Av Åsa Lantz
Foto Jerker Andersson

Gerd Pagrotsky, 88, har ett ljust sinnelag. Men den 1 januari 2002 fick Gerds aktiva leverne ett abrupt slut i och med en stroke. Hon, som brukat cykla omkring i Björkekärr, det natursköna området i Göteborgs utkant där hon bott i över femtio år, hon som brukat hålla pianokonserter för att liva upp ”de gamla”, sitter numera mest still i sin rullstol. Efter stroken vill vänsterhanden inte längre. Ett hårt slag för en människa som försörjt sig som pianist hela livet. Men Gerd är inte den som tycker synd om sig.
   – Blir jag lite deppig tittar jag bara på min familj, säger hon.
   Ena väggen i rummet på Björkekärrs Äldreboende är täckt av foton av barn, barnbarn och nu också ett barnbarnsbarn: snart tre månader gamla Frida.
   – Där sa du något väldigt bra, mamma!
   Det säger äldste sonen David, 59.
   – Att se din familj, det har du alltid varit väldigt bra på. 
   Och så går han fram till Gerds stora tv och börjar förevisa apparaten som är orsaken till att jag och fotografen är där.Den heter Joice och är en videotelefon, utvecklad speciellt för alla som inte kan hantera en dator. David slår på tv:n. Som många andra gamla sitter Gerd mycket framför tv:n, den är både sällskap och nyhetsförmedlare.
   – Man förstår bättre om man både hör och ser, säger hon.
   Sedan tar David sin bärbara dator och ringer till Gerd. Han kunde lika gärna ringt från flygplatsen i Bombay eller från Stockholm. Tv-programmet bryts och ett foto av David kommer upp, tillsammans med en fråga om hon vill ta samtalet.

   Den stora, enkelt utformade kontrollen har bara fyra knappar. Väljer hon att ta samtalet kan de se varandra live, i tv:n och datorn. På så vis kan de alltid få veta om Gerd har det bra, men det är hon själv som bestämmer om hon vill bli sedd. 
   – Vill mamma ringa upp någon kommer det upp en foto-karusell i hennes tv. Man behöver alltså inte ringa upp ett nummer eller en IP-adress, utan bara personen på fotot. Alla släktingar och vänner finns inlagda med foto. Vill hon titta på lilla Frida så trycker hon på fotot av Fridas pappa. Då kan han slå på sin dator och sätta sig framför skärmen med Frida.
   Gerd Pagrotsky verkar ha en sällsynt varm och nära relation med sina båda pojkar och deras familjer. 35 år gammal separerade hon från maken och levde efter det ensam med sönerna.
   – Ända tills jag var 63. Då blev jag sambo med Arvid Adamsson, den kände cyklisten. Men han är borta nu.
   Ensam mamma med två pojkar under femtio- och sextiotalen. Pianist, utan tillstymmelse till fast jobb. 
   – Pengar hade jag aldrig. Men med pojkarna var det inga problem. De var världens snällaste barn. Så måna om mig.
   Nej, gnällt verkar hon aldrig ha gjort. Kanske gör det sitt till att hon tvingades fly förföljelsen under kriget från Bergen, där hon är född, till Sverige. Kanske hade hon redan där sett livets verkligt svarta sida. Allt som kom efter det var möjligt att lösa. Och pojkarna var ju så ”lätta”. 
   – Så begåvade, båda två.
   Leif blev sedermera minister. Och David entreprenör, med världen som arbetsfält. De växte upp utan far i huset.
   – Men vi hade ju Leif, skrattar de båda. Jag förstår att det var så familjen såg ut. Leif visste. Och David provade.
   En familjeanekdot lyder: Det var Nutidsorientering i pojkarnas skola. David kom bland de sju bästa i skolan och gick hem och berättade, stolt som en tupp. Mamma gratulerade, lika stolt hon. Sen frågade David hur det gått för Leif. Och fick det lika stolta svaret att Leif blev trea. I landet! De skrattar igen, båda två.

