”Ge mamma en amaryllis”.
Så sade stresscoachen som jag besökte för några år sedan, när jag klagade på att jag inte verkade räcka till någonstans. Inte på jobbet, inte för barnen, inte för mamma och pappa.
Det var novembertider då. Amaryllisen fick symbolisera det extra värde som fanns i att ge bort något som skulle påminna mamma – under en längre tid – om min (köpta) omsorg.
– En poncho går också bra, föreslog stresscoachen.

Min mamma hör till den minoritet av mänskligheten som inte gillar poncho, men en amaryllis fick hon i december.
Kommer att tänka på det i tider när vi pratar om våra föräldrar mer än vi har gjort på flera år.
”Hur mår mamma och pappa?”
”Jodå, hon har tråkigt, men det går bra.” ”Nja, favoritpersonen på hemtjänsten är i karantän, inte toppen.”
Vi pratar mer om mammorna än om våra barnbarn. Nytt tillstånd.

Mamma liksom tröstar mig när jag ringer och oroar mig för att hon har för tråkigt i sin karantän.
– Jag har massor att göra, säger hon.
Hon har dammsugit en stor del av dagen eftersom hyresvärden bilar för nya stammar, på tveksamt decibel. Det ska pågå minst ett par veckor till. Dammsugarljudet distraherar.
Hyresgästerna har redan fått svar från ”högsta hönset”, det vill säga hyresvärden, att någon reducerad hyra är det inte tal om.
Hon ska ta upp vågen från källaren nästa dag.±
– Inte för att väga mig, men för att väga mig tillsammans med soffklädseln i famnen, så jag vet hur mycket den väger, för jag ska färga om alltihop, det har blivit så blekt.
Hon har också fått leverans till dörren från frisören, ett litet kit så hon kan färga hårbotten hemma och på egen hand.

Hon rabblar upp vad hon mer har att göra:
Måla om några pallar. Göra våfflor. Titta på tv. Tvätta och mangla våra lakan.

En dag ringer hon från karantänen och jag tror något allvarligt har hänt. Men det är inget värre än att hon har fått slut på sin egen tvätt och nu har tvätt-abstinensen slagit till. Kan vi komma över med alla duntäcken och kuddar, så är det klart på en dag?
Vi skalar lydigt av påslakan och åker med duntäcken i svarta sopsäckar genom stan.

Mamma verkar ha
fullt upp men jag saknar henne.
Det börjar kännas som nån sorts repetition inför att hon någon gång inte kommer att finnas och det går inte att stå ut med.
Min mamma är inget väderstreck för hon kan inte norr och söder, min mamma är en konstant och ska alltid vara levande och i full fart genom livet. Utan någon bortre horisont.
Hon ska vara ute med sin dramatenvagn, hasta längs Hornsgatan, handla på extrapriser och komma över bra grejer på Ö & B, och gå och ta prover för att få konstaterat, återigen-, att hon är kärnfrisk.

Mamma, allt måste (fortfarande) få hända dig och inget får hända dig.

Var rädd om era mammor, var rädda om er.

Jag kan inte tyvärr inte skicka tulpaner till mamma, för hon tillhör även den minoritet av mänskligheten som ”hatar tulpaner”.
Jag plockar blåbärsris i skogen och hänger i en påse på hennes dörr. Det kommer att ta veckor innan den knoppas. Tänk på mig, mammi.

Den här tidningen
har vi producerat under märkliga omständigheter, som dina.
Vi vet inte vad som händer under tiden vi skickar den till tryck, tills du får den i din hand. Låt oss hoppas att vi får sitta ute i solen.
Låt oss hoppas på en alldeles vanlig dag, snart.

Asa signatur