De senaste veckorna har jag plöjt böcker om hormonkaruseller, om benskörhet och om balansträning. Jag dyker ner i allt fantastiskt nytt som upptäcks kring våra kroppar och det är så tydligt att intresset för själ och hälsa 55-plus ökar för varje år. Vi vill lära oss, förstå vad som händer. Och klimakteriet har inte riktigt samma solkiga klang som när jag var liten och ordet var ett prefix till häxa.

I Oprah Winfreys magasin läser jag en lång artikel som handlar om ”extasen över att äntligen komma i klimakteriet”. ”Den här perioden kanske handlar om ditt livs största upptäckt. Att klimakteriet är en tröskel, en öppning till den person som du har väntat hela ditt liv på att få bli.”

För fem år sedan hade jag kallat detta för amerikansk smörja, men nu är jag inte lika säker. Det här med extas har dock än så länge uteblivit.

Men helt klart tycker jag mig skönja en ljusning i stället för mörker i andra änden av den fertila tunneln.

Jag hittar några gamla dagboksanteckningar från den andra änden av tunneln och upptäcker att jag undermedvetet travesterat Göran Tunströms fina dikt När mammor dör när jag skrev de där raderna för fem–sex år sedan:

”När barn blir stora tar livet en köttig tugga av det som alltid varit meningsfullt” har jag skrivit.

”Med barn i knät, med köttbullar och makaroner på fasta tider, skjutsa, hämta, lämna, göra läxor, vika tvätt. Allt det där som låter jobbigt och som i själva verket är ett fiffigt ramverk som håller ordning och reda på själva existensen.”

Och precis så var det. Min man brukade trösta mig under de där sorgsna åren när barnen bara flyttade och flyttade, med att säga att vi kanske ”har våra bästa år framför oss”.

Jag minns att jag ville stänga av honom som man stänger av en radio. Off.

Nu är det fem år senare. Det är varken de bästa åren eller de sämsta. Men det är meningsfullt att finnas till. Och i motsats till vad jag tänkte då, så är livet fortfarande utveckling och växande, säger jag tröstande till 45-åriga vänner. Nya utsiktsplatser syns där framme, bakom krönet.

Det är mörkt när vi åker från landet denna morgon i november och inte förrän jag står vid kaffeautomaten på redaktionen upptäcker jag att jag har udda skor.

Jag har i dunklet klivit i en vänster- och en högersko – av olika par. Glömska hör helt klart till denna tid. Och humörsvängningar. Knak i knäna. Att kalla barnen för fel namn. Att bli så mycket tröttare än när jag var 40 efter en helg på landet med barn och barnbarn. Men min rutin gör också att jag kan styra upp en höstmiddag för 15 personer och tajma; svartkåls-
tarteletten, baguetterna, kalkonen, potatisen, såsen, pumpan och endivesalladen – på minuten.

Man blir bättre på somligt. Annat blir just annorlunda.

Mamma brukar säga att hennes rumpa har blivit lika platt som magen är rund.

Kunde man hitta något sätt att snurra på kroppens mittenparti?

Vi tipsar om yoga för alla kroppar på sidan 101. Inte bara för de där tunna små yogamänniskorna som äter frö till frukost.

Dessutom en guide, från A till Ö, om hela klimakteriet.

Och apropå Göran Tunströms vackra dikt, så har vi i just det här numret samlat tre kvinnors berättelser om ”livet efter mamma”.

En alldeles ny utsiktsplats.

Läs de fina texterna med start på sidan 39!

Ha en fin start på december!