Förstora

Elsie Johanssons böcker

Nancytrilogin: Glasfåglarna, Mosippan och Nancy, 1996
Näckrosträdet, 2004
Sin ensamma kropp, 2008
Dikter 1979-1989
Då nu är jag, 2011

 

Sådana som jag måste också få finnas.
Många måste finnas som är sådana som jag.
Vi som lever nära marken
måste sjunga mycket högre
måste lyfta upp vår ömhet ur det låga platta riset
till de synligas nivå.


Så skrev Elsie Johansson 1979 i sin första diktbok Brorsan hade en Vevgrammofon. I dag är hon en av dem som sjunger högst i författarsverige. Elsie Johansson har gjort en enastående resa från det skämmiga rucklet i Vendels socken till att i dag räknas som en av våra största kvinnolivsskildrare. Nu senast med boken Sin ensamma kropp, om Maliss, 73 år, som längtar efter kärlek och sex. En underbart hoppfull och modig bok. Ett mästerstycke, skriver Dagens Nyheter
Elsie Johansson debuterade efter att först ha jobbat 30 år vid posten. Hon visar mig stolt sin guldklocka som hon bär på armen, och på baksidan står ”för flit och redlighet i rikets tjänst”. Efter 50 började Elsie på allvar att skriva, men det är först på 2000-talet när Nancytrilogin gavs ut (Glasfåglarna, Mosippan, Nancy) som allt tog fart och hon blev en storsäljare, prisbelönt, hyllad av kritikerna, otroligt folkkär och fick en stor ”fanclub”.
Jag är ett av alla fan.

I dag är du 77 år och berömd, undrar du fortfarande: duger jag?
– Nej, det gick över när jag skrev Nancytrilogin, det blev en för mig så  oväntat stor succé. Men det har tagit lång tid. Jag har tillhört de mer osynliga, vi syns överhuvudtaget inte, om vi inte blir trampade på, då hörs vi. Även om vi som människor har lika mycket att komma med. Jag kommer från arbetarklassen och kommer alltid att identifiera mig med pigorna. Men jag säger som Nancy som slutreplik i teaterpjäsen Nancy Viktoria: ”Jag ska aldrig mera skämmas.” Och jag, Elsie, vill tillägga: Det enda man ska skämmas för är sina dåliga handlingar.
– Jag har visserligen haft ett bildningskomplex men har det inte längre. Jag är hyggligt bildad och jag har gjort en utvecklingsresa och är oerhört tacksam för de erfarenheter jag har med mig. Duger? Ja, det gör jag.

Var hör du hemma?
– Jag står med en fot på var sin sida om ett dike, hör inte hemma någonstans. Jag är hemma i mig själv. Men om du menar en fysisk plats så här i den här trakten hör jag verkligen hemma. Här finns hela mitt liv. Jag älskar mitt Uppland och vill inte bosätta mig någon annanstans. Om jag blundar kan jag kliva in på tröskeln i vårt lilla hus nedanför åsen, ett ruckel som mamma alltid försökte hålla rent. Och här blev jag alldeles galet kär i den man som sedan gav mig så stor sorg. Men det är över. Jag väljer att leva kvar här i min trakt. Men i dag som en fri kvinna som gör det jag vill. Jag vill inte att någon annan ska bestämma över mitt liv.

Jag träffar Elsie Johansson vid hennes hyrda sommarhus i närheten av Österbybruk och i kanten av Dannemorasjön. Det är i det här landskapet som många av Elsies böcker utspelar sig. Hon skildrar de fattiga människornas slit, trångsynthet och stora längtan om att få ett bättre liv. Det var viktigt att inte vara märkvärdig. Där fanns mycket skam som skapade instängdhet och räddhågsenhet hos kvinnorna. Men Nancy tar sig ut. Precis som Elsie.

Elsie var lillfllickan i en syskonskara av fem som fick studera, fick lämna rucklet på Vendelslätten och bodde med pappa, som först var statare, sen byggjobbare i Uppsala. 16 år gammal blev hon kär. 18 år gammal gifte hon sig. Ett år senare kom pojken, den ende sonen. Elsie jobbade på posten i 30 år. Vid 48 debuterade hon som författare. I dag jobbar sonen på posten. Elsie har barnbarn och barnbarnsbarn. Sondottern Linda bor i Schweiz och var den som hjälpte Elsie att våga vara erotisk. ”Det är jättebra, farmor. Stryk inte en rad”, sa hon om boken Näckrosträdet som innehåller stycken som ofta får biblio-tekspubliken att rodna när Elsie läser högt.

