Vad tycker du om tatueringar?

Jag tycker fortfarande att tatueringar hör hemma på sjömän och kåkfarare. Usch och fy för dessa smaklösa tatueringar på gammal rynkig hud...

Vi kan väl respektera varandras olikheter...eller? En del vill tatuera sig och andra inte. Det måste få vara upp till var och en. Själv har jag en numera ful fjäril på axeln. Gjordes för 20 år sedan, i vinter ska någon få göra något nytt över den. Dessutom ska min man o jag göra varsin "liten,liten". Tips på bra tatuerare i Göteborg? Tack för orden.

Otroligt fult, vulgärt, osmakligt,motbjudande, oavsett utförande, placering, storlek och färgval.Jag förstår över huvud taget inte hur vuxna människor kan hemfalla åt denna underliga "trend", som får i alla fall mig att må direkt illa och vända bort blicken när jag får syn på någon av dessa gräsligheter, som somliga väljer att misspryda sina kroppar med.USCH!

Jag är själv tatuerad, en liten vacker fjäril på axeln/skuldran. Placerad så att jag kan dölja den om jag vill gå ärmlöst. Jag gjorde den när jag skulle fylla 50 år. Mådde så där, äktenskapet kass, jobbet problem med övertalighet. Fjärilen symboliserade frihet, skönhet, längtan. Just vad jag behövde. För mig är det vad tatueringen står för som är viktig. Dessa stora tatueringar utan mening känns inte rätt. Tatueringen är kanske snygg när man gör den i yngre år. Men sedan när man blir äldre, ja, då kanske det inte är så häftigt med den längre.

Jag skulle aldrig sy fast kläder eller smycken på kroppen. smakem kan ändras. HUDEN kommer absolut att ändras. Tatueringar är ingenting för mig./henriette

Valet är fritt, gilla eller ogilla... Knappast något att diskutera omkring. Själv har jag valt att gilla. Gör min första tatuering, vid 61 års ålder, om en vecka.

Instämmer, patetiskt och sorgligt att inte ha kommit länge.

Kära nån, jag en kvinna 60+ har en tatuering, en present från ett av mina barn. Jag gjorde den för 3 år sedan och tänk att jag tycker den är fin. Kan för mitt liv inte tycka att det är inskränkt eller något av en del övriga inläggs kommentarer. Jag tycker den är fin, du tycker den är ful - so what.

En tatuering är definitivt att visa sin samhällstillhörighet, låååångt ner på stegen. Beträffande att tatuera sin döde man så tror jag att det kan bli svårt att gå vidare. Det permanentar något underbart som aldrig kan komma tillbaka. En sak att sörja och sakna och en annan sak att inte kunna släppa taget och gå vidare i livet med underbara minen kvar. Sörj, gråt och skrik och gå vidare med ditt liv. Och skaffa någon att prata med om din sorg.

När jag läser dessa inlägg blir jag förundrad över tonen i vissa. "Oförstånd", "äldre som inte mognar", "dessa inskränka, tragiska insändare", "Förkovra er!", "Skaffa er ett mer innehållsrikt liv". Jag är mogen, inte inskränkt och tragisk, och har ett innehållsrikt liv, trots min tatuering. Tänk er för innan ni dömer personer ni inte känner. Självfallit får ni tycka vad ni vill om tatueringar. Jag har full respekt för personer som inte tycker om tatueringar, men inte för personer som uttrycker sig som nämnd ovan.