"Jag skulle alltså troligen ha ett kort liv på savannen. Å andra sidan skulle farliga djur knappast kunna förutse att jag kunde ligga på rygg och gäspa en hel helg." Chefredaktör Åsa Lundegård om sitt liv som socialt, och ibland icke-socialt, djur.

”Vad har du gjort i helgen”, frågar min kollega Fred på måndagsmorgonen.
Vad har jag inte gjort? Det skulle vara lättare att svara på, säger jag.

För helgen har varit fullspäckad, och intecknad, och bestått av barnvaktande, tacomys, yogakurs, matlagning och söndagsmiddag med så många gäster att vi fick duka ut till hallen.

När disken är avröjd och klockan närmar sig midnatt ligger jag i min soffa och begrundar att jag är rik på allt viktigt.
Vänner, och kärlek och en mamma och en pappa som fortfarande finns, och barnen på armlängds avstånd.

En bebis i svärdotter Lisas mage som nu väger 800 gram, en femåring som säger Mormor, fast mer som Morr-Morr, och en treåring som kan växla från att väga 17 till 170 kilo när det är dags att gå av bussen och han inte vill. Vilka äventyr.

Men när måndag morgon kommer längtar jag till tysta landet. En liten by i Norduppland med lätt räknade antal hushåll, en bruksdamm och en nedlagd affär. Jag är nämligen en social periodare. Något som gör det hemskt svårt att kategorisera sig själv när det kommer till självtest för att till exempel kolla om jag är introvert eller extrovert. Eller göra chefstester som ska avslöja mina drivkrafter. Nu var det länge sedan jag gjorde en sådan, men då tittade kursledaren något förbryllat på mitt resultat i form av ett diagram, som bestod av 99 % rött (relationer) och 1 % grönt (prestationer). Sådana som jag hör hemma i en annan bransch, hon visste inte säkert vilken. De tvära kasten mellan behov av umgänge och ensamhet, oroar mig inte det minsta. För till skillnad från åren kring 30, eller 40, när det var så viktigt att slå fast en tydlig ram kring den egna personligheten: Det här är jag! så har jag numera inget emot att vara lite flytande materia.

På landet går allt i långsam takt och nästan inget blir gjort. Förutom lite korsord, lite städ i stökiga trädgården, och lite matlagning av enkel karaktär. Jag pular runt. Jag lyssnar på radio, allra helst Godmorgon, världen!, Kropp och själ, Filosofiska rummet och Plånboken. I ett svep. Jag är tyst så många timmar att jag glömmer bort hur man pratar. Min man renoverar ett 108 kvadratmeter stort loft på övervåningen så jag behöver heller inte tänka på att prata förrän till sommaren, eller söndag eftermiddag då vi ska åka hem. Och någon av oss säger: Ska vi lyssna på Alex & Sigge? Och den andra säger: Ja! Sedan lyssnar vi på podden, som räcker precis till Norrtull och då vevar vi i gång ett litet samtal om vad det finns för mat i kylen där hemma, troligen ingen alls, och ska vi inte hämta mat från vietnamesen i stället?

Måndag morgon efter en sådan helg är jag så glad att återse den pratglada M-redaktionen att jag aldrig vill att dagen ska ta slut.

Att vara som man vill, och på olika sätt, är den största friheten av alla. Jag pratar med en av mina svärdöttrar om vikten av det. Det allra svåraste, för att det stöter mot så många kanter i både föreställningen om hur människor ska vara, och i vårt samhälle. För allra bäst är vi på att kategorisera. Hur den andra är. Det blir enklast så. Det är troligen en nedärvd, biologisk egenskap som gör oss vaksamma på dem som sticker ut, eller inte gör som vi förväntar oss. Jag skulle alltså troligen ha ett kort liv på savannen. Å andra sidan skulle farliga djur knappast kunna förutse att jag kunde ligga på rygg och gäspa en hel helg.

Att vara som man vill, den allra största utmaningen som många av oss kämpar med, varje dag. Men allt mindre med åren. Och kanske är det anledningen till att tacksamheten över att få bli äldre, sällan övertrumfas av längtan efter att vara yngre.

Fin läsning, med vårsol, önskar jag dig!

Asa signatur