Alakoskis ämne. Jag tackar för att hon även lyfter fram de anhörigas styrka, hur framtvingade egenskaper som lyhördhet och medkänsla borde tas bättre tillvara. Varje ord känns vägt på guldvåg – också det en typisk anhörigtalang.

 

Förstora

Skymningsporten
Av Jeanette Winterson

Hon är mogen och självständig. Stark och företagsam. Sin förmögenhet har hon så klart tjänat ihop själv genom att uppfinna ett vackert färgpigment, och nu rider hon karlsits i vackra kläder och skyddar kvinnorna från våldsamma män. I dag hade vi kallat Alice Nutter för mappie och tyckt att hon var hur cool som helst.

Men på 1600-talet är det annorlunda. Det är misstänksamma tider, Jakob I vill rensa England på såväl katolicism som trolldom, hans rättrogna underhuggare ser häxor i varje vrå och anklagade – ofta starka – kvinnor fängslas och bränns. Nu riktas blicken mot Alice: Varför får misstänkta häxor husera på hennes ägor? Gömmer hon katolska rebeller i huset, och hur kan hon själv verka så evigt ung? 

Jeanette Winterson – äntligen tillbaka! – tar oss med på en trollbindande resa till Skymningsporten, en bok som bygger på verkliga händelser men snarare känns som en gotisk häxsaga, eller rent av en erotisk skräckroman. Du häxfantast som älskade Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget har en högtidsstund att se fram emot. Fast ta på dig en extra tröja mot kylan: på Wintersons hedar är blodet svartare, feminismen tydligare, passionen råare och de hungriga råttorna mångdubbelt fler. 

Förstora

Skuggan av ett liv
Av Hilary Mantel

Hilary Mantel
– författaren till succérna Wolf Hall och För in de döda såg spöken redan som liten. Skuggan av ett liv är en väldigt passande titel på hennes vackra, liksom dimhöljda memoar: som ung liknade Mantel själv ett spöke, ljus och skugglikt tunn, och det förflutnas vålnader spelar en central roll i hennes skrivande.

Hon växer upp i en katolsk familj präglad av hemligheter och diffus oro, barndomen är ”en invecklad mening som jag gör ständiga försök att avsluta”. Så småningom lämnar mamman sin man och Mantel börjar hemsökas av ett kroppsligt spöke: oprecisa men fruktansvärda smärtor som ingen läkare förstår. Först efter långa vändor i psykvården diagnosticeras hon med kvinnosjukdomen endometrios. Hon opereras och kan aldrig få barn. 

I stället blir hon författare och i den mästerligt skrivna självbiografin, som mer liknar en suggestiv roman, återkallar hon minnena av det hon aldrig fick. ”Du vet inte hur du kom hit, men plötsligt stirrar du femtio i ansiktet. När du vänder dig om och låter blicken följa åren bakåt skymtar du skuggan av andra liv som du kunde ha levt.” 

Det är lika sant för dig och mig. ”Alla dina hus är hemsökta av personer du kunde ha varit.”

 

Förstora

Vaggvisor för små kriminella
Av Heather O’Neill

Genren misery literature eller ”mislit” handlar om lidande och huvudpersonens väg upp ur bråddjupet. Det är berättelser om svår uppväxt, misshandel, sexuella övergrepp och annat hårresande, böcker som Dave Pelzers Pojken som kallades Det, snyftvänliga bestsellers som – ärligt talat – sällan är bra. 

 

Men nu kommer Heather O’Neill. När jag läser henne gråter jag mislit-tårar men framför allt blir jag glad, jag vill skåla för varje mening, dansa med varje välskriven rad.
Vaggvisor för små kriminella
är berättelsen om Baby och hennes blott 15 år äldre far Jules. Redan som tolvåring lämnas Baby vind för våg i Montreals ruffiga kvarter, Jules knarkar medan Baby leker bredvid, ett heroinrus, tror hon, måste vara som ”att skaka hand med Gud”.
Det sociala arvet är tungt, begåvade Baby skolkar och luras till prostitution. Ändå genomsyras boken av en gnistrande ömhet mellan dotter och far, och kanske blir deras kärlek så stark just för att tryggheten är så skör: ”Om man vill få ett barn att älska en behöver man bara gömma sig i garderoben i tre eller fyra timmar”, säger Baby. ”Då lägger barnet sig på knä och ber att man ska komma tillbaka. I barnets ögon förvandlas man till Gud. Det var nog ensamma barn som skrev Bibeln.” 

Mellan 55 och 60
av Tomas Lappalainen

Förstora

På Bokmässan intervjuade jag Erlend Loe. Mot slutet läste han ur sin skruvade hämndroman Inventering. Uppläsningen var lysande, texten var svinbra och publiken skrattade så stolarna hoppade ur led. Men när applåderna tystnat reste sig en dam. En rätt så surmulen dam. Så kommer den obligatoriska uppläxningen, tänkte jag. Och mycket riktigt:

– Det där var ju roligt, började damen.
– Tack, sa Erlend.
– Det kunde man inte tro när man hörde titeln, sa damen.
– Säger du det, sa Erlend.
– För den är ju urtrist, dundrade damen. Jag BEGRIPER inte varför du döper en rolig roman till Inventering!

