Och välkommen, ljusare morgnar! För nu är vi igenom det värsta och nu finns hopp om vår. Skönt för oss som gått som mullvadar genom vintern och återigen ställt oss frågan: Vad var det våra förfäder egentligen fastnade för när de kom hit till norr och mötte kompakt mörker (4–6 månader om året) och minimalt med livsviktigt solljus. Exakt vad var det som fick dem att tänka: Ja, här stannar vi!

Extra roligt är det förstås då att få gå till jobbet och fortsätta att få göra en tidning som inspirerar till utveckling och mer lust och frihet, mer ljus! På sidan 20 träffar du Anna Hedenmo och Anna Fredriksson, som båda gjort en sorts omstart efter skilsmässan. Som landat i en ny frihetstid med nya intressen, nya vänner, och tät kontakt
med de nu vuxna barnen.

”Det blir bra”, brukar jag säga när vänner skiljer sig. ”Men låt det ta tid”, brukar jag tillägga.

Båda sakerna har visat sig stämma. För min del tog det flera år att komma över de brustna illusionerna om det familjeliv som skulle vara för evigt. Dessutom var jag vid den tiden ung (och dum) nog att tro att livet skulle bli ekande ensamt och ensligt på den andra sidan separationen. Det enda som är en icke förhandlingsbar sorg i en skilsmässa med små barn är att förlora så mycket tid ihop med dem. Det finns ingen väg runt den smärtan, men vi som levt livet en stund vet också att den sortens ömma punkter går att väva in i livet, vår historia blir liksom randig med åren.

Men hur mycket lust det än finns på den här andra sidan 50, så finns det också lust som stannar av, och då tänker jag inte i första hand på sex. För min del har lusten att utsätta mig för fara minskat dramatiskt. Åka sånt som går snabbt, och riskera att trilla och göra mig illa, nej tack. Nej tack utförsåkning och cykla i stan.  Beträffande skidåkningen har jag gjort många tappra försök, jag har låtit mig lockas med i alldeles för branta backar, och drabbats av hjärtklappning och tunnelseende. Jag har lagt mig raklång ner mitt i en backe och tänkt att de får hämta mig med helikopter. Jag har nött ut privatlärares tålamod och lagt tusentals kronor på skidskolor. Nu är det slut mellan mig och slalomskidorna. Om du skulle råka vara som jag, spana in alla underbara ställen i Sverige där det går att åka längdskidor utan en enda läskig backe, på sidan 100.

Jag läser en artikel i en branschtidning som handlar om hur äldre beskrivs i media. Allt fler äldre får synas och ta plats, helt klart. Men de som syns är uteslutande de äldre som är friska, starka och snygga. Och det, menar forskarna, kan göra att vi blir mindre empatiska för äldre. Jag tänker att det nog är som i alla sorters pionjärarbete. Det tar tid innan det blir jämlikt på riktigt. Om 20 år har mångfalden förhoppningsvis ökat. Och M fortsätter att gå först!

Vi fortsätter att lyfta kvinnor i livets olika skeden och åldrar. Vi räds inte det som är svårt och gör ont, krämpor och vuxensorger. Men vi vill självklart också lyfta de starka, och visa det friska i åldrandet. Som deltagarna på gymmet på sidan 86, alla över 90. Eller Maggan Hägglunds ”förvandling” från tantmullig till muskelstark, på sidan 82. Köerna på gymmet är långa och rymmer många nyårslöften den här tiden på året. Jag kämpar med min styrketräning, som inte är särskilt kul förrän efteråt. Men som jag njuter då. Apropå det randiga livet. Trevlig läsning!

Asa signatur

NUVARANDE Januari/februari: För gammal för att vara rädd i onödan
NÄSTA M-magasin nr 3/2019