"Hur dystert det än kan verka, så kan hoppet aldrig vara förlorat, eller hur? Jag tänker allra närmast på en svartvit bild som visar en liten räka, ett första ultraljud, som berättar att jag ska bli farmor." Läs Åsa Lundegårds ledare.

Nytt år, 2020! Och i det här numret har vi inte ett enda reportage om hur du tar nya tag eller vilka löften som ska avges för att brytas några veckor senare, ungefär nu alltså.

Nej, den enda lilla övning vi har i tidningen är den på sidan 10, som handlar om att öva sig på att se ljuspunkterna. Vi tänker att vi behöver det, allihop.
Som en mild och rentav daglig KBT för att väcka hopp och besvärja dystopierna.

Jag vet inte hur många kvällar jag går och lägger mig och tänker godnatt dagen, jag har gjort mitt bästa. Sopsorterat och inget rött kött och promenerat till och från jobbet trots regn. Just idag, den här bleka tisdagen i januari har jag inte kunnat göra så mycket bättre ifrån mig, förutsättningarna givna.

Ändå innebär nästan varje ny morgon en ny rubrik om nya toppnoteringar i miljökatastrof-index, nya skjutningar, nya övergrepp. Jag vill förstås ha hyfsad koll på vad som händer i världen, det tycker jag dessutom är en plikt. Men känslan av maktlöshet, den skaver inuti, för jag vill att det vi gör ska räknas.

Kvällen då Boris Johnson vann (vad det verkade) omvalet i Storbritannien fick jag ett sms av en kompis:
Boris vann … vi förlorar.
Jag svarade:
Vi kan inte förlora, vet du väl. Det som är ljus och framtid och tro och hopp – och tillit – förlorar aldrig.

Hur dystert det än kan verka, så kan hoppet aldrig vara förlorat, eller hur?
Jag tänker allra närmast på en svartvit bild som visar en liten räka, ett första ultraljud, som berättar att jag ska bli farmor.
Hopp om framtiden måste finnas för denna 12 cm stora räka, och alla andra.

Och det vi gör, det måste ha betydelse. Sopsorteringen, och vänliga ord eller resa sig på bussen. Visa vägen för någon som gått vilse, pussa sin man när han minst förtjänar det och ringa sin mamma när hon mest behöver det.

De små tecknen, tänker jag är vår mänskliga motståndsväv, en sköld mot dystopierna, kanske till och med ett hemligt språk mellan oss som tror att slaget aldrig är förlorat. Inte något enda.

Vi har träffat några fredagsmysare av särskild sort i detta nummer. Parmysare, bonusfamilj, och singlarna som hittat nya sätt att umgås efter att barnen har flyttat hemifrån.

Efter 20 år med fredagsmys som började med Fångarna på fortet och prinsess-stubbe, och avslutades med chark och På spåret, där jag fick se mig besegrad varje gång av allt äldre och smartare barn. Så nöjer jag mig med en gin och tonic och jordnötter och möjligen DN:s fredagskryss. Men det tar å andra sidan hela helgen att lösa. Det bästa som kan hända en fredag är att våra grannar på landet bjuder på middag. Lika lyxigt som en Nobelmiddag. Vi tar en flaska vin under ena armen och tofflorna under den andra och just under denna tid promenerar vi under en stjärnhimmel som får mig att tappa andan. Apropå små saker – och vidunderliga.

Hoppfull är också intervjun med den italienska terrorexperten Loretta Napoleoni  som stickade sig igenom sin livskris. Heja mappiesysslor som tar världen med storm – igen!

Liksom den finurliga idén som sexologen Malin Drevstam lanserar här. Nämligen att huda – en kvart om dagen! Bläddra till sidan 82 och börja senast ikväll.

Med hopp om en januari med många små mirakel, glöm inte att räkna dem alla!