"På alla bilder är min pappa i full fart genom livet. I segelbåten, på en motorcykel i Beirut, på cykel genom Moseldalen. Med mig på armen i en dragig lägenhet..." Chefredaktör Åsa Lundegård hjälper sin 81-åriga pappa att flytta från en lägenhet full av minnen.

Pappa flyttar. Från en opraktisk sekelskiftesvåning till ljust och fräscht, stor hiss och inga trösklar.

Vi rensar och kastar och packar ner. Det är vårens första dag och det är 37 år sedan jag flyttade hit med min nyskilda pappa.

Från förort och pendeltågsperronger till 100 kvadratmeter i stan, högt i tak och kakelugnar. Jag fick det stora sovrummet med två garderober.

Pappa tog pigkammaren.

Detta var innan det fanns ett ord för att skämma bort sina barn i onödan, när curling var en sport. Jag var 17 år och det hände att jag inte diskade, och det hände att jag ställde grötkastrullen ”i blöt”. Efter ett par dagar lyfte pappa den från diskhon och ställde den i min säng, och jag började diska.

Han reste mycket, han lämnade alltid pengar till mat, och han hade, tror jag, en orubblig tro på att jag skulle klara allt. Lägenheten blev mitt och mina vänners vardagsrum. Tentaplugg och noll spritfester och vi rökte bara på balkongen.

Några år senare flyttade pappa till Mellanöstern, han var Dagens Nyheters korrespondent där. Så kom jag att hyra och flytta tillbaka till det som varit min tonårslägenhet. Jag var gravid med mitt första barn, så småningom kom hennes lillebror. Bilder finns där vi har parkerat barnen för fotografering framför vårt livs första julgran. Ett av barnen vaknade i gryningen den 24 december med tandsprickning. Vår skinka var den minsta som gick att köpa. Så många minnen virvlar upp till ytan, som pilar genom tiden när jag rör mig genom rummen.

Vi hjälps åt med allt, vi barn och barnbarn och vår mamma. Vi packar upp snabbt så att han ska känna sig hemma. Den nya hemtjänsten kommer och de verkar så snälla, men så snart de vänder sig till pappa så pratar de högt, nästan skriker. Som om de tror att han inte hör.

Jag minns att han skojade om det när vi var små. Om när han skulle bli gammal och hur han skulle ”sitta på hemmet” och kupa handen runt örat, och skrika ”VA?”. Och vi skrattade.

Men tvärtom så hör han riktigt bra.

Att föräldrar blir gamla är en del av livet, och jag har förhållit mig till det ganska praktiskt.

När jag hör Tua Forsström läsa dikter på radio, om att försöka hitta riktning i livet efter att ett av hennes barnbarn har dött i leukemi Då förstår jag ännu tydligare skillnaden. Sådana obegripliga skeenden drabbar människor. Men att föräldrar blir gamla är inget konstigt. Allt detta befinner sig inom ramen för det som bör, rentav måste, accepteras.

Men ändå: Nu flyttar pappa från lägenheten han älskat, till en som är praktisk, och som han säkert kommer att tycka mycket om, men frågan är om han kommer att hinna älska den? Hur många år krävs till det, han är redan 81.

På alla bilder är min pappa i full fart genom livet. I segelbåten, på en motorcykel i Beirut, på cykel genom Moseldalen. Med mig på armen i en dragig lägenhet med toa på gården. På resa med jobbet. Alla dessa bylinebilder från alla länder han reste till, och rapporterade från.

Nu: Han rör sig långsamt och försiktigt över de mycket låga trösklarna.

Men från balkongen syns solnedgången över sjön och koltrasten sjunger, vilken tur att pappa hör så bra. Njut av maj, allt du orkar.

Asa signatur