Och hon hade faktiskt rätt. Egenmäktigt förfarande, Brott och straff, Beckomberga – dömde jag böcker efter titeln skulle sannerligen inte mycket bli läst. Det gäller även nya Mellan 55 och 60. ”Lustfyllt som en mikropizza” tänker jag men öppnar ändå den lilla boken som visar sig vara en underbar betraktelse. Tomas Lappalainen skriver personligt om tilltagande krämpor, bibehållen sexlängtan, humor, relationer och sin egen skilsmässa. Åldrandet blir till poesi: ”Mellan 55 och 60 kan man börja grubbla över riktigt gamla människors sömnlöshet. Man tänker att de är giriga på liv.” 

Det kunde man inte tro när man hörde titeln, sa damen.

Förstora

Utan personligt ansvar
av Lena Andersson

Lika bra att få gnället överstökat: Utan personligt ansvar är inte lika sylvass som Augustvinnaren Egenmäktigt förfarande. Uppföljaren är som uppföljare brukar vara: lite babbligare, lite tamare. Och var du förundrad första gången över att Ester Nilsson, denna blixtrande analysmaskin till kvinna, kärar ner sig i en träbock med bedagat intellekt? Förbered dig på Olof Sten: en ännu hopplösare typ. 

Men ändå. ”Herregud”, stönar jag på bussen när jag missar hållplatsen för att jag måste hala fram telefonkameran och föreviga dagens femte citat. ”Herregud”, stönar jag när Ester Nilsson går i fällan på nytt. Och herregud, trots att Lena Andersson i princip skriver samma bok en gång till och Ester med sin felriktade kärlek och nitiska idealism gör samma misstag IGEN, så är jag förhäxad av varenda resonemang. Som förklaringen till att Ester älskar Olof: Inte för att han behandlar henne som sopor, ”utan för hur underskönt det var när han inte gjorde det.” Åh Ester, så klarsynt och just därför så förlorad! 

När Lena Andersson är bra, då är hon bäst. Alla som någon gång haft den bittra äran att älska fel person måste älska också denna roman. Det är logiskt, som Ester skulle säga. 

 

Förstora

Karthago
av Joyce Carol Oates

Jag har länge odlat en obstinat ovilja mot Joyce Carol Oates. Dels är det stilen. Hon är förbaskat mångordig, på gränsen till svulstig, böckerna precis sådana överdimensionerade texttårtor som amerikanska romaner gärna är. Men framför allt måste man liksom dyrka henne. Damer i alla åldrar får liksom något simmigt i blicken när hon kommer på tal. ”Joyce Carol Oates!” stånkar de medan tygkassarna skumpar av läslust. ”Nobelpriset till Joyce Carol Oates!”

Men så öppnar jag Karthago. Möter Zeno Mayfield som i skallgångskedjan förtvivlat letar efter sin försvunna dotter Cressida i ett otillgängligt naturreservat. Och när Oates visar Zenos fasa och hur den kolliderar med hans vilja att förbli en stark man, och när hon sen med perfekt dramaturgisk precision placerar ut pusselbitarna i gåtan – då är jag fast. Hänger i hasorna på varje karaktär.

Fem hundra sidor går som en blinkning och rymmer likt de antika dramerna alla stora teman: kärlek, skuld, hämnd och förlåtelse. Lillasystern Cressida – den smarta, den fula, den bittra – är som hämtad ur mytologins mörker, men hennes såriga narcissism skildras med inkännande realism. Så till slut är det bara att erkänna. Tygkassen skumpar av glädje här.

Förstora

Ladivine
av Marie NDiaye

Hon har kallats ”blivande nobelpristagare” men jag har svårt att se Marie NDiaye på själva Nobelfesten. Glättiga kungatal och kanderade skaldjursplatåer är liksom det sista hon får en att tänka på. Ni som läst den oförglömliga Mitt instängda hjärta hajar vad jag menar. Boken är som en källare: underjordisk, fönsterlös, en fuktig ångest som sipprar ut från sidorna, lite mer för varje steg man tar in i mörkret.

Att nya romanen Ladivine är luftigare gör den inte mindre oförglömlig. Den svarta städerskan Ladivine har nästan inget, fast vad gör det, när hennes dotter Malinka är allt? Men Malinka växer och lär sig att hennes ursprung är en skam. Så hon döljer. Döper om sig till Clarisse. Träffar en vit man. Hennes mamma, ljuger hon, är död. 

Ändå försvinner inte skammen. Tvärtom, den ökar när hon i hemlighet besöker modern utan att berätta om barnbarnet, en flicka som även hon heter Ladivine. Clarisse rör sig plågat och nervöst som en hukande gatuhund. I det renskrubbade samhället hör hon inte till.

 

Om allt detta, ursprungets, skuldens och svekets förgiftande makt, skriver Marie NDiaye. Faktiskt så suggestivt och precist som bara en blivande nobelpristagare kan.  

Förstora

Förtvivlade människor
av Paula Fox

Har ni någonsin sett tillbaka på ett händelseförlopp och försökt lokalisera ögonblicket då allting började gå fel? Jag minns när jag såg ett kakrecept i ett hemtrevligt månadsmagasin. Så våldsamt smarrigt att jag måste förverkliga det direkt! Upp på cykeln och i väg, synd bara att jag körde rakt på en stor sten. Med stukad fot kunde jag inte gå på den trevliga festen, och det var på den trevliga festen som min dåvarande sambo träffade sin nya tjej.

I Förtvivlade människor börjar det i stället med katten som stryker runt Sophies och Ottos stilfulla Brooklynhem. Sophie matar den och blir biten. I takt med att handen svullnar och svider, slinker de olycksbådande tecknen in ett efter ett: rutan som krossas, sommarhemmet som vandaliseras, Ottos ilska som svartnar till okontrollerbart raseri. Sophies vätskande sår är symbolen för den infektion som drabbat deras välordnade liv: något mörkt, kaotiskt och illvilligt äter sig in i tillvarons kropp.

