Marianne Mörck har en mission: Hon vill smitta folk med glädje! För det nyttar inget till att älta sina trasiga tankar. Det vet hon av egen erfarenhet. En gång var hon en liten flicka som kände att hon inte hörde hemma någonstans. Detta är ett avsnitt ur Amelia Adamos intervju med Marianne Mörck. Läs hela intervjun i M-magasin nr 13/2018. 

– Jaså, säger skådespelaren, operasångaren, tv-stjärnan Marianne Mörck när jag envisas med att möta henne i Malmö hemma i Bunkeflostrand.

– Då måste jag först ta hem Anticimex.

Marianne Mörck är kvick i repliken och rolig. Men ett uns av sanning ligger det i det, för hon är en samlare av rang. Här finns över 30 000 Kinderäggleksaker (som hon köper på Tradera för att få ihop hela serier), vykort, Disneyfigurer, Coca-Cola-flaskor, Pippiprylar med mera.

M:S LYCKOKRYSSNING

Den 7–8 oktober är Marianne Mörck en av gästerna på M:s Lyckokryssning.

Kom med och lyssna på henne och de andra inspirerande föreläsarna!

Läs mer om kryssningen.

Boka här.

 

– Det var bra att du envisades med att komma hit, så jag fick städat, jag hittade jättemycket som jag saknat – här är inte städat på länge – bland annat noterna till en fyrstämmig Stilla natt.

Hon har röjt en snitslad bana mellan allt samlargods, barnbarnens leksaker, kattens prylar, sjalar och en ansenlig rad med skor, så fotograf Håkan och jag kan komma in. Köket är skinande rent och jag ser den jättekyl som ofta får besök på nätterna och som Marianne pratat om i radioprogrammet Karlavagnen. Men allra mest nyfiken är jag på Bismarck.

Bismarck är jättesängen, huvudmöbeln bredvid flygeln, döpt efter det tyska krigsfartyget. Den fungerar också som soffa. Där sitter/ligger besökarna, barnbarnen, katten och jag med. Marianne visar mig hur man tar sig upp, först ett jättekliv upp på tå sedan kryper vi på alla fyra fram till mitten och där dunsar vi ner.

Bor du här ensam?

– Själv är bättre än ensam, tycker jag. Ensam låter som om man längtar efter sällskap, det gör inte jag. Jag är fasligt nöjd med att inte vara par. Det är Pysen (katt) och en flicka från Bangladesh som bor på övervåningen.

Du har blivit riktigt folkkär.

– När jag var 54 pensionerades jag från Malmö Opera. Jag regisserade fortfarande opera men sedan blev det mer och mer tv och nu när jag snart är 70 händer allt.

I Malmö vet alla vem hon är: Primadonna, regissör, operasångare och skådespelare på Malmö Opera och Stadsteatern sedan många år och mycket framgångsrik. Karriären är superlång och jag nämner bara Aida, Kristina från Duvemåla och Mamma Mia! Hennes Sommarprogram i radion var ett av de populäraste. Hela hon är en enda storytellinglektion.

Men det var tv-serierna Wallander och nu Bonusfamiljen, där hon spelar Bigge som länge haft ett smyglesbiskt förhållande med Gugge (Barbro Svensson), som gjorde att hela Sverige idag vet vem Marianne är. Underbara Lill-Babs finns tyvärr inte längre, men nya avsnitt spelas just nu in och Marianne får inte säga något om vad som kommer att hända.

Hur gillar du din roll?

– Jag älskar Bigge även om de klätt mig så jag ser ut som om jag förestår Emmaus i Järryd medan Barbro var totalsnofsig, hade postischer och fjädrar överallt, brunkräm och trutvalla (Barbros eget ord för läppglans), och när jag och Barbro efter tredje avsnittet frågade varför vi var så totalt olika som väninnor kom svaret: Ni är lesbiska i serien. Va, skrek Barbro. Det står inte i mitt kontrakt!

– Jag kände med en gång vem som var mannen i detta förhållande! Vi skulle dessutom ha smugit med vår förbindelse i 23 år. Hur troligt var det, säger Marianne och skrattar sitt ljusa skratt med inslag av små soprantjut.

Sedan kom Sjölyckan, ny tv-serie där Marianne spelar den vasstungade lanthandelsägaren i skärgården. Marianne har fullt av priser och statyetter, men jag ser inte en enda utmärkelse på finplatser eller på väggarna, inte ens kungamedaljen. Eller har hon, i den stora städyran, också plockat undan alla bekräftelserna på framgångar som de flesta artister har framme mycket synligt? Men Marianne är inte mycket för att skryta eller visa upp sig, ingen älskare av röda mattan eller mingel heller.

Varför inte?

– Kindpusseri och komplimanger är inget för mig och sedan vet jag aldrig vad jag ska ha på mig. När jag var hos kungen hade jag något som jag tyckte var snyggt, som sedan visade sig vara ett plagg man har över baddräkten som något slags svepning.

Jag har redan skrivit att det är roligt att intervjua Marianne. Hon är full av kvicka kommentarer och skojiga poänger. Men bakom allt skoj finns en liten flicka som kände att hon inte hörde hemma någonstans, utom så småningom på teatern. Marianne har haft ett mycket dramatiskt liv. Och vi hinner bara med en skärva av allt denna kvinna upplevt. Att den mjuka rondör hon skaffat sig under åren kanske är till för att bädda in den sargade själen kommer vi fram till under en amatörpsykologisk stund i hennes trädgård.