Har ni blivit ålexperter i vinter?

Då är ni inte ensamma. Boken Ålevangeliet av Patrik Svensson, har blivit en världssuccé och är till dags dato såld till 33 länder.

Vad är det med de här böckerna som snittar ut ett så smalt område i verkligheten, som blivit så populära? Boken om snö, en hel bok om bin, och en om ormbunken allena. Det kan väl inte bara vara en slump?

Min amatörmässiga tolkning rymmer två olika spår. Ett av dem, handlar om vårt behov av att snäva av verkligheten. När vi vaknar till skogsbränder, klimatskam och 11 grader varmt och sol, i januari, så är det mycket att omfatta, kanske för mycket?

Jag tänker mig stenåldersmamman (eller mormodern för den delen) som vaknar på morgonen. De nyheter som möter henne är det hon ser, och kan förutspå.
Dagens väder och vind.
Dagens skafferi och dagens kläder.

Jag menar naturligtvis inte att vi ska vända ryggen till samtiden, eller världen.
Men kanske ha en snällare approach till oss själva. Vi som gör vad vi kan. Det är svårt att förstå stora, komplexa skeenden från ett litet hål i myrstacken.

Tillbaka till ålen då, en kort stund.

Min andra spaning om de här böckernas omåttliga framgångar, är dess förmåga att binda ihop det lilla med det stora. Ålens liv, och död, och dess transformationer. Jämte människans nyfikenhet, marinbiologernas jakt på sanningen om ålen, som tar fart först under 1900-talet.

Berättelsen om larven som föds i Sargassohavet omgiven av tång. Som sedan påbörjar den långa resan över Atlanten, till en början som glasål. Kanske blir den uppfiskad i Baskien, eller så fortsätter den och kan hamna i en svensk å, bli gulål, och avsluta sina dagar på ett julbord i Skåne.

Några lever så länge som till 80-årsåldern. och de tar sig hela vägen tillbaka till Sargassohavet. Här sker en förvandling. Ögonen växer, magsäcken upplöses så att det till slut blir omöjligt för den att äta. Ett slags biologiskt förprogrammerat självmord. Medan villkoren för ålens överlevnad blir sämre, utvecklas förutsättningarna för nytt liv. För först nu fylls magen med rom eller mjölke.

I Sargassohavet fortplantar sig ålen för att sedan dö, och sluta där den började.

Kanske är dessa berättelser en sorts tröstesagor för oss vilsna homo sapiens. Och ännu en påminnelse om att vi är tätt, tätt förbundna med djuren, och naturen.

Årets första månad är vit för mig, en tradition sedan många år. Min erfarenhet är att den första helgen är svårast. Fredag kväll i vårt kyliga landet-kök under uppvärmning, är så tätt förknippad med ett glas vin, att jag faktiskt blir handfallen. Hur är det för dig? Har du vita månader, eller andra regler kring hur du dricker klokt och lagom? Mejla mig gärna!

Nyårshelgen tillbringade jag på Gotland med ett kompisgäng som känt varandra nästan hela livet. Vi tofflade runt, lagade mat, promenerade och drack ansenliga mängder vin. Vi pratade om livet efter pensionen, och enades än en gång om hur gärna vi skulle vilja bo tillsammans. Egna sovrum och badrum. Ett gemensamt stort kök, en trädgård att odla i. Ännu mer inspirerad till kollektivliv blir jag av kvinnorna som byggde sitt eget drömboende, läs i detta nummer!

Och berörd blir jag av fotografen Cheryles resa med sin mamma in i demensen. På så sätt kan hon fortsätta vara en del i hennes värld. Önskar dig en fin februari!

Asa signatur