"Vanessa som är socialarbetare berättar att hon grät sig igenom det första året." M-magasins chefredaktör Åsa Lundegård skriver om en omskakande resa till Bolivia, i samband med projektet M-kronan.

Det har gått en vecka sedan jag kom hem från Bolivia, och lika lång tid tog det att skriva den här ledaren.

Jag, Lena (reporter), Håkan (fotograf) och Andreas (till vardags kommunikationsansvarig på Unicef) reste i 24 timmar för att komma till landet som tycks vara lite som ett mellansyskon, inklämt mellan kaxiga Brasilien och självsäkra Argentina. Ortsnamn i Bolivia påminner mig om när jag läste Tintin som barn: La Paz, Santa Cruz de la Sierra, och så Anderna – bergskedjan som löper genom sex länder och slutar vid Kap Horn.

Under en vecka ska vi besöka flera projekt som Unicef stöttar och driver i landet. Det är en del av vårt samarbete där vi skänker en krona av varje sålt nummer av M till Unicef. Resorna är grunden för artiklar i tidningen där vi berättar om just dessa projekt. Bidraget till Unicef brukar bli en miljon varje år. Så du som köper M kan vara extra mallig!

Första dagen besöker vi ett dagis, inrymt i lokaler ovanpå en gigantisk marknad. Här finns plats för ungefär 40 barn, som i stället för att vara med sina föräldrar på jobbet (marknaden) hela dagarna, har fått en trygg vardag med, mellis och lek och personal. Enkelt och hoppfullt!

Vi besöker också ett center där man arbetar med att rehabilitera barn och unga som lever på gatan. Ett nästan omöjligt uppdrag. Det är till en början svårt att förstå. För när vi besöker barnen ser vi att de bor under en bro, intill en flod. När det regnar och floden svämmar över, flyttar de in under taket till ett skjul.

Villkoret för rehabiliteringen är att vara drogfri en dag. Och i princip alla barnen här är beroende av droger, främst sniffar de lim. Ångorna från limmet håller hungern borta och suddar verklighetens vassa kanter.

Vanessa som är socialarbetare berättar att hon grät sig igenom det första året. Går det att tänka att något är hopplöst, när det handlar om barn? Nej, men förtvivlat.

Ett sällsynt vackert ljus sänker sig över barnen och fotbollsplanen när klockan närmar sig sex. Då kommer doktorn. En ung man på cykel som packar upp ryggsäcken som innehåller stelkrampssprutor, plåster, sterila handskar. Kring hans mycket primitiva mottagning samlas en flicka som har ont i magen, en pojke med ett sår som inte vill läka. Läkaren, som kommer varje kväll, plåstrar och tröstar.

Tankar om hopp och hopplöshet kommer och går under veckan i Bolivia. Jag önskar att det är sant att hoppet aldrig är ute, och att drömmar må vara små och flämt-andas, men att de aldrig dör. Men jag vet inte.

Ett sällsynt fint ljus lyser in genom våra fönster också här i Stockholm. Våren är på väg, denna lynniga partner som har så svårt att bestämma sig. På  sidan 124 skriver vår reporter Catharina Baldo-Zagadou om boken Haggan av Aase Berg. Aldrig har jag läst en så rasande uppgörelse med den gifta, otrogna mannen. Och älskarinna, haggan, riktar kraften utåt i stället för att anklaga sig själv för att inte räcka till. Jag har haft diskussioner med älskarinnor genom åren, och de har en tendens att stranda just där. Älskar han mig inte tillräckligt? Har du egna erfarenheter av att vara älskarinna, eller av att vara den bedragna frun? Mejla mig gärna. Vi tänker att det är ett ämne som är värt att skriva mer om.

Asa signatur