Idag, tisdagen den 12 november, blev det officiellt att Marianne Mörck blir årets julvärd i SVT 2019.

Det är goda nyheter, tycker vi, Marianne Mörck är en favorit på M-redaktionen. Ju mer Marianne desto bättre. Därför bjuder vi på den här långa intervjun från förra året, när Amelia Adamo hälsade på hemma hos Marianne –  och bland annat fick testa hennes jättesäng Bismarck.

***

– Jaså, säger skådespelaren, operasångaren, tv-stjärnan Marianne Mörck när jag envisas med att möta henne i Malmö hemma i Bunkeflostrand.

– Då måste jag först ta hem Anticimex.

Marianne Mörck är kvick i repliken och rolig. Men ett uns av sanning ligger det i det, för hon är en samlare av rang. Här finns över 30 000 Kinder-äggleksaker (som hon köper på Tradera för att få ihop hela serier), vykort, Disneyfigurer, Coca-Cola-flaskor, Pippiprylar med mera.

– Det var bra att du envisades med att komma hit, så jag fick städat, jag hittade jättemycket som jag saknat – här är inte städat på länge – bland annat noterna till en fyrstämmig Stilla natt.

Hon har röjt en snitslad bana mellan allt samlargods, barnbarnens leksaker, kattens prylar, sjalar och en ansenlig rad med skor, så fotograf Håkan och jag kan komma in. Köket är skinande rent och jag ser den jättekyl som ofta får besök på nätterna och som Marianne pratat om i radioprogrammet Karlavagnen. Men allra mest nyfiken är jag på Bismarck.

Bismarck är jättesängen, huvudmöbeln bredvid flygeln, döpt efter det tyska krigsfartyget. Den fungerar också som soffa. Där sitter/ligger besökarna, barnbarnen, katten och jag med. Marianne visar mig hur man tar sig upp, först ett jättekliv upp på tå sedan kryper vi på alla fyra fram till mitten och där dunsar vi ner.

Bor du här ensam?

– Själv är bättre än ensam, tycker jag. Ensam låter som om man längtar efter sällskap, det gör inte jag. Jag är fasligt nöjd med att inte vara par. Det är Pysen (katt) och en flicka från Bangladesh som bor på övervåningen.

Du har blivit riktigt folkkär.

– När jag var 54 pensionerades jag från Malmö Opera. Jag regisserade fortfarande opera men sedan blev det mer och mer tv och nu när jag snart är 70 händer allt.

I Malmö vet alla vem hon är: Primadonna, regissör, operasångare och skådespelare på Malmö Opera och Stadsteatern sedan många år och mycket framgångsrik. Karriären är superlång och jag nämner bara Aida, Kristina från Duvemåla och Mamma Mia! Hennes Sommarprogram i radion var ett av de populäraste. Hela hon är en enda storytellinglektion.

Men det var tv-serierna Wallander och nu Bonusfamiljen, där hon spelar Bigge som länge haft ett smyglesbiskt förhållande med Gugge (Barbro Svensson), som gjorde att hela Sverige idag vet vem Marianne är. Underbara Lill-Babs finns tyvärr inte längre, men nya avsnitt spelas just nu in och Marianne får inte säga något om vad som kommer att hända.

Hur gillar du din roll?

– Jag älskar Bigge även om de klätt mig så jag ser ut som om jag förestår Emmaus i Järryd medan Barbro var totalsnofsig, hade postischer och fjädrar överallt, brunkräm och trutvalla (Barbros eget ord för läppglans), och när jag och Barbro efter tredje avsnittet frågade varför vi var så totalt olika som väninnor kom svaret: Ni är lesbiska i serien. Va, skrek Barbro. Det står inte i mitt kontrakt!

– Jag kände med en gång vem som var mannen i detta förhållande! Vi skulle dessutom ha smugit med vår förbindelse i 23 år. Hur troligt var det, säger Marianne och skrattar sitt ljusa skratt med inslag av små soprantjut.

Sedan kom Sjölyckan, ny tv-serie där Marianne spelar den vasstungade lanthandelsägaren i skärgården. Marianne har fullt av priser och statyetter, men jag ser inte en enda utmärkelse på finplatser eller på väggarna, inte ens kungamedaljen. Eller har hon, i den stora städyran, också plockat undan alla bekräftelserna på framgångar som de flesta artister har framme mycket synligt? Men Marianne är inte mycket för att skryta eller visa upp sig, ingen älskare av röda mattan eller mingel heller.

