En läsare känner sig som hela familjens akutsköterska, alltid redo att rycka ut och hjälpa sin mamma, barn, barnbarn och man. Men räcker inte till och sover dåligt. M:s relationsexpert Per Naroskin ger henne råd.

FRÅGA Jag har alltid dåligt samvete för att jag inte räcker till, och undrar hur det kan bli bättre? Det är ett klassiskt tema: Jag har en gammal mor, små barnbarn, en man – och bara söner. Jag har orimliga krav på mig själv – vill hjälpa alla, finnas där för dem. Min relation genom åren med min mor har präglats av hennes skilsmässa och min far finns inte i min värld sedan många år. Jag lider av ”enda-barn-syndromet”, att jag fixar allt ensam.
Håller nu som pensionär på att arbeta med mina tankar. Jag försöker påminna mig om att min familj, mina söner och min man, ju kan avlasta mig! Jag sover ändå dåligt, mycket på grund av  känslan att inte ”finnas där för alla som vill få min hjälp”.
Jag gör mindfulness, yoga, och går promenader, cirka 3 km varje morgon. Men det tröttar också ut mig, jag sover för få timmar. Jag är familjens akutsköterska, alltid beredd att rycka ut.
Tiden läker inte alla sår

PER NAROSKIN Du verkar ha en lång historia av att ta på dig ansvaret för dina nära och käras välbefinnande. Ditt korta brev antyder att dina orimliga krav på dig själv bottnar i barnets djupt kända behov av att göra sin förälder lycklig, långt bortom vad som är möjligt. I längden riskerar det att leda till en ständigt närvarande upplevelse av otillräcklighet. Det låter också som att du försökt göra dig självförsörjande när det gäller dina egna behov. Inget av dina exempel verkar inkludera någon annan. Är det så? Det är nog dags att ransonera lite på den fronten. Mindfulnessövningar, till exempel, ska ju vara till hjälp, inte ännu en sak som ska hinnas med.

Men jag förstår också att det inte är så enkelt. Att vara den som hjälper andra är också att veta att man är betydelsefull. Det finns så mycket tillfredsställelse att hämta i att vara behövd att det behovet kan stå i vägen för att lätta på bördan. Men det går, om du kommer underfund med vad du vill ha hjälp med och vad du inte vill förlora av din roll i familjen. Du behöver känna efter: vilken hjälp är du beredd att ta emot?

Det finns en sak som jag fastnade särskilt för i ditt brev och det var formuleringen att du har ”… en man och bara söner!” Det låter som att du också upplever att du fastnat i en kvinnofälla, där det inte finns någon hjälp att förvänta sig av familjens manliga medlemmar. Så ska det ju självfallet inte behöva vara.

Det låter som att du har en del att ta tag i. Och då menar jag inte att ta på dig mer, utan att se till att få avlastning. Du verkar stå på tröskeln till att be din familj om stöd och jag vill gärna uppmuntra dig att ta steget över den tröskeln och omsätta din tanke i handling.