Det är hela 19 år sedan jag skrev mina första artiklar om bröstcancer för vår första Rosa bandet-tidning. Bonnier hade sagt ja till att göra en hel tidning om bröstcancer – inte för att tjäna miljoner på försäljningen, utan för att skapa opinion och awareness, som det heter på engelska. Medvetenhet, heter det ju på svenska, inte lika kraftfullt.

Varje vår när vi sätter oss för att planera Rosa bandet, tänker jag att allt redan är skrivet, hur ska vi kunna komma på några nya idéer? Sedan läser vi och letar nyheter och människor och upptäckter och grottar ner oss i forskning.

Och plötsligt finns många fler idéer än det finns sidor i den här tidningen. Visste du till exempel att just bröstcancer är själva ursprungscancern, eller den som fått namnge kräftan, som cancer kallades för från första början. För flera hundra år sedan tyckte man nämligen att brösttumören påminde om en krabba med klor som grep om bröstet. Det säger också mycket om hur stora tumörerna var innan man förstod att något var fel. Idag hittar man tumörer mindre än en centimeter. Bara det säger ju mycket om en hoppfull utveckling!

I somras läste jag Per Naroskins bok om styrfart i relationen. Det var en aha-känsla detta att tänka sig att det finns en rad hoppfulla tillstånd mellan stiltje och full fart i kärlekslivet. Vi påverkas alla mycket av lyckliga-par-sjukan. Eller ”alla andra verkar ha det mycket bättre”- smittan. På sidan 27 publicerar vi ett utdrag ur Pers bok, som handlar om att få styrfart på samtalet.

För det om något, är väl en skrytfaktor som människor gillar att dela med sig av. Det ständigt pågående samtalet är ju en garanti för ett levande förhållande.

Sedan finns det ett tillstånd som är svårare att komma till rätta med, och det är ”när mannen tystnar”. Det är inte ovanligt att det inträffar efter pensionen. Nu, när ni ska få tid att leva, sitter han fast i soffan med sin nya partner Ipaden. VI har inga enkla lösningar på det problemet, men ibland är igenkänning ett sätt att åtminstone kunna prata öppet om sånt som skaver.

Min sensommar har jag ägnat åt att längta efter höst. Den av alla älskade brittsommaren och indansommardopp och envisa högtryck, nej tack. Jag är så nöjd med sommaren som gick, jag har fått mina dopp. Jag har sett mina blommor växa upp och nu lägga sig till vila. Jag har grillat färdigt. Jag vill se skymning som en fond mot de tända ljusen. Jag vill få lov att stanna inne. Jag vill slippa svettas när jag går till jobbet, och jag har inga sommarkläder som passar i öppet kontorslandskap, alla mina sommarkläder är olika varianter av Demis Roussos-kaftaner och avklippta jeansshorts.

Ge mig en blåsig morgon, låt löven virvla av och ligga i drivor. Ge mig en kväll då det är mörkt när jag går från jobbet och jag får smita in utan en tanke på att utnyttja tiden till något bättre än att lägga mig i soffan med en bok. Hösten är en vilsam tid, leve långkok och tofflor! Och så småningom, när vi kämpar oss igenom januari till april, ett väldigt fint återseende av knoppar och ljust grönt.

Med hopp om att du får gott om tid med din tidning som visar sig räcka längre än de flesta. Och glöm inte att mejla mig om idéer och artiklar du önskar läsa i M, och andra du vill slippa!

Asa signatur