Hela världen håller andan
Utanför redaktionsfönstren strålar äntligen en vänlig vårsol. Luften som sipprar in genom fönsterspringan är mild och lätt att andas.
Och samtidigt, på andra sidan detta levande klot, är naturen just nu hänsynslöst obändig.
Kvällstidningen har rätt: Hela världen håller andan.
Men det är inte naturkrafterna som skrämmer allra mest. Utan – paradoxalt nog – det som är man made.
Jordbävningar kommer och går. Jättevågor likaså. Men hur slutar en härdsmälta?
Läser samtidigt den täta dokumentärromanen Om jag så måste resa till Los Alamos, av Anita Goldman, om hur amerikanerna skapade atombomben. Där berättas bland annat om att forskarna länge inte hade en susning om ifall hela atmosfären skulle ta eld när de släppte Grejen, som de kallade den, bomben.
Så en morgon kommer den ungerske kärnfysikern Edward Teller ovanligt nog i tid till laboratoriet i Los Alamos och säger: Grabbar, jag har räknat på det här och ni behöver inte oroa er. Det blir ingen världsbrand.
Ja, han hade verkligen räknat fram det, inte på miniräknare, de fanns inte då. Men han kunde hålla långa ekvationer i huvudet.
Anita Goldman skriver: Hur lång tid tog det för stalaktiterna och stalgmiterna att formas? Droppe för droppe. Hur länge kommer det ta innan den radioaktiva strålningen från atomsoporna har halverats? Grekerna skilde på kronos – den vågrätta tiden, den som vi nu är fångna i i kronologin. Och kairos, en en speciell punkt i tiden då insikt kommer ---
Här på redaktionen lyssnar vi på proggaren Lasse Tenanders gamla låt Hela världen håller andan. Refrängen fortsätter: Och tiden rinner ut i sanden.
Lyssna på den på: youtube.com/watch?v=1dvj_uT26P0