– Så var det, säger David, Leif var alltid bäst. Men mamma fick mig ändå att känna mig som om jag var bäst, jag också.
   – Han sprutade ut idéer, säger Gerd.
   Och så kommer berättelsen om båten.Det var i femman. Eleverna fick i uppgift att bygga var sin båt i slöjden.
   – Min var fulast, konstaterar David. Sprucken och vind, en sjöoduglig katastrof. Men när mamma fick syn på den lyfte hon upp båten i luften, så alla kunde se. Titta, sa hon, vad David har gjort! Den pojken är begåvad, han ska bli ingenjör!
   Han skrattar högt vid minnet.
   – Sån är hon. Och något hände med mig där. Jag började tro att jag kunde. Tack vare mamma.
   Sedan dess har David både byggt och sålt båtar över hela världen.
   – Vi vill att mamma ska fortsätta se oss, sina nära och kära, även om vi inte alltid kan vara hos henne.
   Situationen, att ständigt oroa sig på avstånd, vet han att de delar med många andra anhöriga. I dag ser ju samhället ut så att väldigt få bor kvar på samma ort som föräldrarna. Även om David själv bor kvar i Göteborg så reser han mycket och Leif bor i Stockholm.
   – När mamma bodde i sin gamla lägenhet var vi alltid bekymrade för en ny stroke. En dag när jag ringde var det upptaget i en evighet.
   En granne förbarmade sig och gick ner och tittade till. Gerd mådde bra, telefonen låg bara av. Nästa dag hände samma sak och hemtjänsten fick gå dit, extra. 
   – Vi höll på att bli tokiga av oro. Och jag tänkte att herregud, en massa människor måste uppleva samma sak. Alla som har anhöriga som är gamla lever i den här oron. Det måste finnas någon hjälp.Skype fanns ju, tekniken som gör det möjligt att tala med vem som helst världen över, och dessutom se henne på datorskärmen. Då måste det väl finnas en variant som kan funka för gamla också?

– Jag bad Daniel kolla med en av sina chalmeristkompisar, Johan Eckerstein, berättar David. Ingen hade hört om något sådant. Men en vän som är professor på Stanforduniversitetet sa att det finns absolut, i Silicon Valley. Yes, tänkte jag, den apparaten måste jag skaffa.
   Men det visade sig att professorn hade fel. Det fanns ingen apparat.
   – Då bestämde jag mig för att ta fram en sån själv. 
   Tillsammans med JohanDaniel och Alexander Helm startade han ett bolag, MyJoice AB och satte igång att söka utvecklingspengar, främst hos telecomföretagen. Tänkte att de ju rimligen borde vara intresserade av en produkt som en stor del av befolkningen nästan garanterat kommer att behöva. Men telecomföretagen var inte intresserade. En produkt som riktar sig till gamla människor? Nej tack. Men kom gärna igen när ni har tekniken framme…
   – Vi var helt förbluffade. Inte en enda finansiär ansåg det värt att satsa på en produkt för gamla. Så vi insåg att vi måste göra allt själva.
   Ett febrilt ringande tog vid. Vänner och bekanta fick frågan om de ville vara med och satsa. Det ville några.
   – Jag ringde Sivert Bergman, välkänd före detta chef på Ericsson Transmission och sa: Jag har den här idén. Kan ni tänka er att hjälpa till med utvecklingen? Snart var han med. 
   Av en slump hamnade han bredvid Per Båtelson, som just slutat som vd för vårdföretaget Capio, på ett flygplan. När de gick av sa han ”ja, visst, jag hjälper till”. För marknadsföringen talade de med Sven-Olof Bodenfors på Forman & Bodenfors, som med några pennstreck la upp en marknadsstrategi. Professor Jan Hamff erbjöd sig att designa själva kontrollen, så att den rent pedagogiskt skulle fungera för en gammal människa. Under tiden som alla dessa människor lade ner tid på projektet fortsatte David söka utvecklingspengar hos de stora företagen. Och fick nej överallt.
   – En svår nöt att knäcka var en teknik som kunde bryta tv-sändningen i alla tv-apparater. Till slut hittade vi ett brittiskt företag som redan utvecklat något liknande. Då var vi nästan i hamn.
   I dag finns Joice, mot alla odds. Johan Eckerstein är vd, och Daniel produktchef. En lång, mödosam resa är i hamn och Gerd är belåten över att vara medelpunkten för så mångas intresse. Hon tycker det är fint att hennes ungdomar jobbar för att ensamma människor ska få bättre kontakt med sina anhöriga. Och kanske kan den lindra de gamlas ensamhet något, även om en person på en tv-skärm ju aldrig kan ersätta den äkta varan.
   Ett krav har Gerd Pagrotsky. En del av avkastningen ska gå till något hon kallar Gerds Glädjespridare. Konserter och musikstunder med professionella musiker ska anordnas på olika äldreboenden. Sådana konserter som hon höll själv, före stroken. Redan har över 120 konserter genomförts för över 5 000 gamla på äldreboenden i Göteborg. Och fler blir det.
   – Alla har ju inte så många anhöriga som jag att ringa till. Men musik skänker alltid glädje.  

Läs mer om  MyJoice på deras hemsida  www.myjoice.com

Förstora