Paula Fox roman är motsatsen till smarrig och hemtrevlig. Men tack vare Jonathan Franzen – som återupptäckt Förtvivlade människor – får denna obehagliga sjuttiotalsklassiker ett välförtjänt nytt liv. 

Förstora

Stora makters uppgång och fall
av Tom Rachman

Stora makters uppgång och fall inleds med att amerikanskan Tooly Zylberberg sitter uppkrupen i sitt antikvariat i Wales medan hennes kufiska butiksbiträde muttrar i bakgrunden. En miljö så lugn och ombonad att jag omedelbart vill åla mig in genom bokstäverna och bosätta mig där med en jättelik tekopp och en filt full av katthår. Stänga ute. Dra mig undan. Bara glömma allt tjafs utanför dessa underbara väggar fulla av gamla böcker!

Det är precis vad Tooly också vill. Hela livet har litteraturen varit hennes skyddsrum i en värld där människor inte går att lita på. Här, på antikvariatet i Wales, kommer ingen åt henne.

Utom romanförfattaren.

För på nästa sida ser Tom Rachman – ja, han som slog igenom med De imperfekta – till att tryggheten raseras när en pojkvän från förr kontaktar henne via nätet. Tooly tvingas resa till USA och möta och konfrontera de trassligt narcissistiska vagabonder som hon vuxit upp med. Men vem tvinnar egentligen härvans trådar?

 

Liksom Tooly dras jag magnetiskt till Venn, en inkarnation av den senmoderna civilisationen som styr den märkliga kretsen lika samvetslöst som en demonisk konstnär ger liv åt sitt verk. 

Förstora

Stoner
av John Williams

Även om du var Sveriges hungrigaste bokslukare år 1965, slukade du knappast Stoner. John Williams roman fick nämligen ingen uppmärksamhet alls, inte ens i hemlandet USA. Låter det deppigt? Det är snarare normalt. De flesta böcker tassar precis som människor tyst genom livet och lämnar sällan varaktiga spår.

Vi människor måste till råga på allt acceptera att vi bara har ett liv. Romaner kan åtminstone hoppas på att återuppstå.

Nästan 50 år senare slukar jag den återutgivna historien om William Stoner, bondpojken som kommer till universitetet för att läsa till lantbrukare. Stoners liv är utstakat, hemma på gården väntar föräldrarna, men så förändrar en kurs i litteraturhistoria allt. Stoner möter Shakespeare. Och blir kär.

John Williams fick aldrig uppleva succén, han fick aldrig se hur Stoner – vars kärlek till litteraturen står i plågsam kontrast till hans känslolösa äktenskap och den sorgliga relationen med dottern – fått kritikerna att jubla, läsarna att flockas och megakändisen Tom Hanks att utbrista ”den mest fascinerande bok du någonsin kommer att möta”. Han fick inte se den luttrade boktipsaren på M-magasin snyfta så högt att hon anklagades för att ha galopperande pms. 

I själva verket var hon bara glad över att romaner kan återuppstå.

Förstora Den blygsamme hjälten
av Mario Vargas Llosa

En proffsig boktipsare har järnkoll på kalendern. Inför jul proppar man tipsarsäcken full med julberättelser, är det sommarsemester fixar man böcker för hängmattan, och står mors dag för dörren – ja då ska man självklart servera passande mammalitteratur. 

   Det är ett hårt jobb, ska ni veta! Särskilt som problemet med böcker, som författaren Jeanette Winterson säger, är att man aldrig vet vad som står i dem förrän det är försent. Mario Vargas Llosa är ett bra exempel på det: hans nya roman är lika mammig som ett hagelgevär, men börjar man väl läsa kan man bara inte sluta.

  Den blygsamme hjälten är en bok om män: om pappor, söner, deras starka kärlek och dödliga rivalitet i ett Peru präglat av ekonomisk tillväxt och sociala omvälvningar. I staden Piura hotas klassresenären Felicito av maffian, i Lima dras Don Rigoberto in i chefens hetlevrade familjefejd. Dessa mäns liv flätas samman i ett händelseförlopp lika överrumplande som ödet självt, allt under överinseende av den mystiske Edilberto Torres, en spöklik man i lila pullover som bara unge Fonchito kan se...

Förstora

Klingsor
av Torgny Lindgren

Bodil Malmsten! Per Olov Enquist! Joyce Carol Oates! Ni vet väl att det finns heliga författare man måste älska, om man inte vill bli betraktad som skum?

Kungen av de heliga heter Torgny Lindgren. När Kung Torgny skriver fånler recensenterna, när Kung Torgny syns på tv bänkar sig kulturkoftor och suckar lyckligt i sitt te. Kung Torgny dränks i kärlek där han sitter på sin författartron och är underfundig och vis.

    Det ligger i sakens natur att man bör göra uppror mot en kung. Ta kungens nya och säga ”åhå, den handlar om konstens väsen, fint ska det vara” lite lagom sarkastiskt. Läsa de första sidorna om när unge Klingsor hittar ett glas på en trädstubbe i skogen och tänka ”trädstubbar och glas, vilket trams”. 