Hur kunde du jobba på posten i 30 år och vänta så länge med din längtan att få skriva?
– Ibland är man tvungen. Läs Näckrosträdet, där finns svaret. Min man hade perioder med dålig hälsa, vilket också medförde dålig ekonomi. Så jag gav upp drömmarna om skrivandet och blev en duktig postkassör. Dessutom var det helt otänkbart att bli författare... Att skriva dikter fanns inte för oss. Jag gjorde det i hemlighet. Dikter är ju så små och behändiga. Lätta att gömma. När jag sen debuterade tänkte jag ”tja, vad kan man göra åt mig, de kan väl i alla fall inte hänga mig”.
Vad var det som gjorde att du började skriva på allvar?
– Det var när jag skulle bli utbildare på posten och min röst inte höll. Då fick jag gå till logoped för att öva. Logopeden var lyrikälskare och hon lade fram lyrikböcker för mig, jag hade inte läst lyrik varken högt eller tyst på över 20 år.

Här gör Elsie en paus, rösten ändras och blir lockande och lite sjungande när hon citerar strofer från de stora diktarna:
– Hon kom över ängarna över Sjugarebyn... Det är vackrast när det skymmer, all min längtan… Visst gör det ont när knoppar brister...


– Jag lyftes som av en våg och bara flöt med, det var helt magiskt och en dag när jag gick ifrån Akademiska sjukhuset där jag tränade min röst kom två dikter på raken. Jag hittade rytmen och glöden och jag gick hem och filade på mina ord, försökte hitta mitt sätt att uttrycka orden. Sen blev det Brorsan hade en vevgrammofon.

Förstora Elsie Johansson postkassörska. Året är 1955. Lilla bilden: stugan i Linde där Elsie växte upp. Stolta föräldrar Elsie och Bengt Johansson, sonen Sören sitter i vagnen, det är 1952. Med mamma Stina på utflykt. Elsie Johansson postkassörska. Året är 1955. Lilla bilden: stugan i Linde där Elsie växte upp. Stolta föräldrar Elsie och Bengt Johansson, sonen Sören sitter i vagnen, det är 1952. Med mamma Stina på utflykt.

Har du bråttom nu? Du debuterade sent, du skilde dig sent.
– Nä, bråttom har jag inte, jag har kommit in en bra livsrytm. Jag unnar mig att njuta av livet. Jag älskar långa samtal, inte stora fester, gärna kulturupplevelser. Jag vill äta, skratta och kanske ta tillbaka lite av den tonårstid jag aldrig upplevde. Som tonåring var jag religiös och ganska hämmad. Levde inte loppan precis, bodde hemma. Gifte mig vid 18. I dag gör jag precis vad jag vill. Jag har aldrig mått så bra.

Maliss i Sin ensamma kropp längtar efter lust och smek. Hon värjer inte för ord som kåthet, hur har du det med dessa ord i verkligheten?
– Jag tycker det är en seger att jag vågar skriva sådana ord. Men det finns ord som jag har svårt för att skriva eller säga, till exempel kuk. Jag säger lem. Men jag har gjort det i min senaste roman! Jag har mycket kärlek i mig. Kåthet för den delen också. Nu tar jag för mig. Efter att ha varit en osedd och en oseende kvinna har jag rest mig och upptäckt att män ser mig visst! Men jag vill aldrig mer ha en fast relation. Det är inte svårt att vara över 70 och singelkvinna. Det finns män, om man vill. Men man måste se dem.

Hur gör du då?
– Jag är öppen och glad och visar intresse, sedan blir det som det blir, säger Elsie och skrattar (och jag tänker, så där vill jag också vara när jag är 77. En kvinna som tar för sig!).

