När vi lämnar den här tidningen till tryck jobbar vi alla hemifrån, hela redaktionen. Vi kommunicerar via mejlgrupper och chattar. Det går bra. Det verkar till och med gå utmärkt att sköta arbetet från köksbord eller varför inte från soffan. Jag äter en skål med fil och hallon och skriver den här ledaren och funderar på omslagsrubriker. Solen skiner hjälpligt genom våra lortiga fönster på landet. Golvet behöver målas en gång till, det är lätt att se, men jag jobbar. Karantän betyder inte ledig eller hemmafru eller hushållsarbetare.

Min man sitter på andra sidan skrivbordet och ibland ses vi över en kopp kaffe. Helt okej, men så snart vi bara får, kommer jag hänga på låset till redaktionen.

”Efter den här krisen kommer vi lära oss att älska vardagen”, säger en vän.
Jag svarar att jag redan har lärt mig det, för många år sedan.

Jag älskar dagarnas lunk. Jag älskar måndag, tisdag, onsdag nästan mest. Visst är fredag och lördag festligt och avkopplande och vilsamt. Men jag blir bara mer och mer medveten om hur nödvändiga min veckas rutiner är, för att jag ska fungera.

Journalisten Christina Kellberg har skrivit om just vikten av rutiner, och om hur de möjligen korrelerar med ålder. Jag blev varm och glad av hennes text, och tänker att det är en av de där rösterna som sällan hörs. De som inte skriker i megafon, utan samtalar, pratar, resonerar.
Om du hör till dem som inte heller drömmer om att simma med delfiner eller hoppa bungyjump på 70-årsdagen, läs genast Christinas text.

Vi lever ett konstigt liv, allihop, de här veckorna, som vi hoppas inte ska växa till att bli månader. Framtidsscenarier vi tidigare bara sett ”på tv”, utspelar sig här.

Nu är det vår tur. Jag vet inte om det låter cyniskt, men det är inte min mening. Jag är självklart också orolig. För barn som blir uppsagda och förlorar försörjning och oroar sig för hyran. Jag är orolig för min pappa som i högsta grad tillhör en riskgrupp. Jag utgår från att hans fantastiska hemtjänst har noggranna restriktioner och rutiner. Men det är många besök varje dag som ska göras av pappas utförare – ett så tråkigt ord att det borde vara belagt med böter att använda. Eftersom hemtjänsten är pappas fönster mot världen. Omsorg, och hjälp. Men lika mycket med skratt, kramar, tålamod och småprat. Promenader och fix.

Det vill säga den väv som utgör det goda vardagslivet.

Vi åkte till landet den helgen UD avrådde från alla utlandsresor. Och när vi stannade och tankade bilen, sade jag att det finns ett frö i det här eländet. Och det är att människor får nya möjligheter att göra gott. Vi får chanser att vara omtänksamma, att hjälpa till. Ringa en äldre släkting och fråga om hen behöver hjälp. Slå en extra signal till mamma och kolla att hon mår bra. Och chansen att skicka tusen tankar och lika många tack till just hemtjänstare, läkare, sjuksköterskor, förskolepedagoger. Det vill säga – den trygghet som vi allihop vilar på, varje gyllene vardag, och som just nu är den hängmatta som fortsätter gunga oss när allt annat har saktat ner och stannat av.

Vi planerade det här numret kring jul, och vi har stuvat om det några gånger sedan dess. Men grundtemat är intakt: Lyft, kraft och energi! Så: Inspireras av kända kvinnors brev till sig själva, och mindre kända, men minst lika kloka kvinnors råd kring vård av utseende, utan krav på perfektion. Vi kallar det njutseende!

Asa signatur