"Så har åter en sommar gått med allt vad det innebär med grillaftnar, middagar, små resor till mysiga matställen…
Nu till problemet: Är man ensamstående som jag, blir man aldrig medbjuden!

För i förhållande till äkta män får alltid väninnor stå tillbaka, verkar det som. Männen i ens liv kommer och går men vänner består, trodde jag, men är det verkligen så? Jag börjar undra.
På den tiden då det fanns stadigvarande män i mitt liv, ja, då blev jag (vi) inbjuden! Men nu när ingen man
finns vid min sida, blir jag endast inbjuden när värdparet är ensamt eller när maken går en golfrunda eller fiskar.

Till och med min egen syster kan säga att i kväll ska de och de komma på middag, utan att för en sekund fundera över hur det känns för mig då jag också känner alla dessa människor. Det är som att det är självklart att man inte räknas när man är ensam. Man finns inte! Utom när de själva är ensamma – då är jag väldigt populär att ha som sällskap att se filmen med, filmen som maken inte vill se.

Jag är ingen person som skrapar med foten – men jag känner mig förminskad, sårad och jättearg!
Som ensamstående har jag sett och upplevt mycket av livet. Många skratt och tårar. Lever detta underbara liv fullt ut. Jag har lärt mig en hel del av livet, lärt mig om människor. Jag har fostrat två barn till goda medborgare, har själv ett ”gediget” arbete som jag älskar. Men jag har en sådan otrolig LUST att ge dessa människor – vänner – en trumpetstöt mitt i deras invanda havregrynsgröt! Så att de förstår hur de sårar oss ensamstående med detta ”ej inbjuden”-gissel. Tror inte att förklaringen till detta är så enkel som att vi skulle utgöra ett hot och äta upp deras män! Det skulle vara mycket intressant att få igång en diskussion om detta problem.

Hälsningar Icke-inbjuden"

Tomas Böhm, hur vanligt är det här problemet?

Förstora

– Det är nog rätt vanligt. Folk är vana att umgås på ett visst sätt. När någon blir ensam sker en förändring som man måste ställa om sig till. Och det är oftast kvinnor som hamnar i den här situationen. Män är mer rädda för ensamhet än kvinnor och söker sig ofta rätt snabbt till en ny relation. Bättre med vem som helst än att vara ensam, tycks de tänka. Inte kvinnor. Och det är ju en styrka hos kvinnor att de vågar leva ensamma.

Men varför blir de inte bjudna?
– Förändringen som sker skapar ett motstånd. Ett annat par bjuder man för att man har lust att umgås. Den ensamma känner man att man måste förhålla sig till. Kanske tänka extra på henne, kanske tycka synd om? 
– Självklart kan det finnas en viss rädsla med i bilden. Men jag tror inte att det handlar om att man tror att hon ska komma och ta männen. Snarare handlar det om en rädsla för själva ensamheten. Man kan börja se på sitt eget förhållande med andra ögon. Den ensamstående kvinnan blir dessutom ofta väldigt självständig och det kan också skrämma. Hon har lämnat något som jag fortfarande befinner mig i... Och det kan uppfattas som ett hot mot både mannen och kvinnan.

Vad är lösningen?
– Många ensamstående vet att hon själv måste bjuda in dem hon vill träffa och inte vänta på att
bli uppbjuden. Är man vän med någon får man ta ansvar för den vänskapen, oavsett civilstånd, tycker jag.