   Men så läser man lite till, för man tvingas erkänna att språket är perfekt och huvudpersonen självlysande och utläggningen om pölsa alldeles magisk, och plötsligt har Klingsor kånkat hem glaset och upptäcker i sin stuga att det stumma glaset lever. Jo, det lever: dess form har ju anpassat sig efter trädstubbens kontur! Det är då han bestämmer sig för att bli konstnär. Och det är då jag förvandlas till rojalist. Resten av boken Klingsor suckar jag lyckligt, tillber Kung Torgny och suckar lyckligt i mitt te.

Förstora

Herr Isakowitz skatt
av Danny Wattin

Jag läser att Danny Wattin drog sig för att skriva sin nya självbiografiska bok, att han var orolig för att inte göra släkten rättvisa.

Man fattar känslan. För hur skriver man om att ens mormor inte bara är en mormor och ens farfar är något annat än en vanlig vresig karl, hur gör man när släkten upplevt andra världskrigets fasor och med nöd och näppe undgått den förintelse som tog 6 miljoner judars liv? Hur närmar man sig en sådan historia?

Herr Isakowitz skatt är berättelsen om hur Danny, tillsammans med sonen Leo och pappa Hans-Gunnar, reser till Polen för att (oupphörligt tjafsande) hitta den skatt som gammelfarfar grävde ner innan nazisterna tog hans liv. Det är ett oemotståndligt roadmovie-upplägg som blir ännu bättre av en invävd släkthistoria full av kedjerökande tanter, kaotiska familjemiddagar, slumpartade lyckträffar och ofantlig tragik. Och hur är livet som jude i Sverige, detta kyliga land som hyst många nazistsympatisörer och ”lider av en nationell form av Aspergers syndrom”?

Under läsningen blir jag alltmer övertygad om att Danny Wattin är den korsning mellan Woody Allen och Göran Rosenberg som litteraturen väntat på. 

Förstora

Mad about the boy
av Helen Fielding

– Vad läser du?
– Äsch, inget viktigt, en rolig bok bara.
Jag vet inte hur många gånger jag svarat sådär, trots att jag älskar humoristiska böcker! Det är idiotiskt. Tänk om vi sa detsamma om människor:
– Vem ska du träffa?
– Äsch, ingen viktig, en rolig typ bara.
När Helen Fielding på 90-talet skapade chic lit-genren med böckerna om den evighetsbantande klantfian Bridget Jones, garvade en hel generation. Fielding fick hundratals efterföljare men själv lämnade hon Bridget och hördes efter de två böckerna inte mera av.

Förrän nu, vill säga. För äntligen kommer Mad about the boy med en mappie-Bridget med två barn samt änka efter den underbare Mr Darcy (snyft), och därmed singel igen. Så allting drar såklart igång på nytt i uppdaterad form med nätdejting, fylle-sms och Nutrilettbarer och en på tok för ung karl, och Bridget är ännu klantigare och ännu kvickare i käften än någonsin förr.

Kul fast kanske inte så viktig litteratur, tänkte jag först skriva, men ångrar mig för det är få förunnat att skriva så humoristiskt som Helen Fielding gör. Och det är faktiskt hög tid att börja svara:

– Jag läser Bridget Jones, en sån där rolig typ för en gångs skull.

 

Förstora

Kvinnan på övervåningen
av Claire Messud

Hon heter Nora Eldridge, är fyrtiotvå år gammal – ”vilket är mycket mer medelålders än fyrtio eller fyrtioett” – och har hamnat på undantag. Varken omsvärmad eller utfryst, vacker eller ful är hon den tysta lågstadieläraren i lägenheten längst bort, ”hon som alltid sopsorterar”, skriver Claire Messud och tusentals grå möss nickar i samförstånd.

 Men så får Nora en ny elev. Lille Rezas förfinade ömsinthet strålar ur sammetsögonen likt ett löfte om en fullkomlig värld. Samma ögon har Rezas föräldrar Sirena och Skandar, hon konstnär, han professor i filosofi, och de blir Noras vänner. 

  Familjen Shahid är allt hon drömt om; hon, undantagskvinnan, bjuds in till livets finrum där alla hennes drömmar ska besannas. Men är känslorna besvarade?

  I litteraturen lyfts ofta människors längtan fram som något vackert, som en livets lågmälda melankoli. Men Kvinnan på övervåningen visar längtans mörka baksida, vreden över det man aldrig fick: ”Det faller dig aldrig in medan du sorgfälligt utformar din mask att den kommer att växa fast i skinnet och slå rot”.

Som en rödglödgad Alice Munro sliter Claire Messud av masken och skriver om den tysta kvinnans raseri.

God jul 
av Jonas Karlsson

Förstora Självklart köper man klappar till sig själv, det är ju bara då man får vad man vill ha! Och i år har jag hittat den bästa: Jonas Karlssons God jul. Missa för guds skull inte evangeliet om ett kommunhus som firar jul, försett med ett komplett galleri tjänstemannakaraktärer tjafsande på obligatoriskt floskelfyllt språk. Ska elljusstakarna i fönstren bilda ordet God jul eller God helg? Än krångligare blir det när alla gör fel och muslimen Yusuf vägrar, lamporna slocknar och kaoset tilltar. Kommunpampar goes bjällerklang: Jag skrattar så sillen skakar åt min alldeles egna klapp. 