Är du Maliss, romanen känns mycket självbiografisk?
– Det var så mycket usch och fy i min uppväxt som jag delvis bearbetat i boken. Men jag är inte Maliss, hon hjälper mig bara att bli mindre snäll. Jag har varit alldeles för snäll, sagt ja alldeles för mycket. I dag tränar jag på NEJ. Försöker göra det jag verkligen vill och inte det andra vill. Ett uppsåt med boken är att jag vill bryta mot tabun, fördomar och instängdhet som vi tycks leva med var vi än befinner oss i världen. Det går väl an att de unga har ett sexliv, men äldre nej! Så var det när jag växte upp och fortfarande finns det fördomar om ”mormors sexliv”. När man egentligen skulle kunna njuta som friast och bäst utan risk för graviditet då är det plötsligt skambelagt. I dag har jag skrivit av mig mina fördomar. Jag har skrivit mig igenom min barndom, min frikyrkliga period och min separation.

Har din son kommenterat boken? Maliss är ju rätt vågad i sina drömmar om sex med herr Bockberg.
– Jag tror knappast att han kommer att läsa den och det är lika bra det. Mödrar ska inte rulla runt på lakanen! Vi har ett mycket bra förhållande min son och jag, men han tycker nog att boken kommer för nära.

Nu när du har nya män, störs du av att din kropp blivit äldre?
– Nej, kroppen vissnar, cellerna blir äldre det är bara att acceptera. Men det som händer i vårt inre, det bestämmer vi själva. Jag gör inget för att streta emot. Jag försöker tänka positivt. Känna en tacksamhet för livet. Jag har funderat mycket på vad det betyder att vår tid är så präglad av ungdomskulturen och unga människors kroppar. Det blir ett rättesnöre och allt blir så kopplat till det yttre. Det är inte lätt att åldras i ett sådant samhälle.

– När jag var på resa i Thailand, som jag aldrig trodde jag skulle gilla, men det var ju helt underbart, kände jag mig för första gången enig med min kropp. Tog massage varje dag på stranden. Det var ett viktigt steg i min utveckling. Beröringen hjälpte mig till ett bättre accepterande av min kropp. Jag blev vidrörbar. 

Trodde du på kärleken?
– När jag förälskade mig i min man trodde jag självklart på kärleken, det gör väl alla förälskade, även om de liksom jag aldrig hade sett ett lyckligt äktenskap. Alla tror vi att vi ska bli undantaget. I min omgivning var så gott som alla flickor gravida när de gifte sig. Inte jag. Jag gifte mig inte av tvång som så många på den tiden.
– Jag har under hela mitt liv varit totalt koncentrerad på min man. Jag såg ingen annan och trodde aldrig att någon skulle se mig. Min man var snygg, charmig och flirtig, tyvärr. Han bedrog mig, jag kände mig oälskad och underlägsen. Vi har varit på väg att skiljas tre till fyra gånger, men i själva verket ville han inte. Han behövde mig... Jag tog tillbaka honom varje gång.
Det var väl modern i mig. Och jag älskade honom… det gör jag än, men utan lust.
– Ja, kärleken är outgrundlig, men sexualitet är ett faktum att ta ställning till. Sex fanns förvisso i min barn- och tonårsvärld, men sex var fult och farligt. Sex talade man inte om, det var hysch-hysch samtidigt som hela tillvaron bubblade av det. ”Vad du gör så akta dig! Sätt dig inte ner på backen med dem, håll dig upprätt!” Så sa min mamma till mig, som själv var 16 när hon blev med barn – säkert inte önskad med älskad. När hon var 23 hade hon redan fyra barn. Sedan dröjde det åtta år innan jag kom till världen, säkert inte önskad men älskad... Vi var fattiga och barn betydde mest utgifter.

Förstora

Du var religiös också?
– Ja, som ensam i familjen. Men det var mycket tal om köttets lust och syndastraff i frikyrkan också.

Hur ser du på otrohet i dag?
– Otrohet är ett tillitsbrott, det anser jag fortfarande, men i dag är jag inte lika kategorisk. Min man var otrogen och det smärtade mig mycket och skavde sönder äktenskapet. Ändå kan jag förstå att det finns relationer och situationer där lusten tar sina egna vägar. Lögnerna är nog det värsta. Och någon får alltid lida, kvinnan eller mannen. Det är inte bara män som är otrogna! I min senaste bok har jag tänkt mycket på männen, att de också har det jobbigt, att de ska få gråta och vara mjuka i dubbel bemärkelse utan att mötas av förakt. Deras manlighet är så förknippad med potens och när det inte fungerar så blir det stora problem. Som kvinnor inte alltid förstår.