Varför inte?

– Kindpusseri och komplimanger är inget för mig och sedan vet jag aldrig vad jag ska ha på mig. När jag var hos kungen hade jag något som jag tyckte var snyggt, som sedan visade sig vara ett plagg man har över baddräkten som något slags svepning.

Jag har redan skrivit att det är roligt att intervjua Marianne. Hon är full av kvicka kommentarer och skojiga poänger. Men bakom allt skoj finns en liten flicka som kände att hon inte hörde hemma någonstans, utom så småningom på teatern. Marianne har haft ett mycket dramatiskt liv. Och vi hinner bara med en skärva av allt denna kvinna upplevt. Att den mjuka rondör hon skaffat sig under åren kanske är till för att bädda in den sargade själen kommer vi fram till under en amatörpsykologisk stund i hennes trädgård.

Jag gick till psykolog i ett år och upptäckte att vi inte kom någonstans

Hur har du klarat av allt det som hänt dig, har du gått i terapi?

– Jag har mött så många människor som rannsakar sig, gräver i sina inre, läser högar av självhjälpsböcker, skyller på barndomen. Men vart leder det? Jag gick till psykolog i ett år och upptäckte att vi inte kom någonstans. Det passar inte mig att älta. Jag vill bara gå vidare. Det som har varit har varit.

Är inte det ovanligt? Jag tycker varenda människa vill ligga på divanen och tala om sig själv.

– Jag är en i grunden lycklig person, jag vaknar glad och varje dag tackar jag Gud (fastän jag inte är religiös, men någon ska man tacka) för att det gått så bra för mig. Jag går alltid vidare.

Marianne var barnhemsflickan som skrattade högst i spjälsängen och blev utvald av sjökaptensfamiljen Margareta och Nils. Efter en kort period med de nya föräldrarna var det dags för paret att åka till Latinamerika, utan den lilla flickan som just valts ut.

– Jag skickades iväg till Stockholms skärgård, till en gammal faster till mamma i två år … sedan till Västra bodarna så att föräldrarna kunde resa och ha det bra. Sedan dess har jag alltid känt mig ensam. Men idag gillar jag att vara själv, det har jag varit de senaste 13 åren, men alla tror att om man inte är ett par är man ingen.

Margareta var hemmafru och mycket noga med statusen som sjökaptensfru och lilla Marianne fick tidigt lära sig att man skrattade, dansade, sjöng och skojade inte. Man hade lackskor, veckad kjol och lärde sig hantera silverbestick.

– Jag ville bara sjunga, vilket jag fick på pappas fester, jag blev jätteduktig på Vildandens sång och Konvaljens avsked. Men sprätta runt på en teater det gjorde bara lättfotade.

Hur fick du veta att du var adopterad?

– Jag var väl så där sex år, vi låg i sängen och mamma läste Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och plötsligt säger hon att jag är din mamma men du har inte kommit från min mage. Men du är mitt guld! Var har jag kommit ifrån då, tänkte jag först, från armen?

– Det gick några år och småningom förstod jag att jag var adopterad och när jag var i 14-årsåldern hittade jag ett dopbevis och jag skrev till min biologiska mamma utan avsändare, men hon fann mig 15 år senare i en tidning. Hon bodde i Göteborg och hette Astrid. Det var helt underbart. Hon kom från arbetarklassen, var en av 16 syskon och kunde inte stava till borgerlighet. Vi träffades i smyg i flera år och jag älskade min riktiga mamma. Min biologiska pappa hette Rune men han drog så fort han förstod att mamma var med barn. Mamma var 18 när hon tvingades lämna bort mig till barnhemmet.

Hur gick det sedan hemma med mamma Margareta?

– Under åren som gick förstod jag mer och mer att jag inte ville ha deras liv med gråt, oförrätter, hemska brev till släktingar och kampen för att hålla en tjusig fasad utåt. Men det var först senare som jag berättade att jag visste vem min riktiga mamma var. Jag blev en rebell, jag passade inte in, mitt dna skrek: Måla, sjung, dansa! Hemma hos Margareta och Nils var det viktiga att ha det snyggt, att ha servettring i silver där det stod ingraverat kapten Nils Mörck, och inte bli en teater-slampa utan en ansedd Sophiasyster.

Men sedan, när du slagit igenom, blev Margareta inte stolt över dig?

– Jo, men hon gick mest på teatern för att lufta pälsen och säga högt ”hon är MIN dotter”. Jag är mamman, typ jag har skapat henne.

