Vem är du?
– Jag har alltid bråttom och ”kan själv”. Till yrket är jag purser på SAS, jag har tre kärleksfulla och fantastiska söner. För snart två år sen gifte jag mig med mitt livs kärlek, den sagolike Mannen Björn, som berikade mig med fyra härliga bonusbarn Vi har två jaktlabbar, Zorro som är svart och Zlatan som är gul. Jag är född glad, och har med åren otroligt nog blivit klokare. Nyfiken är jag på allt, mest på fortsättningen. Arg blir blir jag på svagt och uselt ledarskap, inskränkthet, handlingsförlamning, pompös arrogans och maktfullkomlighet. Skrattar glatt åt Björn, barnen och hundarna, och folk som trillar på rumpan.  

Hur gammal är du och var bor du?
– Vi bor halva året på en ö längst ut i havsbandet i södra skärgården och resten av året i Djursholm. Det är 58 år sedan jag föddes i Ystad, och jag har för alltid kvar en stor del av mitt hjärta i Skåne.
 
Har du bloggat tidigare? Om vad och varför?
– Jag startade en blogg när min äldste son, Henrik, 30 år som är officer, åkte iväg på fredsuppdrag i Afghanistan. Jag ville vara lika modig och stark som Henrik, inte mammigt grotta ner mig i oro och ängsliga tankar, så bloggen blev helt enkelt mitt verktyg för att fokusera på något helt annat.
 
Hur är det att ha en son i Afghanistan, att vara soldatmamma?
– Att vara anhörig till någon som utsätter sig själv för livsfara, för att åstadkomma något bra för sina medmänniskor, är i grunden mycket beundransvärt. Men, Henrik är ju också mitt barn som jag levt för att beskydda från allt ont, så visst finns det en markant kluvenhet i känslorna. Jag har ju varit en mor som levt och uppmuntrat till självständighet, mod, civilkurage och eget ansvar, så hur skulle jag kunna hindra honom. Henrik är ambitiös, stolt och yrkesskicklig och 30 år, alltså i högsta grad myndig, jag måste tvinga tankarna att tänka goda saker.
 
Vad sa du till honom innan han åkte?
– Vi hade en stor avskedsfest för honom ute på ön, då höll jag ett litet tal och avslutade med att överraskande be honom sjunga sitt eget paradnummer "I will survive!" och bad samtidigt om att detta motto skulle vara ett löfte till oss härhemma.
 
Vad har du för intressen?
– Jag har alltid haft ett stort intresse, nästan passion, för omvärlden och medmänniskorna, men nu har det blivit framförallt Afghanistan som jag slukar all tänkbar läsning om.
 
Vad arbetar du med?
– Jag började som flygvärdinna på SAS för 36 år sedan, är numera kabinchef, och har verkligen älskat varje dag på jobbet. Utmaningarna i ledarskapet i ett aluminiumrör högt uppe i luften, alla härliga passagerare, de fantastiska kollegorna och oregelbundenheten i tillvaron har alltid varit det bästa med jobbet. Det sämsta är nu, när det går knackigt för mitt älskade företag, det är en sorg inom mig.
 
Du skrev till oss att du levt flera spännande liv. Hur då?
– Flera spännande liv, ja, som ung resemannekäng lärde jag mig Sveriges geografi och kultur, började sen flyga med allt vad det innebar, mötte pojkarnas pappa, blev blixtförälskad i denne äldre man, vi förlovade oss efter en vecka och skickade då ut invitationer till bröllopet sex veckor senare.

– Jag blev krögarfru, diskade, serverade och var springbud och plötsligt husmor i en stor våning på Djurgården och på ett lantställe i Sörmland invid Båven, samt bonusmor till två tonåringar. Maken ville emigrera till Kalifornien, sagt och gjort med två små söner (2 och 3 år) stod vi på ambassaden och svor eden. Tuffa tider av ensamhet och stort ansvar over there, i Palm Springs.

– Efter några år och tredje sonen född där, lyckades jag genomdriva hemflytten.  Stort jättehus inhandlades i Djursholm när vi kom hem. Men äktenskapet knakade i fogarna och 1996 lyckades jag för andra gången i mitt liv stå upp för mig själv och genomdriva en radikal förändring. Jag köpte mindre hus och levde för sönerna och jobbet, en administrativ tjänst på SAS, med ledaransvar för 360 pursers. Under en femårsperiod inträffade bl a SAS Milanoolycka. Jag reste ner till med första reliefplanet för att  ta hand om den döda besättningens anhöriga på platsen. Var också med under nine-eleven, när våra besättningar satt fast i USA och inte kom någonstans.

– När pojkarna var i tonåren träffade jag journalisten Göran Skytte som jag levde nära i många år, med resor och upplevelser. En fantastisk person, som givit mycket, och som jag fortfarande håller högt, även om vi inte har så mycket kontakt sedan jag träffade min Björn. Nu är mitt liv ute i skärgården, och jag fungerar som allting på hans konferensanläggning, Rågskär. Ja, Jag älskar varje stund av mitt rika häftiga liv.