Funkislampa
av Jerker Virdborg

Förstora Och när alla pengarna är slut: Julafton om en timme, uttag medges ej, i plånkan finns bara granbarr kvar. Misströsta inte, köp en novell! Förlaget Novellix ger ut noveller i fickformat, kostar bara 35 bagis, och för det får du specialskrivna storyer av fantastisk kvalitet. Extra passande för panka är Funkislampa, där huvudpersonen tvingas leta present till en 40-årsfirande designsnobb. Dyrt, exklusivt – och elkontakt i bakelit! Jerker Virdborg visar sig från sin mest humoristiska sida i den här trassliga historien om ett presentköp som går alldeles, alldeles fel. 

 

Förstora

Godnattsagor för barn som dricker
av Majaneh Bakhtiari

Cigarrettmoln stiger, blandar sig med trafikens avgaser, förenas med rykande kycklinggrytor och ett och annat osande gräl. Himmel, vad det ångar om Marjaneh Bakhtiaris nya roman. Vi möter ett Teheran som bågnar av inre tryck, som sårats av krig och blodiga revolutioner, vi bjuds in till dess invånare i den snabba inandning som är just nu. Gamla Maroukh har förlorat en son i kriget men mår illa av omgivningens krav på att kalla honom martyr. Hennes tvillingdöttrar Shahla och Zohreh är yogaklassens mest hopplösa elever och knaprar piller för att orka med sina liv. Unge Mehran bedriver antirevolution framför Facebook och har förlorat sin Sara i en våldsam demonstration. I perfekt balans mellan humor och allvar gestaltas hjältemodet i losern och förloraren i hjälten, och sällan har en salt roman smakat sötare än Godnattsagor för barn som dricker.

Förstora Mor, mamma, morsan
Antologi

Kanske sitter du på ett tåg på väg mot ditt barndomshem? Kanske har du bara minnen kvar: din mammas fotografi i handen. Alla har en mamma och mammor finns överallt, förutom i litteraturen där hon konstigt nog sällan ges en betydelsebärande plats. Därför blir jag så lycklig över pocketaktuella antologin Mor, mamma, morsan där flera fantastiska skribenter skriver mammahistorier som utan att idealisera förmedlar barnets okuvliga lojalitet med sin mor. Det blir hejdlöst roligt när Martina Montelius skriver om mamman Kristina Lugn och hennes ”extremvariant av vad som brukar kallas fri uppfostran”. Men också smärtsamt, som i Kristian Lundbergs barndomsberättelse präglad av social och psykisk utsatthet: ”Min mor är en lysande fyr i vansinnets täta natt.”

 

Förstora

Sommaren är bästa tiden att läsa i kapp alla dessa underbara
svenska böcker som kommit ut under året. Här finns till och med en som väcker samma känslor som Tom Jones.

Boken alla pratade om
Liknelseboken av PO Enquist
Det oförglömliga kärleksmötet mellan en mycket ung Enquist och en erfaren mappie, till exempel, eller Enquists medvetet bråkiga språk – det är en prosa som inte vill vara kvistfri.”

Boken om en rejäl livskris
Plats 
av Pija Lindenbaum
Vårens bokflod flödade av sammanbrott. I Plats är hon en helt vanlig kvinna med sambo och celluliter, en kontorsråtta som motionerar och snackar lägenhetspriser över ett glas vin. Men något håller på att hända, vad?”

Boken som skakar om dig
Egendom av Torbjörn Elensky
Sida efter sida undersöker Torbjörn Elensky det plågade psykets förvridna logik, skriver dess berättelse med kuslig precision.”

 Boken att skratta med
Inte helt hundra
av Caroline Hainer
…hon inför totalt relationsförbud – inga romanser, inga ligg, inte ens en dejt ska det bli. Men så dyker arkivarien Markus upp och både jag och Caroline Hainer får plötsligt väldigt svårt att låta bli...”

Boken för finsmakare
Över gränsen
av Oline Stig
Novellen är litteraturens dry martini. Alla kan svänga ihop en halvdan, nästan ingen kan göra den perfekt. Men Oline Stig är begåvad med såväl ingredienser som handlag.” 

Boken som får inslängda trosor
Jobs bok
av Ulf Lindström
Språkligt slår Lindström knockout på samtliga svenska kriminalförfattare, och jag slänger in en trosa på scen för hans välskrivna sexscener!”

(Boken du kan hoppa över)
Lola uppochner av Monika Fagerholm
”…hör du inte till den innersta skaran fans bör du undvika nya Lola uppochner, en roman vars redan diffusa deckarintrig skyms av en veritabel myggsvärm av surriga karaktärer. Läs om de andra i stället.”


Satans Dostojevskij

Förstora Av Atiq Rahimi

Rassul greppar vapnet: nu ska gamla Alia dö. I samma sekund blixtrar den välbekanta historien till i huvudet. Raskolnikov. Pantlånerskan. Mordet. Å, nej! Yxan glider ur Rassuls händer, faller mot Alia och klyver hennes skalle itu. Satans Dostojevskij!

 

Redan från sida ett är Atiq Rahimis roman insyltad i den ryska klassikerns patenterade problematik. Efter det inledande mordet irrar unge Rassul runt med sina själsliga plågor, samvetet infekterat av skuld och skam. Vad har han gjort? Vem är han att ta en människas liv, och vilket straff följer på en sådan usel gärning? Satans Dostojevskij! Och sen dövar han ångesten med hasch, blir förvirrad och till slut lite galen. 
Att förlägga en samtida Brott och straff till dagens Afghanistan är genialiskt. För hur besvara de dostojevskijanska frågorna om skuldens pris och syndens förlåtelse i ett samhälle så krigshärjat att moralen bombats sönder, där människovärdet tycks upphävt? Satans Dostojevskij är en raffinerad idéroman och en drabbande skildring av ett skadat land.