Var hon aldrig snäll?

– Njae, jag fattade inte då, vi var så olika. Men hon blev en bra mormor. Jag förstod senare att hon tog igen på mig allt det hon inte fick i sitt hem. Hon lämnades också av sin mamma. Allt går igen.

Men av allt Marianne gjort för tv den senaste tiden är ändå Stjärnorna på slottet från 2017 med Peter Jöback, Ann-Louise Hansson, Bosse Parnevik och Regina Lund det mest minnesvärda. Men kanske inte för att hon var så fantastisk.

”Tänk att folk fortfarande vill prata med mig”

– Fasansfullt är bara förnamnet på det jag kände när jag såg mig. Jag fick en chock. Tänk att folk fortfarande vill prata med mig, säger hon drastiskt där vi sitter i utemöbeln och dricker äppelmust.

Vad hände?

– Det var Peter Jöbacks dag och han hittade på att vi skulle ha ett äventyr i skogen. ”Jag vägrar”, sade Ann-Louise. ”Å, så kul det ska bli”, sade Regina. Och där satt jag med min hjälm i knät och var övertygad om jag skulle dö, men var medgörlig som vanligt.

Deltagarna skulle selas fast i en lina och åka utför i skogen. Som något slags horisontal bungyjump.

– Jag hade läderkättingar runt underbyxorna och de skrek ”upp med benen Majsan”. Jag var livrädd och min fina Gudrun Sjödénklänning var en enda blommig röra där jag hängde i grantopparna och till råga på allt hör jag Parnevik säga: Jag tror Mörck kommer vinna för hon är tyngst av oss alla. Men fel fick han för jag susade inte fram som en kanonkula med övervikt utan fastnade och måste hjälpas vidare. ”Bromsa, kör på”, skrek de och jag hade glömt bort om jag skulle trycka på banan- eller päronsymbolen på kontrollen. Jag tryckte på allt.

– När jag såg mig på tv såg det ut som någon mördat en ko. Jag hatade det. Och Ann-Louise slapp. När hon såg mig dingla gav hon upp.

Håkan och jag skrattar men förstår att det inte bara var en nära döden-upplevelse utan också en tjockchock. För Marianne har inte tidigare upplevt sig själv som tjock.

– Lite stor, kanske, säger hon. Hemma har jag bara en liten tandborstspegel och kläder med vidd i. Men efter att ha sett mig på tv, vill jag ju bara banta.

”Hjälp mig”, sade hon i radioprogrammet Karlavagnen, ”med tips om hur jag ska bli mindre än mina 103 kg”.

– Men det var mest underviktiga män som ringde in och ville ha tips om hur man går upp i vikt. Det var ju inte precis det jag tänkt mig.

Det finns något sårbart och jag vill bara krama henne när jag hör hennes berättelse. Men något kladdigt medlidande skulle hon avsky. Det är hon och ingen annan som rår för om hon har ett för högt BMI. Här skylls varken på barndom eller dumma män. Tröstätande på natten, javisst, men det är härliga stunder också. Även om konsekvenserna inte är de bästa. Men hon är frisk!

Jag började på teatern och där fanns en sångare som jag blev upp över öronen kär i

Tillbaka till barndomen, pappa Nils, då?

– Jo, honom tyckte jag om. Men han var så mycket ute till havs och jag lämnades ensam med Margareta och alla hennes krav på hur en fin flicka skulle vara. Efter en hektisk tonårstid utan kontroll straffade jag ut mig, slängde tandställningen och yllebyxorna i soptunnan, började jobba på kontor och träffade Alf. Jag brukar säga att han är en ängel, det var han då också.

Med Alf fick hon två barn, Malin som idag är mamma till två flickor, och Peter. Båda bor i Skåne.

– Då var jag lugn, aldrig något bus med honom och vi hade en alldeles vanlig småbarnstillvaro. Men sedan hände det som omkullkastade allt. Jag började på teatern och där fanns en sångare som jag blev upp över öronen kär i. Han var snygg, kraftfull, köpte hus och jag förstod inte förrän det var för sent att han var en fullblodsalkoholist. Men jag var fast. Trodde min kärlek skulle hjälpa honom.

– I tretton års tid var jag alkoholisthustru med allt det innebar. Jag hällde ut, jag drack med honom, vi brände hemma, vi åkte till behandlingshem. Jag trodde på honom, blev lurad och lurad, jag blev kontrollerad ”var har du varit”. Och så vidare. Det var ett helvete.

