"Med mina 54 år i kroppen och i själen har insikten landat. Den om att vi var och en inte är Så Himla Viktiga. Läskigt säger 30-åringarna. För de ska ju vara just Himla Viktiga, centrala, i sina liv." Läs Åsa Lundegårds ledare från senaste numret av M-magasin.

Det är en stjärnhimmel jag aldrig sett maken till. Det är en sen kväll i juli, vi glider sakta i en båt från fiskrestaurangen hem till vår vik i den grekiska skärgården.

Stjärnhimlen omsluter oss på båda sidor, vintergatan, stjärnfall, ett prickigt täcke fyllt av evighet, mysterier.

Vi pratar: Är det läskigt eller skönt att vi är så små och att evigheten och alla miljarder stjärnor så många, så stor?

Jag säger: Skönt! Med mina 54 år i kroppen och i själen har insikten landat. Den om att vi var och en inte är Så Himla Viktiga. Läskigt säger 30-åringarna. För de ska ju vara just Himla Viktiga, centrala, i sina liv.

När jag kommer hem från semestern bläddrar jag igenom den här tidningen några dagar innan den ska till tryck. Den har producerats medan jag har varit ledig och därmed utan vidare inblandning av mig. Fin, överraskande och varierad. Snygga bilder, bra rubriker, mejlar jag till redaktionen.

Så, är det läskigt eller skönt att inte vara Så Himla Viktig Chef?

Skönt säger jag. Rätt och precis som det ska vara.

För 15 år sedan hade jag nog haft tusen (små) saker att anmärka på, eller ändra. För att liksom bevisa min Viktighet. För 15 år sedan hade möjligen mina medarbetare inte haft samma självförtroende att göra en så snygg och bra tidning – utan mig.

Jag har en 5-åring i min närhet som just nu funderar mycket kring döden, och framför allt frågan ”hur gammal kan man bli?”. Vi har satt gränsen kring 100, även om den troligen flyttas fram under hans livstid. Men det är betryggande långt från 54, han kan räkna bra.

När han däremot en sen kväll börjar räkna på hur gammal jag kommer att vara när han är 54, så blir ju insikten oundviklig. Mormor kommer inte att finnas.

Omfattande kvällsgråt. Otröstligt litet barn.

Hur ska jag kunna förklara att själva meningen med allt, är att med tiden inte vara så viktig längre. Att inte ha så stor betydelse. Tryggheten när det går att lita på: Det här går faktiskt lika bra, utan mig.

Att balansera på den tanken är en ganska läskig lina. Men jag är säker på att det är en bra lina att lära sig gå på. Att det skapar frihet och utrymme för annat. Nya tankar. Ny lust, nu när det inte handlar om att befästa plats, revir och roller. Nya samtal och nya möten utifrån insikten: det handlar inte om mig. Vad vi gör ihop betyder något. Vad vi lär av varandra är livsviktigt. Samtal, roligheter, kärlek. Allt det. Viktigare än någonsin.

Men vad gäller jag, mig och mitt: Oviktigare än någonsin.

En av de  finaste sakerna med M-magasin är att bland snygga kläder, vackra skor och inspirerande läsning om kvinnor som gör makalösa livsresor, så ryms också samtalen om det som ingen annan pratar om.
En klubb där vi inte är så rädda för det som av naturliga skäl skrämmer en 5-åring som ska sova. I det här numret har vi samlat flera röster kring dödshjälp, och vem som ska bestämma över vår sista tid i livet.

I tidningen berättar Ylva Franzén om sex efter sjuttio. Och hur just lust kan läka sorgen efter en älskad make. Själv funderar jag just idag allra mest på höstkläder. Efter en sommar i uniform av strand- eller trädgårdskläder börjar jag längta efter att klä på mig. Helst nåt snyggt. I det här numret smygstartar vi höstmodet.

En fin augusti önskar jag er!

Asa signatur