Redan från sida ett är Atiq Rahimis roman insyltad i den ryska klassikerns patenterade problematik. Efter det inledande mordet irrar unge Rassul runt med sina själsliga plågor, samvetet infekterat av skuld och skam. Vad har han gjort? Vem är han att ta en människas liv, och vilket straff följer på en sådan usel gärning? Satans Dostojevskij!

Och sen dövar han ångesten med hasch, blir förvirrad och till slut lite galen. Att förlägga en samtida Brott och straff till dagens Afghanistan är genialiskt. För hur besvara de dostojevskijanska frågorna om skuldens pris och syndens förlåtelse i ett samhälle så krigshärjat att moralen bombats sönder, där människovärdet tycks upphävt? Satans Dostojevskij är en raffinerad idéroman och en drabbande skildring av ett skadat land.

Förstora

Porslinsfasaderna
Av Sven Olov Karlsson

Storstadssandalerna får vänta i glamourgarderoben, landsbygdstrenden plöjer envist vidare genom litteraturmyllan. Och frågan är om inte författaren Sven Olov Karlsson, även begåvad kulturskribent i Expressen, trampar gummistöveln pricksäkrast i det jordnära vemodet.

På gården Löftet lever Saga och Knud Silver i västmanländska Eriksfors, där bulten jäser och smältverken sjuder, där kor kalvar och spädbarn ammas, där livet är en glänta i tiden opåverkad av världens rasande förändringstakt. Stiltjen blir den fond mot vilken en inre dramatik tar form och stegras, inte minst nattetid då synska Saga drömmer om döden och till slut sömnvägrar i ren fasa. Ständigt utmattad blir det svårt för Saga att hantera sina närmaste och Knud och barnen binds allt hårdare kring Sagas outtalade skräck.
En skvätt Lars Norén, en dos Moa Martinson och ett stycke Selma Lagerlöf: Porslinsfasaderna är svensk berättarkonst, helt enkelt.

 

Förstora Bålberget
Av Therése Söderlind

Livet. Slitet. Ödet. Ja, det är mycket med det jordiska, som Gerda Anttis lakoniska romantitel löd. Uttrycket kunde höra hemma i Vägen mot Bålberget, där en sägenomspunnen plats i Ångermanland bildar utgångspunkt för en roman om föräldraskap, kvinnoliv och skilda tiders livsvillkor.
Vi möter Jacke och hans dotter Veronica som båda vuxit upp med berättelserna om berget där häxor avrättades. Vi lär också känna Malin, deras avlägsna släkting som på 1600-talet anklagades för trolldom och fängslades av rättrogna män.
I fångenskapen går Malins tankar till dottern Segrid som springer till skogs efter att far har gett stryk. På samma sätt oroar sig Veronica över Jackes otrohetsaffärer, över sin frånvarande mamma, över de orättvisa regler hon som kvinna förväntas följa. De har båda upproret i sig, och som den mästerliga berättare hon är smälter Therése Söderlind med sitt stampande, sjungande språk samman deras kött och blod till ett: det är magnetiskt, mäktigt och mycket, mycket bra.

 

Brinnande livet  Förstora
Av Alice Munro

Kvinnorna i Alice Munros Brinnande livet är barn, unga, gamla – och liksom alla åldrar samtidigt. Berättelserna utspelar sig i kanadensiska småstäder kring andra världskriget, i en värld där sorgen stillsamt frodas, är mjuk som gräset en försommardag. Här möter vi lärarinnan som förälskar sig i den burduse doktorn (som dumpar henne på bröllopsdagen), här lever flickan vars storasyster går ner sig i sjön, här finns författarinnan som minns en avbruten kyss – kanske återser hon honom en dag? Skickligt blixtbelyser Munro ögonblick där besvikelser uppdagas, som i samlingens starkaste novell Corrie där en rikemansdotter plötsligt inser att det var pengarna, bara pengarna som älskaren ville ha.

Låter det ledsamt? Det är det inte! Kanske för att prosan är så avväpnande saklig. Kanske för att den ständiga Nobelpriskandidaten Munro är mästerlig på att hantera novellformens eleganta överraskningsmoment. Eller är det simplare ändå? Kanske är deras liv helt enkelt våra, och vi känner igen oss.

September Förstora
av Kristoffer Leandoer

Det är september år 1978 och hon är bara 42 år, men cancerns förlopp är obönhörligt. Ögonlocken är tunga och hon konstaterar: jag hade inget att berätta. Men från sjukhussängen letar sig ändå minnet bakåt mot barndomshemmet på Södermalm, där äventyrsböcker och författardrömmar skyddade mot moderns vredesutbrott. Det söker sig mot studieåren på femtiotalet, där längtan efter ett intellektuellt liv får fäste. Minnet finner också livskamraten W, deras nya familj som skulle läka såren från den gamla. Men vad händer med drömmarna när pengarna sinar och vardagsbestyren hopar sig? Vart flyr de när verkligheten jagar ifatt? Hon slutar skriva och tänker: ”Det finns två människor inom oss. Den som vi är, och den som vi kan vara.”
Kristoffer Leandoers September är en ljus sorgesång över mamman han aldrig hann lära känna, mamman som ville författa men gav upp, mamman vars berättelse han nu på sätt och vis skriver.

