"Jag har jobbat heltid hela mitt vuxna liv. Och jag har varit mamma nästan lika länge. Då kommer jämlikhetsfrågorna på köpet." Läs Åsa Lundegårds ledare från det senaste numret av M-magasin.

Jag ringer till kreditkortföretagets kundtjänst eftersom jag inte har fått någon faktura. Jag ber den trevliga ungdomen som svarar, om saldot på mitt kort.
– Jag ser här att du är inte huvudkortsinnehavare, uppger han vänligt.
– Vad betyder det? undrar jag. Det var väl ungefär 20 år sedan vi skaffade de där korten, vi använder dem i samma utsträckning, och betalar solidariskt.
– Att du behöver ha en fullmakt från din man, för att jag ska kunna lämna uppgifter om ditt saldo.
– Du skojar?

Nej, Anton skojar inte. Han kan inte ens hjälpa mig att logga in på den svårinloggade sajten. För utan min mans fullmakt, inga uppgifter. Anton har nog rätt i sak. Då, för 20 år sedan, skaffades ett stycke kort, och det andra stycket kort var ett extrakort. Jag blir ändå så paff att höra ordföljden ”fullmakt från din man” att  jag inte ens kommer mig för att fråga om hur jag ska göra för att bli en fullvärdig kortmänniska.

Vi går mot 8 mars och den Internationella kvinnodagen behövs fortfarande som en påminnelse. I år är det 100 år sedan kvinnor fick rösträtt (mer om det senare i vår). Och det är 42 år sedan FN lade till kvinnodagen som en officiell högtidsdag.

Mitt eget försiktiga feministiska uppvaknande kom ungefär samtidigt, jag var 12 år. Vi tog pendeltåget från norrförorten in till stan, och på Drottninggatan fanns Grupp 8-högkvarteret. Där fikade vi, pratade om viktiga saker med viktiga vuxna. Och skrev listor på sådant vi tyckte var orättvist. Som att tjejerna inte hade någon tid i gympasalen.

Något litet frö av medvetenhet föddes nog där. Dock hade jag en syslöjdsfröken som nära nog tog död på det där fröet, eftersom hon varje gång jag dristade mig till att uttrycka en egen tanke, sade: Stor i orden och liten på jorden.
Jag blev inte längre än 163 cm, men liten på jorden stämde inte ens när jag var 147 cm.

Jag har jobbat heltid hela mitt vuxna liv. Och jag har varit mamma nästan lika länge. Då kommer jämlikhetsfrågorna på köpet. Jag har, och har alltid haft ett jobb som jag älskar. Det har också inneburit att jag har jobbat över, och jobbat sent och jobbat söndagar.
Med all säkerhet har jag jobbat fler timmar än män i motsvarande roll som min.
(Det finns det massor av statistik och forskning som visar.)

Om jag ångrar mig ett enda gram?

Nej, inte ens ett halvt gram. Jag hade gärna varit lite rikare under tiden för min skilsmässa. Så att jag hade sluppit jobba så mycket och inte behövt be de stora barnen om så mycket hjälp med de små. Eftersom de stora hade behövt få vara pyttesmå de också, just då.

Vad fick barnen? En sak vet varje förälder, och det är att man har gjort fel, och för mycket (jobb, då) och för lite (läxläsning).
Men några saker vet jag säkert att de har fått tillräckligt av:
Deras mammas glädje över ett jobb som är meningsfullt och lustfyllt. Deras mammas stolthet över att ha klarat av försörjning, och en och annan skidresa.
Men framför allt en mamma som gått som en plog genom vardagen för att visa, och berätta, att det du gör med ditt liv – oavsett vad du väljer för inriktning. Ta det på allvar. Slarva inte. Ha roligt. Älska det du gör. Se till att få betalt.

Min mormor föddes 1905 och började lönearbeta när hon var 60 år. När hon dog hade hon bara hunnit jobbat några år, jag var sju. Jag saknar henne. Ur mitt barnminne ekar från länge sedan, min mammas sorg, kanske ilska över att mormor inte fick fler år med oss. Och fler år med egna pengar.

Njut av din M-tidning!

Asa signatur