Jag vill påstå att vi, vi som gör M, varje dag pratar om dig. På redaktionen är de dagliga diskussionerna: Hur varmt är det när tidningen kommer, hur långt har ni kommit i era semesterplaner? Fattar man den här rubriken, och förstår man att texten fortsätter på nästa sida – eller ska vi göra en större vändpil?

Jag tänker att tidningsmakeriet är som att göra skor som en gammaldags skomakare. Minns ni honom i Den vita stenen? En som måttar och syr och syr om och vänder och vrider så att skon ska sitta perfekt. En sko som ska hålla måttet och sitta skönt, men som också ska erbjuda någon fiffighet eller rolighet som inte märks på en gång.

Så vill vi att varje nummer ska vara.

I dessa tider utmanas vi, men vi kommer inte att börja göra plastsandaler – var lugn. Däremot är flera av våra reportrar – de som är våra ögon och öron i världen – faktiskt i riskgrupp. Jättekonstigt, eller hur? De mest rutinerade, duktiga och erfarna ska allra helst sitta inne och inte träffa någon.

M-redaktionen då, ja, vi sitter på olika hemma-kontor, ibland ”träffas” vi via digitala möten. Det kan innebära att vi alla pratar i munnen på varandra, alternativt är tysta samtidigt vilket skapar förvirring över ifall uppkopplingen (återigen) kopplat ner.

Själv sitter jag på landet, då brukar människor säga: ”Åh, vad skönt” och jag säger ”verkligen” men säger ingenting om att sitta på sniskan och ha ont i ryggen och bita ihop käkarna när olika data-program strejkar och gör att text försvinner. Som den här.

Från första till sista stavelsen.

Det som är skönt med landet, är att ha fri sikt över himlen. Inget hav här, men himlen tycker jag är en sorts fattigmans-hav, och solnedgången utspelar sig högst demokratiskt. Varje kväll en målning som ser ut som en brand mellan de än så länge knotiga träden. En bättre show än vad jag har sett på Broadway, får jag säga.

Vårt landet är ett litet bruk i Uppland, som byggdes 1647. Hit flyttade familjer med namn som Martelleur,  Bouvin och Douhan. Valloner, yrkesmän (och kvinnor) från Belgien, Nederländerna och Holland med särskild kunskap kring järnsmidet. En exportvara som kom att bygga vårt välstånd.

En annan sak de tog med sig, var pratbänkarna. För om man kom från Belgien eller Holland, då var man van att kunna sitta ute och umgås. Så längs vår lilla gata placerades bänkar, så att man under vår- och sommartid skulle kunna sitta ute och umgås. Vi har dem än. Och på samma vis som jag spanar på frön som gror och plantor som jag befarar har dött. Så spejar jag efter bänkarna. Ett vårtecken om något!

Det blir en annan sorts sommar. Väldigt lite bänkprat och nästan inga kramar.

I det här numret firar vi mamma, fast på distans. Vi spanar på våra nya vanor (det gamla telefonsamtalet har kommit tillbaka), och så ägnar vi extra många sidor till trädgården. Garanterad smittfri zon.

Har vi tur kan vi sitta på var sin bänk mellan pionerna och skicka slängpussar till varandra!

Trevlig läsning,

Asa signatur