 

 

En storm kom från paradiset Förstora  
av Johannes Anyuru

Årets bokutgivning är en pappafestival. Johanna Ekström och Göran Rosenberg är bara två i raden av författare som med litteraturens hjälp tecknat fadersporträtt, och jag erkänner – jag gäspar när ytterligare ett dyker upp.
Men inför Johannes Anyuru kan jag bara kapitulera. För språket, som akrobatiskt svingar sig mellan klar konkretion och svindlande poesi. För tempot, som förenar thrillerns driv med filosofins eftertänksamhet. Och för den djupt berörande berättelsen om fadern P, den unge ugandiske stridspiloten i kritvit uniform och guldsabel som tillfångatas under Idi Amins statskupp. Han hamnar i fängelsecell, flyktingläger, hemlöshet, för att till slut lyckas fly till ett nytt (och inte alltid så roligt) liv som truckförare i Göteborg.
En storm kom från paradiset heter Anyurus lysande roman, det är en titel som fångar faderns flykt, men som också representerar Historien, spillrorna av det förflutna som tidens storm lämnar efter sig. Eller som sonen, Anyuru, själv skriver: ”Stormen var livet”.
Att bara kalla den årets pappabok är för lite. Det kan vara årets bok.

Förstora

Oktober i fattigsverige
av Susanna Alakoski

Höstens biografier är en snabbkurs i klassmedvetande. Det är till exempel en ljuv smocka att läsa arbetarförfattaren Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige i anslutning till en annan biografi, den högstämda prinsesstårtan Ute i livet av akademiledamoten Per Wästberg. När Wästberg duttar eau de cologne-prosa över livet bland celebriteter och antikviteter gör Alakoski tvärtom: skrapar bort polityren och visar mig en rå verklighet. Att mina medelklassögon svider när författaren beskriver sin utsatta barndom är bra nog, men boken handlar lika mycket om det som pågår i samhället nu: Varför ignoreras Rädda Barnens larmrapporter? Varför kallas fångar för fängelsekunder? Hur blev de fattigas skam så stor? Frågorna flockas som fåglar, och när SMHI rapporterar sjunkande hösttemperaturer måste Susanna Alakoski stänga av – hon hör bara de hemlösa i radiovågorna. 

Örfilen
av Christos Tsiolkas

Förstora Får man slå ett barn? Nej, såklart inte. Men om barnet är en (ursäkta) satunge? Och om denna satunge (ursäkta igen) ger sig på ditt eget barn? Skulle du inte då, för en sekund, känna den där uppflammande lusten att klippa till?

I flerfaldigt prisbelönta Örfilen samlas ett gäng vänner till grillfest hemma hos Hector och hans fru Aisha i Melbourne. Redan från första sidan präglas stämningen av potentiella konflikter – Rhys homosexualitet, Garys alkoholism och Anouks barnlöshet – och när Garys och Rosies treårige son får ytterligare ett vansinnesutbrott sker det otänkbara: en av de vuxna ger pojken en smäll.

Christos Tsiolkas låter ekot av örfilen prägla berättelsen, genomlysa varje förutfattad mening, varje livslögn och grumligt begär. Bokcirklar lär babbla sig hesa över bokens moraliska och känslomässiga dilemman och med all rätt. Det här är skönlitteratur formulerad som uppfordrande fråga, nämligen: Hur hade du själv

 

Förstora

Försmådd
av Hans Gunnarsson

Du känner igen typen: Biblioteks-kufen i luggsliten kavaj, bildad och butter, ivrigt kontaktsökande men lika socialt kompetent som en fotostatkopia. På Konsum köper han pilsnerkorv, på insändarsidan är han konstant upprörd.
I Försmådd heter typen Ingvar och är en lätt alkoholiserad historielärare, omgiven av dilettantiska kollegor som i sin okunnighet avfärdar såväl hans goda idéer som hans kloka, hemsnickrade essä. Förutom Stina då. Är hon – den finlandssvenska rektorn med skyggt leende och oklanderligt ordningssinne – kvinnan som den missförstådda Ingvar har väntat på? Allt ser lovande ut, åtminstone tills Ingvar hittar Stinas porrbilder...
Har du inte läst tonfallets mästare Hans Gunnarsson så gör det nu. Ingen kan som han ge röst åt den manlige losern, skriva medvetet tafatt dialog och med absolut gehör gestalta förvirrade kommunikationshaverier i de svenska vardagsrummen. Försmådd är en komisk pärla, som gjord för att bli skruvad tv-film, och blir det Kjell Bergkvist som tar på sig kufkavajen är det inte mig emot.
(Ur nr 11/2012)

 

Förstora

Nathalie – en delikat historia
av David Foenkinos

Nathalie är förtvivlad. Hennes François har brutalt ryckts bort i en bilolycka, nu rör hon sig robotlikt mellan det ödsliga hemmet och arbetet på ett svenskfranskt kontor. Att hennes skorpsmaskande kluns till chef ser makens död som ett gyllene raggningstillfälle gör henne knappast lyckligare.
Men så händer något. Kollegan Markus, en björkblond svensk och på ytan lika spännande som en insutten Ikeasoffa, lyckas häpnadsväckande nog tända en flimrande gnista i den frusna Nathalie – och hon börjar glöda på nytt.
En humoristisk kärlekssaga med värme och avundsvärd tajming, stundtals rentav situationskomisk, ja det är inte förvånande att Nathalie – en delikat historia nu har blivit bioaktuell film. Men förlagan är bättre. Så gräv fram popcornskålen, fluffa upp ryggkudden och putsa läsbrillorna: i bokform slipper du dessutom reklamen och får David Foenkinos recept på sparrisrisotto på köpet.
(Ur nr 10/2012)

