"Ett har jag lärt mig under åren med M och det är att nyfikenheten inte slocknar med åldern." Åsa Lundegård skriver i sin ledare om tacksamhet över nuet, och glädjen att få finnas till.

Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag kommit att bli allt mer tacksam med åren. Dels har det väl att göra med att människor runtomkring blir äldre och därmed lite skröpligare. Och så tror jag att vi som fyllt 50 försöker vara med om livet extra mycket.

Inte att det nödvändigtvis måste hända så mycket, utan nästan tvärtom:

Att leva allt man orkar är ju, tror jag, att försöka stå i en strid ström av känslor och upplevelser, och händelser. Och så gott det går, inte värdera allt så hemskt mycket.

Inte kasta sig ut efter nytt, nytt.

Utan stå lite still och vänta in.

Att vara med om livet på det viset innebär också att bli lite mer tacksam. Jag har en god vän som har fått ett sjukdomsbesked, vi talas vid på lunchen, hon berättar om behandlingen hon just påbörjat. Inget får hända henne, tänker jag medan jag står under en markis som läcker regnvatten i min krage.

Hon säger: Allt är faktiskt bra. Nu är vi här. Nu utgår vi från det.

Riktiga tänk-människor (de som skriver böcker och avhandlingar om dessa saker) brukar säga att förmågan att fokusera på nuet, är det som gäller för att hindra oro från att få fäste inuti. En annan klok tänk-människa berättar att oro och nyfikenhet inte kan finnas samtidigt, det ena utesluter faktiskt det andra. Hjärnan kopplar inte.

Så om vi vill behålla vår nyfikenhet kan vi inte oroa oss, samtidigt.

Jag försöker tänka att varje ”nu” ligger efter varandra som en osynlig räls under jorden, och leder vägen. Om vi vill vara med om att leva är det bäst att traska på och inte hejdas av världsliga ting. Om vi vågar leva på, så kommer också tacksamheten och den märkvärdiga glädjen över att få finnas till, att få följa med.

Jag är just hemkommen från Palestina och Israel med 40 M-läsare. Under fem dagar besökte vi det heliga landet med Uppståndelsekyrkan som höjdpunkt (enligt mig). Vi vandrade Via Dolorosa, och badade i Döda havet. Vi besökte klagomuren. En plats som var så laddad med starka känslor att det nästan gick att röra vid dem i luften.

Det ger också perspektiv på tillvaron. Att leva i ett så sekulariserat land som Sverige, det händer att jag tycker att det känns fattigt.

Inte för ett ögonblick försvarar jag brott mot människor i trons eller kyrkans eller religionens namn. Men jag tänker att det finns någonting djupt mänskligt i att få lov att tro att det finns något annat än det vi ser.

Det finns i barnens låtsaskompisar, det finns i alla tankar vi skickar till de som vi älskar, och som rör sig över himlavalvet och landar hos de som behöver. Det finns i förundran över rabarberknoppar som alldeles nyss låg tysta och stilla i den djupfrysta marken, och som nu sträcker sig med sina små kanin-nosar mot solen.

Ett annat svindlande perspektiv är att ni är 135 000 läsare, som läser varje nummer av M. När jag träffar några av er på vår resa, så blir jag alldeles omtumlad. Så snälla, roliga, smarta ni är. Så generösa! Än en gång inser jag att jag har världens bästa jobb, och ni är 135 000 fantastiska, (och ibland) krävande uppdragsgivare.

I det här numret fokuserar vi lite extra på att våga testa något nytt. Nya färger i garderoben, nytt rött läppstift kan räcka. Ett har jag lärt mig under åren med M och det är att nyfikenheten inte slocknar med åldern. Det borde ju också betyda att ni inte heller oroar er så mycket. Bra där!

Asa signatur