Vad är väl en bal på slottet? Eller en kryssning med 600 M-läsare som man har förberett och planerat för i ett halvår. Ja, det är alldeles, alldeles underbart.

Mindre underbart är det att vakna på kryssningsdagen av en akut och galopperande magsjuka.

Att stå på en scen och presentera våra föreläsare, en omöjlighet i mitt dåvarande skick. Så det var bara att sätta igång och ställa in. Med en tår i ögonvrån, det erkänner jag. Men jag hann inte gråta så värst länge eftersom den nämnda maginfluensan krävde viss uppmärksamhet.

Det man i första hand lär sig av en sådan situation, är att man inte är så viktig. På det bra sättet, alltså.

Om tryggheten i goda arbetskompisar som växlar upp och växlar om. Om tryggheten i att ha förberett allt så noga det går, och kunna lämna över ett hyfsat komplett manus för andra att sätta tänderna i. Men framför allt, att kanske inte vara så viktig. Att det går bra ändå.

Och det tror jag inte hade varit min slutsats om jag varit kring 30. Åren kring 30, är att vara oumbärlig, till varje pris. Åren kring 30 är att muta in sin plats, och sitt revir.

På sidan 20 pratar fyra kvinnor om åren kring 50. Om sex, kärlek, klimakteriet och kroppen.

Om att inte ha så mycket lust, och om att ha mer lust. Om att försonas med kroppens årsringar – och inte vilja göra det.   

Det är mycket som är både och, och det är precis det som är spännande. Och det är först när något får vara både och som det alls närmar
sig något som har med frihet att göra.

Jag tycker att klimakteriet var en sorgetid, och jag har inte upplevt något av den bombastiska frihet som en del kvinnor vittnar om. Däremot är jag mer stolt över min starka kropp efter 50, än jag någonsin har varit. Trots att jag senast inatt drömde en mardröm om att min hals blivit ännu rynkigare än vad den faktiskt är. Och jag har botoxat min argrynka mellan ögonen för att slippa se just arg ut, när jag för det mesta är glad.

Klimakteriet är inne, det skrivs böcker, artiklar och det produceras tv-serier om ett ämne som vi på M grottat ner oss i, under snart 15 år.

Själv blir jag allra mest glad när jag ser serien Vår tid är nu, med Suzanne Reuter som magnifik matriark i SVT. Eller den brittiska serien The Split, med ytterligare fantastiska kvinnliga huvudpersoner. Utan att vi tänker så mycket på att de är kvinnor över 50.

Och apropå matriark, så börjar vi planera för jul här på redaktionen. Och jag håller i mig för att inte börja planera för familjens jul. Än.

Mitt löfte till mig (och mina barn) är att vi ska ta det lite som det kommer i år. Inte fem sillar, utan tre. Inte tre granar, utan en. Färre klappar, mer kramar.

Hur gör ni i er familj med julfirandet? Och vem håller i taktpinnen? Är det lätt eller svårt att enas? Och hur delar ni upp er?

Mejla mig gärna, så försöker vi samla både frågor och tips i vårt julnummer längre fram.

Du når mig enklast på: asa.lundegard@m-magasin.se

I det här numret har vi en hel special om minnet. Minnet har blivit våra nya rynkor, något vi skäms för, och till varje pris vill slippa, eller dölja. Att minnas lite dåligt, är inte tecken på demens. Det kan till och med vara ett smart sätt för hjärnan att hushålla med utrymme. Lär dig allt nytt om ditt minne, och om din inre sjöhäst! Trevlig läsning!

Just nu:

2018_16_ledare

T v: Fredagsmys på jobbet! Vi har roligt på jobbet för det mesta, men extra trevligt var det en stressig fredag när ett gäng duktiga medarbetare från Zeta, inklusive en ostmästare och en parmesan var på besök!

Mitten: Nyckelsnippan heter den fina nyckelknippan, virkad med kärlek av ett litet företag i Visby.

T h: För den som är rädd att glömma släcka! Ewa Home, switch, är en fjärrstyrd kontakt med tillhörande app för styrning av hemelektronik, 795 kr.

 

NUVARANDE Minnet har blivit våra nya rynkor
NÄSTA M-magasin nr 16/2018