 

Förstora Väldigt sällan fin
av Sami Said

Han är svensk, eritrean och muslim. Och sen en tid tillbaka student, inhyst i en partykorridor i Linköping. Alltsammans är lika med problem för Noha, som förutom att vara blyg också brottas med religionens stränga påbud. Inte blir det lättare när Fredrik, en beskäftig konvertit, dyker upp och läxar upp honom i konsten att vara en god muslim samtidigt som beundrarinnan Anna aldrig lämnar honom ifred. Jag förstår henne, och om författaren är det minsta lik sin huvudperson lär han få trubbel även med mig: Väldigt sällan fin är en sådan smart, stilsäker och rolig debutroman att jag ropar efter mer Samir Said redan nu.
(Ur nr 10-2012)

Förstora

 

Konsten att vara kvinna
av Caitlin Moran

När min idol Caitlin Moran gästade Skavlan i vintras satte jag fredags­ölen i halsen. Var fanns sältan? Den blixtrande humorn? Framför kamerorna lät The Times-kolumnisten lika eldig som en skiva herrgårdsost. Moran måste ha varit nervös. Hennes hyllade självbiografi är ju inte det minsta ljum, tvärtom: Konsten att vara kvinna – nu äntligen översatt till svenska – är dynamit i bästa underhållningskostym, en humoristisk arbetarklassskildring men också ett manifest för modern feminism.
”Vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet”, skriver hon. ”Men det återstår några små frågor… Varför måste vi ta bort allt hår på kroppen? Varför är behån så obekväm? Och varför frågar alla när man ska skaffa barn?”
Köp en bunt och dela ut – Konsten att vara kvinna är lika bra för den rödvinstjattrande bokcirkeln som den är idealisk sommarläsning för din dotter. Och när du ändå är igång: ideologiskt förslappade äkta män mår alltid bra av en adrenalininjektion i bokform.
(Ur nr 9-2012)

Förstora

Mor Mamma Morsan
Antologi

”Det har skrivits många porträtt av fäder. Pappor som svikit, varit alkoholiserade, grandiosa, charmerande, egoistiska, brutala, begåvade och frånvarande. Varför skildrar vi inte på samma sätt de närvarande mödrarna, de som stannade kvar, eller i några fall, övergav?”
Kanske är mamman alltför tätt förbunden med vardagslivet, tänker Sonja Schwarzenberger i inledningen till Mor Mamma Morsan. Jag tror hon har rätt. Desto mer fantastiskt att tretton författare – däribland Aase Berg, Kristian Lundberg, Marie Jungstedt och Helena von Zweigbergk – nu skriver sina mammahistorier i en underbar antologi som utan att idealisera förmedlar barnets okuvliga lojalitet med sin mor.
Roligast är Martina Montelius om mamman Kristina Lugn och hennes ”extrem-variant av vad som brukar kallas fri uppfostran”. Men antologin kommer bäst till sin rätt som helhet. Det är när alla berättelser vecklas ut, kärleksfullt sida vid sida, som Aase Bergs konstaterande blir som sannast: en mamma måste inte vara perfekt, hon behöver faktiskt bara vara tillräckligt bra.
(Ur nr 8-2012)

Besatta – äventyr med ryska författare och människorna som läser dem
Av Elif Batuman

Förstora Få inte skrämselhicka. Ja, det är ett barnsligt omslag och ja, ämnet är torrare än en revisors fotsula. Men turkisk-amerikanskan Elif Batumans litteraturvetenskapliga odyssé Besatta – äventyr med ryska författare och människorna som läser dem är raka motsatsen till dina ångestminnen av halvdöda föreläsningar och träsmakande tentasittningar.

Jag fnittrar som ett uppsluppet barn när Batuman dokumenterar en urspårad Isaak Babel-konferens, berättar om insnöade Tolstoj-forskare och konsten att odla sina världsfrånvända passioner.

Konstigt nog är det få litteraturproffs som lyckas smitta läsaren med sin kärlek. Ofta blir nörderiet exkluderande, eller bara sömnframkallande präktigt. Med sin humor är Batuman ett lysande undantag – att läsa Besatta är som att halsa mousserande text direkt ur flaskan: man blir vimsig, på ett skamlöst härligt sätt.
(Ur nr 7-2012)

 

Bubbor
Av Claire Castillons

Förstora

Prosan i Claire Castillons novellsamling Bubblor är en käftsmäll: blixtrande knoghård men också uppfriskande, som en fransk Strindberg i högform. Freud skulle gnugga händerna över karaktärerna, alla fångar i sina försvarsmekanismer – på en gång bedragare och bedragna.

De biktar sig för oss, men inser inte att de avslöjar något helt annat än de berättar. Ofta slår kommunikationshaverierna över i tragikomik, som när en make försöker förmå sin fru att prata snuskigt under sexakten, och i stället erbjuds hennes hemliga recept på sviskonpaj.

Eller konstnärsparet som förgiftar relationen med tävlingshets: när hon blir gravid med sin älskare – som ett konstprojekt – hämnas han genom att göra en framstående tavelserie om havandeskap. Skrattar beskt som skrattar sist, tycks Clarie Castillon säga. Nedrighet har nog aldrig varit snyggare än så här.
(Ur nr 6-2012)

Förstora Jenny Lind skriver om böcker i M-magasin. Läs mer om henne här!