Hur tog du dig ur?

– För barnens skulle bröt jag upp. Min dotter sade: ”Jag sticker om du inte gör något”. Jag trodde jag var den enda som kunde hjälpa honom. Jag är en vårdande person. Jag tyckte jag hade allt och han inget. Han hade en älskarinna – inte ens det bet på mig.

Göran dog som alkoholist, utblottad i total misär. Men han var Mariannes stora passion. Efter honom kom en ung dansare och senare en musiker. Det blev några häftiga år, men ohållbart i längden.

Hur har du det med män nu då? (Marianne gillar inte småprat, hon tycker om de närgångna frågorna, så jag frågar på.)

– NÄ, jag vill inte vara tre.

Vadå tre?

– Jo, det är han och det han har mellan benen och sedan är det jag. Det blir tre. Tycker allt kretsar kring hans behov. Jo, jag flyttar gärna ihop med en man, men då ska han var garanterad gay. Jag är trött på att tillfredsställa män.

Du är ju lesbisk i Bonusfamiljen, kan det vara något?

– Absolut inte. Jag är inte mycket för sex överhuvudtaget nu. Det är överreklamerat! Man ska väl kunna vidröra en man ömt utan att bli omkullkastad i nästa sekunden!

I Stjärnorna på slottet sade du att du som barn blivit utsatt för övergrepp, kan det ha att göra med din syn på män?

– När man blir kladdad på eller våldtagen är det inte jag som person som är utvald utan det är mäns testosteronbehov som ska tillfredsställas, det är klart att det påverkat mig.

Jag har fått min beskärda del av män

Men närhet, då?

– Jag har Pysen. Jag har barnbarnen. Idag är jag tacksam att ingen väntar på mig. Ingen frågar när jag kommer, ingen kontrollerar mig. Jag har fått min beskärda del av män. Idag är jag glad över att få umgås med mina tankar och ta vara på min glädje över livet.

Du var bara 20 när du blev med barn, ungefär som din biologiska mamma Astrid, hon var 18.

– Margareta hade ingen förståelse och jag bad pappa Nils att berätta för jag vågade inte. Det blev bröllop och det var så skämmigt med gravidmage. Jag fick inte ha slöja eller bjuda in kamrater, allt skulle hyssjas ner och det blev en bröllopsmiddag i all enkelhet i hemmet. Det var kanske inte så man hade tänkt sig sitt bröllop.

Hur var du själv som mamma?

– Jag var kanske för tillåtande. Jag hade aldrig en stängd dörr, men min dotter har revolterat mot mig för att jag jobbat för mycket. Hon vill ha trygghet, stor släkt, traditionella jular. Hon vill inte alls ha mitt liv med shower och kvällsarbete. Hon har bra kontakt med sin pappa och älskar när vi är tillsammans allihopa.

Mariannes kök är spegelblankt och samlandet märks först när man kommer till ett specialrum där massor av märkta katalogiserade lådor är travade mot taket. Det ser ut som ett lager. Ett speciellt hem, måste man ändå säga.

Vad säger dina barn, om det här maniska samlandet?

– Min son tycker det är lite kul och har mer fördragsamhet med sin mammas böjelser än min dotter som tycker jag ska lägga pengarna på en psykolog.

Efter många timmar med Marianne finns så mycket mer att berätta. Hon är som en episk roman.

Hur är din humörstatus idag?

– Jag kan ibland känna att jag är ensam i Sverige med att vara lycklig, alla beklagar sig eller är kränkta. Mina svårigheter har gjort mig stark. Och varför tror människor att ett liv kan levas utan smärta? Många tror de känner mig men det gör de inte. De förväxlar mig med mina roller.

Vad vill du att de ska se?

– Jag skulle vilja smitta människor med glädje och få dem att slänga sina gamla sorger och se framåt. Människor kan hålla på ett helt liv och älta sina trasiga tankar. Jag vill förmedla ett annat sätt att tänka.

Jag lämnar klarbären och lavendeln i trädgården, katten Pysen som kollar oss från gräsmattshörnet och det vita huset nära havet. Marianne kör mig tillbaka till Sturup, det blir en fartfylld färd, hon älskar bilar och bilkörning. I sitt nästa liv vill hon ha ett lastbilsfik utmed E6:an.

Ett ställe jag skulle åka långt för att få fika på och lyssna på hennes underbara sätt att ta livet lite med en klackspark.

För det har hon bestämt sig för, oavsett det livet åsamkat henne.