Hur vågar du vara så öppen med tanke på den instängda miljö du kommer från?
– Just därför. Jag hade ett stort behov av att synliggöra skammen och underlägsenheten från den fattiga stugtillvaron. Nu har det gått 30 år av skrivande och jag har öppnat alla dörrar och fönster till stugan. Och tänker för mig själv: Vi duger. Jag duger. Skammen är utvädrad.

– Vi bodde i ett ruckel, det söps på lördagskvällarna. Pappa var lite yvig, ville göra sken av att vara lite förmer. Honom skämdes jag för ibland. Mamma gick med förklädet och försökte hålla rent och vara osynlig. Jag växte upp med stöddiga bönder som var missionsförbundare och sådana som vi dög inte.
Vi var inte skojare och inte tattare, men vi var inte hållna för att ”vara något”.

– Jag har erövrat självkänsla i dag genom att vara modig och öppen när det gäller mitt liv och mina tankar. Står man där i sin avkläddhet och inte gömmer sig infinner sig självkänslan.

Det är lätt att bli intim med Elsie. Men det finns gränser. När jag kommer för nära så stängs den innersta dörren. Men många är underbart vidöppna. Jag får en varm känsla av att dela kvinna till kvinna-erfarenheter med henne. Det är som om hennes kropp är en enda stor bok där allas våra kvinnoliv finns samlade. Det känns som om hon vet allt om kärlek och svek, styrka och undfallenhet. Elsie är intresserad, nyfiken. Men just nu är hon mest intresserad av mäns känsloliv. Hur ska hon få dem att läsa? Hur ska hon få män att våga ta till sig läsning som handlar om känslor och inte om båtar, äventyr och krig.

Hur tog din exman all din ärlighet?
– Jag växte och brakade iväg. Han blev kvar. Han fann för gott att lämna mig, jag blev nog ett hot mot hans manlighet. Han valde en kvinna som var mer hanterbar och lever med henne sedan många år. Men vi omfattar varandra med ömhet, han och jag…
– Och han har fortfarande lika snygga ben och är charmig.

Här är dikten Hög visa som beskriver Elsies älskade men trolösa man:
Att jag kan se dig så vacker!
Sträck upp armarna
sära på benen
vrid dig runt framför fönstret
och låt ljuset spela!
En sång är dina lår
en sång är dina skuldror
en sång är hela du!
Och jag sjunger dig lågt
från min låga utkiksplats
med näsan över täcket.
Att jag kan se dig så vacker!
Jag som lärde mig se fult.
Jag som lärde mig se skam.
Jag som lärde mig se synd.
Att se honom är såsom att se
Libanon
ståtlig är han som en ceder

– Han har läst allt och aldrig hindrat mig från att publicera sådant som de flesta i vår närhet kan känna igen. Jag tvingade honom att läsa Tigerfrukost (diktsamling från 1989). Den är rätt tuff mot honom. Han läste och yttrade bara: Det är väl så här. Sa aldrig något mer och vad han kände vet jag inte.

Hur klarade du av de svåra åren?
– Jag läste. Jag hade ingen samtalspartner – i dag har jag flera, både män och kvinnor och det är helt underbart – men utan böcker hade jag inte överlevt. Det är helt sant. Jag fick ett nytt liv efter 50. Jag blev sedd, som den jag är. Det fick jag äntligen uppleva! Och nu efter 70 har jag till och med fått känna mig sedd och åtrådd! Som kvinna.

När vi åker från Elsie och den goda lingongpajen sitter hon på bron till det hundraåriga gamla soldattorpet, i den bygd som vi som älskar hennes böcker så väl känner till. Är du lycklig nu frågade jag och hon svarade att det var ett för stort ord. Men små lyckor finns det gott om i hennes liv. Jag vill jämföra med Moa Martinson (Elsie fick Moa-priset 1999) och hennes stora betydelse för kvinnor på 40-och 50-talet, Elsie skriver i samma tradition. Men Elsie villl inte bli jämförd. Hon vill vara Elsie.