Visst gör det ont … och allt det där känner ni ju igen för ni känner ju er Karin Boye. Nu brister inga knoppar, snarare har de alla slutit sig för att hämta kraft och vila inför vår och sommar, och ändå gör det lite ont.

På vinden står mina pelargoner i kylan och bidar sin tid, vi gäspar ikapp på redaktionen på eftermiddagen, och racear mot jul, så mycket som ska hinna lämnas, göras, firas och fixas.

Den grå morgonen övergår i lite mjölkvitt mitt på dagen för att sedan skruvas ner till grått och svart efter bara ett par timmar. Jag skulle tro att det är det som gör lite ont, mörkret som aldrig släpper taget om dagen.

Då får man ägna sig åt lite stillsamma aktiviteter hemma, bok och teve, och samla vänner till middagar utan så stora åthävor. När Alex Schulmans bok kom från förlaget skulle jag bara läsa ett par sidor men kunde inte sluta förrän i gryningen.

Det är en spännande och skrämmande bok som handlar om hur våra arv gestaltar sig i generationer. Läs intervjun med honom på sidan 64. Det har varit viktigt att återupprätta mormor Karin, berättar han. En begåvad, rolig och varm kvinna som hela livet fick stå tillbaka för sin man, Sven Stolpe.

När jag läste Maj-triologin av Kristina Sandberg var insikten densamma. Alla dessa kvinnor som lagat så mycket mat, planerat bjudningar, ordnat med julaftnar, sett till att dukarna är manglade, att det räcker till alla – allt det där osynliga arbetet som har varit just ingenting i historieskrivningen.

Mätta magar, kramar, rena och hela kläder: Skrivet i sand. Ingenting blev kvar.

Sedan tänker jag på min mormor och hur intensivt jag längtade efter henne när jag var liten. Hem till hennes kök om somrarna. Lukten i hallen av kaffe, smaken av tekaka och kokt medvurst när vi kom fram efter vad som kändes som en evighetslång bilresa, vi bäddade i baksätet. Och den magi som omgav skogen av höstanemoner där det gick att gömma sig när vi lekte kurragömma, igelkotten som kom fram ur den täta granhäcken och drack mjölk om kvällarna.

Hur min mormor fick hela livet att skimra, i ett alldeles vanligt egnahems-hus längs en alldeles vanlig gata i en vanlig liten ort. För ett vanligt litet barn som var jag.

Det var inte skrivet i sand, det är snarare tatuerat i mig, och har blivit en del av mitt goda arv.

Jag söker febrilt efter ett citat som jag en gång hade på kylskåpet, som handlade om hur kärlekens blick ändrar allt, men jag hittar det inte.

Jag tänker på mina små barnbarn och hur jag önskar att goda dofter och stämningar ska skrivas in i dem, bli deras arv. Ja, kärlekens blick ändrar allt. Och kärlekens blick den fylls på från båda håll, så bra är det uttänkt.

Snart är det nytt år, och jag bestämmer mig för det vanliga, hålla i min träning, och allra helst lägga i en extra växel (jättebra program hittar du på sidan 82) och så bestämmer jag mig för att stanna upp så länge jag kan i de där blickarna, och kanske några av de där minnena som ligger under lager av dagar, år, då jag inte tänkt på dem alls. Skotta fram allt det goda.

Det skymmer så snabbt utanför, Karlbergskanalen ligger som ett svart bälte och klyver malmarna när jag går över bron en alldeles vanlig måndag i en vanlig stad. Hem och värma tomatsoppa, varje måndag, för att stävja helgens utsvävningar. En vintermåndag, inga danssteg, inga höjda glas.

Men så fint om det kan få vara precis just så.