Förstora

I boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, skriver Ann Heberlein om sin otrohet. Hon har skrivit och talat om förlåtelse. Kan allt förlåtas? Även otrohet?
– Ja. När den brustna relationen är smärtsammare än sveket då bör man förlåta. Vi hade 20 fina år, sen var jag otrogen, ska vi då välja att strunta i de bra 20 åren? Vi kan ju få 20 år bra till! Det har inte varit lätt för Magnus att förlåta. Men det har varit den enda vägen. Att mista varandra hade varit värre. Man överger inte en familj av egoistiska skäl, anser jag.

– I dag finns en nykonservatism vad gäller synen på otrohet. Det börjar med det storstilade bröllopet, löftet om evig trohet. Det är en återgång till kärnfamiljsidealen, att lyckan bara finns där. En romantisk föreställning om en kärlek som håller livet ut. Förr var det lättare att lova evig kärlek för då dog vi unga. Romeo och Julia dog tidigt. Nu lever vi tills vi bli hundra år. Det är inte sannolikt att den kärlek som uppstod i 20-årsåldern håller tills döden skiljer oss åt vid 100.

Hur tycker du att vi ska leva i dag?
– Jag tycker att man ska fundera på vad monogami egentligen betyder: Det är att äga, att äga den andres kropp. Men sexualitet är en drift, ett behov, ett egenvärde och inte enbart kopplat till den äkta sängen. Jag skulle vilja avdramatisera sexualiteten. För mig är trohet att jag är trogen löftet att leva tillsammans – jag lovar att stå vid din sida. Men jag lovar inte att jag har sex bara med dig.

Hela intervjun med Ann Heberlein finns i M-magasin nr 4/2010.

Är otrohet en jämlikhetsfråga?

Skriv dina tankar här nedan!