(Salvador Dali satte utmätt tid på papper. Ovan syns hans "Clock Explosion").

Plötsligt känns tiden utmätt

Anne-Maries brev:

Jag är en tjej som passerat 60 med något år, jag har ett ansvarsfullt jobb som jag älskar, fyra barn och barnbarn som alla har det bra och älskar mig – och ändå – funderar jag mycket över vad som händer med oss i den här åldern. jag upplever det som om jag är inne i en sorts sorgperiod och hör av mina vänner att det är samma sak med dem. Plötsligt känns tiden utmätt! Det finns inte så mycket av "sedan" kvar. Jag kommer på mig själv med att tänka tankar som "om jag hinner vara med om det" eller "det måste jag skynda mig med att uppleva innan det är fölr sent". Jag blir leden när jag ser vad som händer med min kropp, trots att man sköter den med träning, sömn, bra kost och skönhetsmedel så ser man ju att tiden tar ut sitt. Inte ska man väl ha med sig denna känsla resten av livet? Är 60+ en tid av sorgearbete över det som försvunnit och det som väntar och kan man såsmåningom förlika sig med tanken på att tiden är begränsad och sedan leva fullt ut i glädje så länge man kan?
Jag har själv överfallits av dessa tankar och undrar om fler av M:s läsare upplever samma och om någon har trösterika ord att ge.
Anne Marie

Mitt liv är som en tjock bok

Svaren:

Kände igen mig i det du skrev. Jag har som du passerat 60. Har haft ett rikt liv med mycket glädje men även svåra sorger. Har arbetat hela livet, trivts med mitt jobb, har vuxna barn, fem barnbarn, sambo som jag verkligen älskar. Mitt liv är som en spännande tjock bok som rymmer både djupaste tragik och högsta lycka och massor av kul, spännande händelser. De senaste åren har jag känt som du, en tid för summering av alla livets händelser. En mycket vemodig känsla men även en känsla fylld av lugn och tacksamhet.Kändes bra att läsa dina rader, kanske är det så här tankarna och livsprocessen ska vara just nu och sen lite längre fram går man vidare i en annan fas.
En ”syster” i Skåneland


Alla kvinnor är inte hurtiga

Anne-Marie tar upp ett viktigt ämne. Jag är 56, skild sedan några år och ensamstående med tre ungdomar. För ett par år sedan gick jag igenom en riktig kris med sorg och förtvivlan över livets ändlighet. I dag är det något bättre, men jag lever ständigt med en dov känsla av att tiden är utmätt och jag vill inte leva så resten av mitt liv. Beror det på mitt civilstånd, eller en eventuell depression? Tror inte det. Det är bara en känsla av vemod som förföljer en i allt. Jag har också gamla föräldrar och gruvar mig för den dag de ska gå bort. Det finns en bok, Gråhåriga barn, som handlar om kvinnors situation i denna fas av livet. Alla kvinnor är inte hurtiga och tycker denna ålder är den bästa. Ibland är det svårt att läsa M eftersom man där ständigt blir påmind om sin ålder och dess konsekvenser.
Christina

