Vi rensar och packar på redaktionen. För bara två år sedan flyttade vi hit, och nu ska vi vidare och bli sambor med Expressen och Expressens bilagor. Vi jobbar på i ett ordnat kaos, men för varje dag töms lokalerna lite mer, och igår var kaffemaskinen nedmonterad. Vi gillar olika när det kommer till att flytta, och att leva lite i kaos. För mig utmanar det mitt kontrollbehov och jag får öva på det som jag ofta sagt till mina medarbetare som fått nya tjänster: ”Man måste stå ut med kaoset för det ingår i att utvecklas.”

Lättare sagt än gjort, alltså.

Vi skriver extra mycket om tacksamhet, lycka och förundran i det här numret. Möjligen uttjänta ord, men helt ny är vår kunskap om hur dessa saker påverkar vår hjärna och vårt välmående. Personer som dagligen under en månad uppmärksammar sådant de är tacksamma över, känner sig mer lyckliga och har bättre självkänsla. Dessutom är de mindre benägna att reta upp sig på småsaker.

Okej tänker ni, det kanske är lätt att vara tacksam om man bor i ett hus vid havet och har tre miljoner på banken.

Möjligen en rimlig reflektion, kanske sann. Det vi däremot vet är sant är att vi inte kommer att få varken stuga vid havet eller pengar på banken, genom att grubbla över varför vi varken har det ena eller det andra. (I värsta fall blir det bitterhet och det tror jag orsakar ett annat sorts grått ludd som mer lägger sig i vägen för att leva livet.)

Så att gräva, titta och reflektera precis där man står är det mest effektiva sättet att krama lyckan ur livet. Läs de inspirerande artiklarna på sidan 24. Inte minst är det spännande att ta del av människors erfarenheter kring detta, och hur det ofta är de tuffa och jobbiga perioderna i livet, som blir start på något nytt. Prästen Olle Carlsson berättar fint om tacksamheten i att bli nykter.

Jag kommer själv just från en ren och skär tacksamhetslunch, med min dotter Hanna, som fyller 25 i sommar. Fram till i vintras var hon min son Hamilton. Men i november berättade hon för oss att att hon skulle genomgå en transition, det som oftare kallas könsbyte. Min son, skulle alltså bli min dotter.

Efter lång utredning hade hon fått diagnosen transsexuell, vilket betyder att hon också har rätt till könsbekräftande behandling, hormoner och logoped under ett par års tid. Så småningom beslut om köns-korrigerande kirurgi.

Jag skulle kunna skriva en  bok om hennes, och vår resa. Men det allra viktigaste:

Mittemot mig den här tisdagen  sitter mitt barn och äter rostad blomkål med tomatsalsa och är tillfreds med sig.

Mittemot mig, mitt barn med vackra lockar och allt mjukare hud, och en röst som nu blivit ljusare. Men framför allt:

Min dotter som vill leva.

På sidan 18 berättar Kickan Bergman om när hennes pusselbit föll på plats. Hon var 85 år och förstod för första gången vad som hade skavt, hela livet. Hur hon känt sig som ”en fritt svävande partikel i hela universum”. Hon kallar sig ickebinär, men hade hon fått välja hade hon velat vara grabb, berättar hon. Och jag vet inte om det är jag som läser in vemodet i de orden.

Tack, Kickan, för att du delar med dig i M. Utan er, fina läsare, ingen tidning. Och utan era berättelser, ingen puls i detta magiska som en tidning ibland kan vara. Önskar dig en fin sommar med mycket grått hjärnludd och ett och annat glas rosé – eller en god alkoholfri skumpa!

Asa signatur