Få saker inspirerar mig mer än människor som kliver av eller byter spår. De modiga som bryter upp och tar chansen och vågar och hoppar eller bara glider försiktigt in i ett annat liv. Som vet, att utan osäkerheten vinns inga nya erfarenheter. Som inte räds det där mellanrummet, när du hänger i luften och innan du sätter ner steget på andra sidan. Utan de sekunderna av svindel, inga segrar.

Jag tänker på de modiga när jag vaknar mitt i natten av halsbränna och tuggar i mig en dammig Novalucol. Jag tänker på dem som vågar när jag uppdaterar bank-appen och ser siffrorna snurra som vore de kraftigt berusade och stannar så småningom och lämnar mig med frågan: Vad gjorde vi för de där pengarna?

Vår reporter Karin har träffat paret Katarina och Peter som bestämde sig för det modiga livet. Fast de kallar det att kliva åt sidan, i stället för att kliva av. De beslöt att ge sig själva ett år för att upptäcka vad som händer i livet och relationen när dagarna inte är inrutade, när stressen är obefintlig, i ett hus inte större än 30 kvadrat.

Men jag, jag tänker på mitt roliga jobb, och mina barn och barnbarn och mamma och pappa. Jag tänker på mina vänner och den inbokade middagen i februari, och att vi ska ha bokklubb veckan efter det. Jag tänker på hur mycket jag älskar att gå på bio. Och på hur ljuvligt det är att vara två vuxna som kan sitta i var sitt rum och göra var sin sak. Nej, jag är nog ingen äkta av-klivare. Men jag är väldigt duktig på att helg-pausa. Fredag tidig kväll sätter vi oss i bilen, kör 12 mil till en liten bruksby i norra Uppland, och där, där kliver jag av.

Jag fixar. Jag städar, grejar, lagar mat och hål-
ler i brädor som min man spikar på. Eller håller i stegar som min man står på. Sedan säger jag: Är det klart nu? och så smiter jag tillbaka till mitt. Mitt pulande, inne om vintern, ute om sommaren. Och sedan lägger jag mig och sover som en stock i ett svalt sovrum. Jag tror mig veta nu, att de flesta av oss behöver de där platserna.

För mig är det ett magiskt rum att återerövra varje fredag, att liksom väcka till liv genom att tända ljusen, vattna blommorna, sopa i spisen,  tända ny brasa. Då kommer jag tillbaka till mig. Då hittar jag kraft och glädje och energi att vilja allt det som ger – men som också tar.

Jag läser igenom den här tidningen innan den ska gå till tryck. Filar på något litet, som du antagligen inte märker ändå. Men vi vill ju att allt ska bli rätt, och bäst. Att alla artiklar ska lyfta. Att bilderna ska få utrymme. Att rubrikerna ska göra dig nyfiken, och ingresserna ska vara så bra att du bara måste fortsätta läsa. För några år sedan anlitade jag en revisor som sade: ”Vi kan ju preliminärboka en tid, för du som är journalist är väl alltid på språng ut i världen.”

Nja, svarade jag, jag är inte så ofta på språng ut i världen, min värld öppnar sig i mina vanliga dagar. I vår tidning. I mötet med er, och i känslan av att vara ett team med M:s redaktion. Det är min stora, vackra och vidunderliga värld!

Årets mappie – vem är hon? De nominerade hittar du här, var med och rösta, redan idag! Hur blir det med festen då,
undrar kanske några av er?

I år kliver Mappiegalan åt sidan och lämnar plats för ett lite annorlunda firande. Och så hämtar den ny energi. På våra träningsresor till Mallorca viker vi en av kvällarna för extra högtidligt firande av Årets Mappie! Om hon är på plats? Vi hoppas det, men vi kan inte lova!