Höstkraft är ordet vi har haft i tankarna när vi har planerat det här numret. Inte så mycket vitaminer och träning (kommer i senare nummer) utan sånt som ger kraft och ork att klara den mörka årstiden, energi att njutleva, inte bara övervintra.

Vänner är en viktig del, och de blir mer betydelsefulla ju äldre vi blir. Dessutom berättar forskaren på sidan 40, att mappisar sorterar bort de ytliga vänskapsrelationerna och vårdar dem med kvalitet. Det gäller väl det mesta, från vänskap till påslakan.

Den här tiden är också en tid att rensa, kasta, skänka bort. Det kan vara föräldrahem som ska städas ur och delas upp. Eller som för oss, flytt från hus till lägenhet.

Det gav oss ett välbehövligt tillfälle att göra oss av med allt från udda skidhandskar till läroböcker från enstaka kurser i idéhistoria, statistik, och marknadsföring från 90-talets början.

Det gav också upphov till ett infekterat gräl om var en ärvd te-servis i 34 delar ska förvaras. Nu när villans outtömliga garage och förråd istället reducerats till en 3 kvadratmeter stor bur i källaren.

Te-servisen har fått flytta till landet. Då och då flammar diskussionen upp här hemma, om den kan få flytta hem, men jag håller emot.

Jag gör slut med saker som bara står, utan att användas. Dessutom är lägenheter i Stockholm alldeles för dyra för att användas till förvaring av sällan använda prylar. Får du höstkraft av att ha fint omkring dig, läs mer på sidan 32.

En av mina bästa vänner är Pamela Andersson, som du kan läsa om på sidan 20. Vi blev kollegor när vi båda jobbade som redaktörer på amelia-redaktionen, för snart 20 år sedan. Trots våra olikheter, fler än våra likheter, blev vi jobb-bästisar, vi delade rum på konferenser och vi åt lunch ihop varje dag. När vi var på resa shoppade hon kassar med färgsprakande klänningar, och jag köpte en enda grå (och dyr) tröja.

Jag var väl lite mer av ett lod, och hon lite mer ett flöte, vilket gjorde att vi möttes så bra på mitten. Hon gjorde mig glad och lätt med sitt skratt som aldrig tog slut, och jag stillade henne lite i en del vidlyftiga språng. Kanske var det välbehövligt.

En dag i augusti för sex år sedan ringde Pam och berättade att hon fått en allvarlig cancertumör, i hjärnan. Så småningom så gick det bra. Det går bra. Pamela är inte friskförklarad, men hon är tumörfri. Det har varit en lång resa dit, men också fylld av mening för oss som har stått bredvid. Jag tänker på att vi vänner lär oss av varandra, i nöd och i lust.

Det betyder något att få hjälpa till, att lägga ”mitt” åt sidan för en stund. Att själv vara bäste dräng, eller piga, går tvärs-emot det djupt mänskliga  behovet att finnas till för varandra. Tror jag.

Om det handlar också, fast på lite annat sätt, Marie-Louise Ekmans bok som hon skrev under maken Göstas sjukdomstid.

Jag sträckläste boken som berörde mig starkt, denna berättelse om kärlekens årstider, i det här fallet är det kanske höst, men i den vemodiga historien finns också löfte om en framtid. Och det växer nya små knoppar på det åldrande kärleksträdet.

Nya tankar kring det fick jag också när jag läste Kristina Lindhs artikel om hur vi ska få våra relationer att hålla länge. Ett sätt är att engagera sig i partnerns intressen.

Kanske får makens te-servis flytta hem.

Med hopp om en fin oktober fulltankad med höstkraft.

2018_15_ledare

Mina höstkickar!

Till vänster: Våroffer på Stockholms stadsteater, med 20 dansare, i regi av Benke Rydman (Bounce). Det bästa jag har sett på en scen. Storslaget.

Mitten: Bokfloden! Så många böcker som jag vill läsa i höst.  Näst på tur ligger Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis.

Till höger: Att ”vår” bokbebis äntligen är klar, läs mer om minnesboken Boken om dig här.

Och läs om när Amelia Adamo gjorde en bok om sin mamma.