Vårt vemod är tabubelagt

Du är inte ensam! Det talas inte om det, bara. Det händer något vid 65. Åren går fortare. De senaste händelserika decennierna har svept förbi med en kuslig fart. Inget talar för att de två decennier man kan ha kvar i livet skulle ta mera tid på sig. Sedan är det slut. Så klart det känns vemodigt och ”utmätt”! Som du har jag barn och barnbarn. Maken lever och vi är båda friska. Det finns så mycket att glädjas åt och vara tacksam för. Det är just därför Det Stora Vemodet smyger sig in – eller klampar på. Men vemodskänslan är tabubelagd. Nu, efter 65, ”börjar livet”, heter det. Nu ska man njuta av sin fria tid! Åka till Kina och gå på muren! Måla akvareller i Provence! Lära sig italienska! Uppleva en nytändning i sexlivet och köpa konstiga plastapparater att stoppa in i underlivet! Nu ska man bli kaxig, säga ifrån och göra allt som vardagslivet tidigare satt P för. Tuffa farmor och tuffa mormor! Hej och hå, fram med de helt normala fettvalkarna! Sluta skämmas! Men det är något som inte stämmer. Det blir litet ”too much”. Att känna sorgsenhet och vemod är något av tabu. De unga får känna så, skriva låtar om det och berätta för skolsköterskan. Vi gamla ska aktivera oss och aldrig prata om utmätt tid och sådant ruggigt. Det är inte kommersiellt nog. Inte i vår ålder. Vi fyrtiotalister är en jättegrupp och illusionen om det aktivitetssprängfyllda livet måste underhållas. Vårt stora vemod måste vi dölja. Tänk om man skulle ”tuffa till sig” och våga visa sin sorgsenhet? Något snille kanske kan kläcka en säljbar idé? En bok, ”Den tuffa sorgen”. Torde finnas ett stort antal läsare.


Ella, nyss 65

"Det är inte JAG som blir gammal, det är min kropp"

Det är väl oundvikligt, att det är en svår process för oss att acceptera vår åldrande kropp, och veta att vi till slut måste dö. Det som har hjälpt mig nu när jag åldras, är min personliga övertygelse om själens existens. Jag har redan som barn haft en fast övertygelse om att vår kropp inte är vårt egenliga jag, och att själen lever kvar efter döden. Den tron har följt mig genom livet. Jag praktiserar meditation och yoga,  har gjort en del underbara Indienresor. Så för min del så förbereder jag mig inte för den slutgiltiga döden, utan för att som andesjäl gå över tröskeln till ett fortsatt, evigt liv. Min gamla, uttjänta kropp lämnar jag kvar som ett gammalt klädesplagg.

Det är inte JAG som blir gammal, det är min kropp. Min kropp är som mitt verktyg här på jorden, som tjänar mig på olika sätt i olika livsfaser. Min man dog i cancer häromåret, jag vårdade honom i hemmet och var med honom i dödsögonblicket, då hans själ lämnade kroppen. Det var så tydligt vad som hände. Hans kropp fanns där efter döden, men själva livskraften, själen, lämnade.

Jag vet inte om mina ord kan vara någon tröst för dig, men jag ville gärna dela med mig. Vi känner oss ju inte gamla inuti, i alla fall känner jag mig för det mesta som samma spralliga unga flicka som förr - med den skillnaden, att min kropp inte hänger med i ett ungdomligt tempo längre. Men själen är evigt ung, stark och strålande, och den är en livslång källa till glädje och styrka.

Jag önskar dig allt gott och mycket styrka på din resa. Skulle du vilja ha personlig kontakt med mig, kan M-Magasin gärna ge dig min e-mail adress.

Anneliese

"Jag vill också gärna ha några tröstrika ord"

Jag håller fullständigt med Anne-Marie att det känns som tiden är utmätt. Själv ser jag relativt trevlig ut, röda naglar och höga klackar, haha. Men jag inser också att jag åldras. Fyller 59 år i nästa månad. Blev änka för två år sedan och sex månader därefter fick jag bröstcancer o miste mitt ena bröst. Jag är stympad och undviker att se min kropp i spegeln. Jag är jätteledsen och har svårt att komma vidare, och jag tänker ibland att ska jag vara ledsen i resten av mitt liv. Har gått med i Mötesplatsen där jag söker någon trevlig man. Har inte dejtat någon för när jag nämner att jag haft cancer och mist mitt ena bröst så hör jag inte av dom mer. Man får liksom aldrig någon chans, kanske ska jag inte berätta.
Nej jag får nog vara nöjd med barn, barnbarn och härliga vänner, men ändå..... får man inte uppleva kärleken igen? Jag vill också gärna ha några trösterika ord.
 
Lena