Men det har det inte alltid varit. Inga-Lill Persbrandt blev mamma redan vid 18, och ensamstående vid 28. Sonen Mikaels liv har tills nyligen varit kantat av droger, skandaler och psykisk sjukdom.
En stor mamma-oro, såklart, men en ännu större kärlek. 
Den allra största, säger hon.

Boken Mikael Persbrandt: så som jag minns det, skriven av Carl-Johan Vallgren, är inte tillägnad mamma Inga-Lill Persbrandt, men en större kärleksförklaring till en udda, strong mor får man leta efter.
I dessa tider av mammabashing (uttryck för alla som hugger sina mammor i strupen offentligt) är det riktigt skönt att läsa om hur mycket Sveriges mest skandal-omsusade och hyllade skådespelare Mikael Persbrandt uppskattar sin mamma. Så jag blev nyfiken på denna ensamstående mammas berättelse. Hon beskrivs inte som den vanliga uppoffrande mamman i ständig oro för sin kicksökande son, tvärtom,
hennes eget liv fick ta rejäl plats.

”Ibland bjöd hon in folk på fest på Sångvägen och jag minns att jag bankade i väggen och skrek åt henne att sänka musiken och morsan skrek tillbaka att jag inte skulle förstöra hennes partaj.”

Så står det i boken (och Sångvägen ligger i Jakobsberg, ”Jakan”, i norra Stockholm).

Var det så, fullt ös hemma hos dig och Mikael?

– Det hände väl, skoj har jag alltid haft. Men det var verkligen inga fyllefester. Mikaels pappa och jag skildes när han var tio, och jag tillhörde det man kallade för rödvinsvänstern, umgicks mycket med konstnärer och musiker och då blir det gärna lite bullrigt. Vårt liv var en blandning av ordning och kaos. Mest ordning, tycker jag ändå.

Färgstarka Inga-Lill i stålbågade gula glasögon och lika gul tröja som är öppen i ryggen, bjuder på rabarberpaj på egna rabarber. Vi möts i hennes nätta, blommande radhus i Upplands-Bro, nordväst om Stockholm, där hon bott i mer än tio år. Inredningen är trevlig men inte märkvärdig, ingen sportbil utanför huset och inte heller några guldkranar i badrummet.

Jag trodde jag skulle komma hem till ett typiskt stjärnmamme-hem, sådant man ser i Hollywood där föräldrarna får del av barnets tacksamhet i form av lyxhus.

– En gång, morsan, ska du få en sportbil av mig, sade Mikael och det har jag fått i form av en tavla som Mikael målat, säger hon och pekar på en stor färggrann tavla med en kvinna med flygande hår i en röd sportbil.

– Ha ha, han får sno sig om det ska bli en bil på riktigt – jag är 74 nu!

Men snart har du tillgång till alla hans sportbilar för om jag förstått dig rätt tycker Mikael och Sanna Lundell att du ska flytta till dem.

– Jag ska inte bo på herrgården, även om de vill det, det blir för nära, men gärna i närheten där i Sorunda. Mikael gillar inte att jag säger herrgård, men jag tycker att det faktiskt är en herrgård. Ett fantastiskt ställe.

Sorunda ligger söder om Stockholm, på Södertörn, i Nynäshamns kommun.

Den strulige sonen, som polisen tog redan i tonåren och vars vilda liv i decennier varit lika omskrivet som alla hans guldbaggar, Beck-serier och stjärnroller, är idag ett under av skötsamhet och harmoni. I dagarna hade Den inbillade sjuke premiär på Maximteatern, som han dessutom är delägare i, och vardagslivet tillbringas i huvudsak med Sanna Lundell, fyra barn och en väldig massa bilar och traktorer och självklart hästar på Stora Lundby. Vi som följer Sanna Lundell på Instagram och Facebook vet vilken betydelse hästar har för henne.

FOTNOT: Detta är ett utdrag ur Amelia Adamos reportage, läs hela texten i M-magasin nr 16/2018.

NUVARANDE ”Idag är det roligt att vara mamma Persbrandt”
NÄSTA Alla tävlingar nr 16/2018