"Oavsett vad du skålar i, och oavsett hur många sillar, paket eller storlek på skinka. Så är vi var och en omslutna av den slumpartade tur, som låter oss leva just här, och just nu." Läs årets sista ledartext av chefredaktör Åsa Lundegård.

Mörk vintermorgon, min man ringer när jag är på väg till jobbet och frågar om en person som vi har träffat på en fest:

”Det måste vara Olle du tänker på?”
”Med ljust hår?”
”Mellanblond skulle jag säga”
”Vad heter han på riktigt? Ulle måste vara ett smeknamn”
”Han heter O L L E. Det kanske är ett smeknamn men jag tror han bara använder det namnet”
”Men han heter väl inte U L L E?”
”Nej, han heter O L L E, O L L E!”

Vid det här laget har de flesta vänt sig om på den morgontysta gatan och jag skäms.

”Ska det va såhär?” Minns inte vilken politiker som sade det, kommer antagligen att komma på det i eftermiddag. Två lomhörda (eller åtminstone en) mappisar som ropar åt varandra i mobiltelefoner och utan hörsnäckor, för dem har vi förlagt.

Det visade sig att det var en LASSE han var ute efter. Kom jag på ett par timmar senare. Sådär som kunskap nu allt oftare dyker upp, lösgör sig ur hjärnans dunkla skogar.
(Och just det, ”Ska det va såhär”, det var ju Sverker Olofsson i Plus som sade det).

Denna morgon hade jag dessutom försovit mig, apropå dunkel skog, för så har november, och vår lägenhet, presenterat sig varenda morgon. En soltimme fick de i Växjö, och i Stockholm tror jag vi tilldelades 28. Mot de normala 52.

Jag brukar inte gnälla över mörkret, jag tänder ljus, ett trettiopack i veckan, och jag snålar aldrig, utan ser dessa gula lågor som livsviktig medicin. Små eldar i mörket som vinkar över gården: Här finns vi!

Kerstin Ekman har skrivit:
Varje människa
måste hitta en punkt där hon är hos sig själv.

Varje människa
som inte vill skäras sönder av världen
måste hitta punkten
där hon inte kan angripas,
grytet under bröstbenet
eller en bit öken
inuti det egna hjärtat.

Det är där vi hållit hus hela november. I grytet under bröstbenet, i grytet i soffan med glass och tidningar, en bra bok, en film. Tröst och motståndshandlingar. Vi är hos oss!

Nu, jul och nyår som finns för att vi ska få byta stretet mot njutet. Det finns ju ingen högtid som åldras så illa som just julen, så passa på! På nyårsafton känns tomte-paraden riktigt gubbig, och sillsvansarna vill ingen ta i ens med tång. (Vilket resulterar i att de promenerar ut själva ur kylen vid midsommar).

Med trippel dos D-vitamin ska jag nu vältra mig i mat och mys och skåla i champagne både på jul- och nyårsafton. Och då tänker du kanske att alla inte har råd med champagne, och det är sant, men jag tar det som ett möjligen provocerande exempel eftersom jag vet att samma tacksamhet gäller om man korkar upp en Champis. Eller en billig cava.

Jag har varit precis där, Champis och den första julskinkan i vuxenlivet som vägde 700 gram. Där gick den ekonomiska smärtgränsen. Och som efter ugnsbakning krympte till storlek strutsägg. För grejen är, att oavsett vad du skålar i, och oavsett hur många sillar, paket eller storlek på skinka. Så är vi var och en omslutna av den slumpartade tur, som låter oss leva just här, och just nu.

Tak, mat, värme och tusen stearinljus.
Jag och redaktionen önskar dig en god helg.